Vissa sjukdomar i hjärtat och blodkärlen är ärftliga. Sjukdomarna kan följas åt i olika generationer i en familj.

Hypertrofisk kardiomyopati, HCM, är en sjukdom som gör hjärtmuskeln tjockare. En del märker inte av sjukdomen medan andra blir andfådda, får ont i bröstet, hjärtklappning och svimmar.

Dilaterad kardiomyopati, DCM, är samlingsnamn för ett antal tillstånd där hjärtmuskeln blir svagare och hjärtrummen vidgas utan att orsaken är högt blodtryck, kranskärlssjukdom eller fel på hjärtklaffarna.

Långt QT-syndrom, LQTS, är i de flesta fall en ärftlig hjärtsjukdom och beror på en elektrisk störning i hjärtats muskelceller.

Ett medfött hjärtfel innebär att det finns missbildningar i hjärtat eller i de stora blodkärlen. De flesta hjärtfel ger inga eller lindriga besvär, men ibland kan det vara mer allvarligt. Då får barnet ofta symtom under sina första veckor i livet och kan behöva opereras.

Hjärtfel som beror på medfödda skador är de vanligaste hjärtsjukdomarna hos barn. Det kan vara till exempel hål i hjärtats skiljeväggar eller förträngningar av klaffarna i hjärtat eller de stora kärlen. Ungefär en tredjedel av de medfödda skadorna behandlas under de första levnadsmånaderna. De flesta barn behandlas med bra resultat, men ofta behöver barnet följas upp under lång tid.

Vid hjärtsvikt orkar inte hjärtat pumpa så mycket blod som kroppen behöver. Det kan bero på att hjärtmuskelns förmåga att dra ihop sig är försvagad.

I hjärtat finns klaffar som får blodet att gå i rätt riktning. De kan bli förträngda eller läcka.

Vid hjärtinfarkt har en blodpropp täppt till hjärtats kranskärl så att blodet inte kan passera.

Blåsljud i hjärtat upptäcks oftast vid en läkarundersökning och är vanligast i åldern två till fyra år. Blåsljudet påverkar inte hjärtat och brukar försvinna när barnet har vuxit klart.

När blodet pumpas genom hjärtat uppstår ibland små virvlande rörelser som ger ett ljud. Det brukar kallas för blåsljud i hjärtat och man brukar inte kunna höra det själv. Blåsljud är vanligare hos barn än hos vuxna och ger oftast inga besvär. Men ibland kan man behöva behandlas med läkemedel och i vissa fall opereras.