Epilepsi

Skriv ut (ca 15 sidor)

Om du har epilepsi är vissa av hjärnans nervceller överaktiva, vilket kan orsaka olika typer av anfall. Epileptiska anfall kan vara mycket olika för olika personer, men hos en och samma individ är anfallen oftast likadana varje gång. Mellan anfallen finns inget som visar att du är sjuk. Om du har stora besvär av din epilepsi kan du behöva läkemedel för att förebygga att få anfall.

Skriv ut

Det är vanligt att bara ha ett par lindriga anfall under hela livet, men en del kan ha svåra anfall varje dag. Många som får epilepsi kan slippa få fler anfall med hjälp av läkemedel

Symtom på epilepsi

Symtom på epilepsi

Symtomen vid ett epileptiskt anfall kommer plötsligt men är vanligtvis kortvariga, från några sekunder upp till någon minut. De kan vara mycket olika för olika personer, men hos en och samma individ är anfallen oftast likadana varje gång.

Hur anfallen blir beror på i vilken del av hjärnan den epileptiska aktiviteten äger rum. Därför indelas epileptiska anfall i två huvudtyper:

  • Primärt generaliserade anfall, då hela hjärnan är inblandad från anfallets start.
  • Fokala anfall, som startar i en begränsad del av hjärnan.

Generaliserade anfall

Det är framför allt vid så kallade primärt generaliserade anfall med kramper som du får kraftiga och allvarliga symtom. Du förlorar ofta medvetandet utan förvarning, blir spänd i hela kroppen och börjar efter några sekunder rycka i armar och ben. Vid en annan typ av generaliserade anfall kan du få korta sekundsnabba häftiga muskelryckningar, så kallade myoklonier, i armar, huvud eller ben,

Om du får en lindrigare form av primärt generaliserat anfall blir du frånvarande under några sekunder och kanske stirrar tomt framför sig. Efter anfallet minns du inget av det, men kan uppleva att du "tappat tråden" en stund. Sådana anfall kallas absenser, de debuterar oftast under barndomen och försvinner i vuxen ålder.

Fokala anfall

Fokala anfall kan både upplevas och se mycket olika ut. Ibland känner personen själv påverkan på tex syn och hörsel utan att omgivningen märker att anfallet, ibland utlöser fokala anfall kraftiga symtomen med attacker av rytmiska ryckningar i ena halvan av kroppen. Du kan vara vid medvetande, men även helt eller delvis bli medvetslös.

Fokala anfall kan ibland utvecklas successivt, från lindriga till kraftiga symtom. Sådana anfall kan inledas med en aura, du känner att anfallet börjat men omgivningen märker ingenting. Då blir du efter hand mer påverkad och omgivningen kan märka att du blir frånvarande eller får muskelryckningar. Ett sådant anfall utvecklas från fokalt anfall till ett sekundärt generaliserat anfall.

Mellan anfallen är allt som vanligt

Vid epilepsi har du direkta symtom och tecken på sjukdomen bara så länge anfallet pågår. Mellan anfallen finns inget som visar att du har epilepsi.

Det är ovanligt att du får ett anfall i samband med att du söker vård för dina besvär. Läkaren måste därför göra sin bedömning utan att ha haft möjlighet att se vilka symtom du har. Själv kan du dessutom ofta ha en minneslucka och sakna upplevelse av anfallet. Därför är det bra om någon som såg anfallet finns med för att beskriva vad som hände.

Fäll ihop

När ska jag söka vård?

När ska jag söka vård?

Ett kraftigt epileptiskt anfall är en dramatisk händelse. När det inträffar första gången tillkallas nästan alltid ambulans och du förs till närmaste akutmottagning. Där kontrollerar vårdpersonalen att du inte fått några skador och en akututredning görs för att se om behandling krävs mot utlösande orsaker till anfallet.

Det kan finnas andra orsaker än epilepsi till anfall med övergående medvetslöshet, till exempel hjärtproblem. När du återhämtat dig från anfallet får du gå hem. Ibland kallas du till kompletterande undersökningar innan du får ett nytt läkarbesök för sammanfattning och uppföljning. Oftast träffar du då en läkare som är specialist på nervsystemets sjukdomar, en neurolog.

Mindre dramatiska epileptiska anfall kan till exempel vara attacker med symtom från en kroppsdel eller sinnesförnimmelser. Sådana symtom kan vara svåra att skilja från andra sjukdomar, oftast förstår man inte själv att det är epilepsianfall som utlöser dem. Om du har konstiga attacker och är osäker på vad som orsakat dem kan kontakta en vårdcentral för att få en bedömning. Om läkaren på vårdcentralen misstänker epilepsi får du en remiss till en neurolog.

Du kan söka vård på vilken vårdcentral eller öppen specialistmottagning du vill i hela landet. Du har också möjlighet att få en fast läkarkontakt på vårdcentralen.

Du kan alltid ringa och få sjukvårdsrådgivning på telefonnummer 1177.

 
Fäll ihop

Hur kan jag förebygga epilepsi?

Hur kan jag förebygga epilepsi?

Det går vanligtvis inte att själv påverka risken för att insjukna i epileptiska anfall. Ibland hör man talas om att en ung person fått epilepsi av intensivt dataspelande. Oftast handlar det då om en person med en benägenhet för epilepsi, som får sitt första anfall efter långa nätter med dataspel och sömnbrist. Omständigheterna kan ha bidragit till att anfallet inträffade just då, men dataspelandet har inte skapat epilepsin. Anfallet skulle antagligen ha kommit förr eller senare även utan dataspelande.

Fäll ihop

Vad kan jag göra själv?

Vad kan jag göra själv?

Många som har epilepsi upplever att anfall kommer lättare i vissa situationer. Oftast är det här mycket individuellt, men sömnbrist är något som många är känsliga för. Några får anfall vid stress och andra när de slappnar av efter att ha stressat. Det är en spridd uppfattning att blinkande ljus, som till exempel brukar finnas på diskotek, kan framkalla anfall. Men det stämmer bara för en liten del av alla med epilepsi.

Om du ofta får anfall kan du bli hjälpt av att skriva ner i vilka situationer anfallen kommer. Med anteckningarna som underlag kan du tillsammans med sin läkare se om det finns något mönster. Om vissa situationer är kopplade till ökad risk för anfall kan det vara klokt att försöka undvika dessa, tex sömnbrist. En kartläggning av sjukdomen kan innebära att du förbättrar din anfallskontroll. Det är oftast bra att informera sina närstående och arbetskamrater om risker som är kopplade till sjukdomen.

Om du har några funderingar kring vad som kan utlösa dina anfall kan du ta upp dem med din läkare och sjuksköterska, inte minst för att undvika missförstånd. Det är viktigt att du inte undviker att göra saker du tycker är roliga om det inte finns tungt vägande skäl. Det finns en risk för omotiverad begränsning och isolering till följd av epilepsi. 

Fäll ihop

Vad kan omgivningen göra?

Vad kan omgivningen göra?

När anfallet väl startat är det inte mycket den som har epilepsi kan göra själv. Därför är det viktigt att personer i omgivningen vet vad de ska göra vid ett anfall. Trots att vissa anfall ser dramatiska ut går de flesta över av sig själva utan att orsaka skada.

Om du ser att någon får ett epilepsianfall kan du minska risken för att den personen skadas under anfallet genom några enkla åtgärder:

  • Lossa kläder som sitter tätt i halsen.
  • Lägg något mjukt under huvudet om den som fått ett anfall ligger på hårt underlag.
  • Lägg personen i stabilt sidoläge när kramperna är över.
  • Stanna kvar tills anfallet är över så att den som har epilepsi kan berätta hur hen vill bli hjälpt.
  • Det är också bra om du tittar på klockan så att du vet hur länge anfallet varat.

Det finns också några saker som du inte bör göra:

  • Stoppa inte in något i munnen på den som har ett epileptiskt anfall. Det kan skada tänder och försvåra andningen.
  • Försök inte hålla emot om en arm eller ett ben på den som har epilepsi rycker i kramp under anfallet.

Den som är van att få epileptiska anfall behöver sällan uppsöka sjukhus för att ett anfall har inträffat. Men i nedanstående situationer bör du som blir vittne till ett anfall ringa 112:

  • Om det inte är känt att personen har epilepsi.
  • Om anfallet varar två minuter eller längre.
  • Om den som haft anfall inte vaknar till ordentligt när kramperna är över.
  • Om personen har skadat sig under anfallet.

Det här är allmänna riktlinjer, men även hur den som har epilepsi behöver tas omhand i samband med ett pågående anfall varierar mycket från person till person. 

Fäll ihop

Behandling

Behandling

Att du har haft ett epileptiskt anfall eller fått diagnosen epilepsi innebär inte att du automatiskt ska påbörja behandling omgående. Behandlingen vid epilepsi består i första hand av läkemedel, så kallade antiepileptika. Dessa läkemedel är förebyggande och minskar risken för anfall så länge du tar dem. Men medicinen ska inte uppfattas som en behandlingskur du tar för att bli frisk från epilepsin.

Fördelarna med den medicinska behandlingen måste vägas mot nackdelarna. Om du bara har haft anfall i samband med kraftigt provocerande omständigheter behövs ingen långtidsbehandling. Exempel på provocerande omständigheter är en rad akuta sjukdomar som påverkar hjärnan under en begränsad tid. Tex extremt lågt blodsocker eller svår saltbrist i blodet. Inte heller vid ett första oprovocerade anfall är det överhängande risk för nya anfall. Av alla som fått ett första oprovocerat anfall är det bara hälften som får återfall. Därför är det vanligt att du får behandling först efter två oprovocerade anfall, undersökningar har visat att risken för ett tredje anfall då är minst 60%.

Ett skäl till att avstå från läkemedelsbehandling är om anfallen har varit mycket lindriga. Å andra sidan kan det ibland vara motiverat att starta behandling redan efter ett första anfall. Om risken för fler anfall bedöms som mycket hög, eller om det finns andra särskilda skäl. Om skador inträffat vid ett första anfall med kramper och medvetslöshet kan du som patient vilja undvika allvarliga följder vid nya anfall. Önskemålen varierar mellan olika individer. Det måste också vägas in i diskussionen mellan dig och din läkare när beslut om läkemedelsbehandling ska fattas.

De flesta som har epilepsi behandlas med läkemedel

Läkemedel som kallas antiepileptika är grunden i behandlingen av epilepsi. De allra flesta som har fått diagnosen epilepsi kommer att börja med sådan läkemedelsbehandling. Syftet är att minska risken för anfall så att du kan leva ett vanligt liv.

Operation en möjlighet vid svår epilepsi

Även om de flesta som får epilepsi blir hjälpta av mediciner är det många som fortsätter att ha anfall trots intensiv läkemedelsbehandling. En del kan ha anfall med årslånga mellanrum medan några kan ha så svår epilepsi att de får anfall flera gånger varje dag. Operation kan vara en möjlighet för en del av dem som har svårbehandlad epilepsi. Innan en operation måste flera saker undersökas noggrant, Anfallen måste till exempel komma från en del av hjärnan där du inte riskerar att få neurologiska handikapp som en följd av ingreppet.

Innan du opereras görs en omfattande utredning i flera steg för att ta reda på från vilken del av hjärnan som anfallen kommer. På vissa sjukhus finns särskilda team bland annat för utredning av kirurgisk epilepsibehandling. Detta kräver att du är inlagd på sjukhus i någon vecka för att genomgå avancerade röntgenundersökningar, registrering av anfall på video och EEG. Ibland krävs att läkaren registrerar anfallen med EEG-elektroder som genom en operation placerats mot hjärnans yta för att ta reda på var anfallen startar. Med neuropsykologiska tester kartläggs också hjärnans olika funktioner. En psykolog som är specialiserad på att testa hjärnfunktioner undersöker då bland annat minnet och språket.

Resultaten av de olika undersökningarna värderas av en grupp experter med olika specialkunskaper. Det kan ta sammanlagt ett halvår innan de har kommit fram till ett beslut. Ibland leder utredningen till att experterna inte kan rekommendera operation.

Om det däremot är lämpligt att operera kan resultaten bli mycket goda. Många blir helt fria från anfall efter en operation. Själva ingreppet kan ta några timmar och du kan behöva vara kvar på sjukhus i ungefär en vecka. Sedan kan du behöva vara sjukskriven i flera månader för att återhämta dig.

I vissa fall är det olämpligt eller omöjligt att ta bort den del av hjärnbarken som orsakar anfall. Då finns det andra operationsmetoder där neurokirurgen skär av spridningsvägar för anfallsaktiviteten och hindrar den från att sprida sig över hjärnan. Ett sådant ingrepp kan göra att anfallen bli lindrigare.

Andra behandlingsmetoder

Förutom läkemedelsbehandling och epilepsikirurgi finns det också några andra behandlingsmetoder som används i vissa fall trots att läkarna inte helt förstår hur metoderna verkar. Dit hör så kallad vagusnervstimulering, VNS, som ibland erbjuds om du har svårbehandlad epilepsi som inte kan komma ifråga för vanlig epilepsikirurgi. Metoden bygger på att påverka hjärnan genom att stimulera en nerv på halsen med elektriska impulser. En liten impulsgenerator med batteri opereras in under nyckelbenet och genom en sladd under huden leds elektriska impulser från denna pacemaker till nerven på vänster sida av halsen. Läkaren kan programmera pacemakern att avge impulser med varierande frekvens och styrka. Det är inte klarlagt hur, men ungefär hälften av de personer med svår epilepsi som får pröva VNS får färre anfall genom metoden.

En del barn med svår epilepsi kan också få färre anfall om de genomgår särskild kostbehandling, så kallad ketogen diet. Det är oklart varför endast barn blir hjälpta av detta. Metoden är inte ny men den har återupptagits och etablerats i Sverige under de senaste åren. Mellan 20 och 30 barn med särskilt svårbehandlad epilepsi får varje år börja med ketogen diet när andra behandlingsalternativ misslyckats. Behandlingen, som innebär en extremt strikt fettrik diet, kräver en mycket detaljerad instruktion och kontroll med mycket noggrann uppföljning av vad barnet äter. Ketogen diet ställer stora krav på engagemang från närstående och stöd från ett team av specialister som dietist, läkare och sjuksköterska.

Om anfallet inte går över

I de allra flesta fall slutar ett epileptiskt anfall av mig själv inom någon minut och orsakar ingen kroppsskada. Någon särskild behandling behövs inte för att få stopp på anfallet. Men det kan hända att ett anfall drar ut på tiden och inte ger med sig eller att anfall följer på anfall utan att du klarnar till emellan.

Om ett anfall pågår längre än 30 minuter brukar det kallas status epileptikus vilket är ett allvarligt tillstånd. Är det ett så kallat tonisk-kloniskt anfall kan det till och med vara livshotande om det pågår för länge. Vid den typen av anfall måste du därför få behandling som bryter det. För att bryta anfallet används oftast läkemedlet diazepam, som kan ges som spruta direkt i blodet av sjukvårdspersonal eller som så kallad klysma som ges i ändtarmnen. Läkemedlet har snabb effekt och avbryter anfallsaktiviteten som pågår i hjärnans nervceller. Anfallet brukar gå över på någon minut efter en spruta och nästan lika snabbt efter ett klysma.

Om du har haft långvariga anfall flera gånger brukar du få medicin, som en närstående kan ge enligt läkarens instruktioner. Det finns olika alternativ för anfallsbrytande behandling som kan ges av närstående, vanligast är Epistatus som ges i munnen eller Diazepam i klysma. Om inte det hjälper bör du omgående komma till sjukhus, och redan i ambulansen kan du få en spruta med diazepam direkt i blodet för ännu snabbare effekt.

Alla typer av epileptiska anfall kan vara långvariga. Det är inte riktigt lika bråttom att få behandling vid lindriga typer av långvariga anfall som vid kraftiga krampanfall. Hur du ska behandlas ser därför något annorlunda ut vid andra typer av anfall och måste anpassas från person till person. Om du har epilepsi är det viktigt att fråga sin läkare om vad som gäller för den egna typen av anfall.

Epilepsibehandling under graviditet 

Kvinnor med epilepsi som vill ha barn bör planera graviditeter i samråd med sin läkare eftersom vissa epilepsiläkemedel kan medföra en något ökad risk för fosterskador. Å andra sidan kan okontrollerade anfall under graviditeten skada fostret och därför är det viktigt också för fostrets hälsa att fortsätta ta sin epilepsimedicin under graviditeten. Det är bra att i god tid innan graviditeten pröva ut bästa tänkbara behandling tillsammans med sin läkare. Kanske bör dosen justeras, ibland kan det vara aktuellt att överväga byte av läkemedel. Detta kan ta tid, ibland upp till ett år, men alla stora förändringar bör genomföras i god tid före graviditeten.

Om du blivit gravid bör du inte ta risken med att byta läkemedel och du ska absolut inte sluta ta medicinen för att du upptäcker att du blivit gravid. Ett plötsligt avbrott i behandlingen kan framkalla flera epileptiska anfall som kan vara skadliga både för den som är gravid och för fostret. Under graviditeten har du ofta lite tätare kontakt med din epilepsiläkare. Det kan hända att läkemedelsdosen behöver justeras och ibland får du särskilda vitamintillskott 

I allmänhet kontrolleras gravida med epilepsi också på specialistmödravården. Där får du genomgå en särskild ultraljudsundersökning för att eventuella fosterskador ska upptäckas. 

De allra flesta kvinnor med epilepsi har ett helt vanligt graviditetsförlopp och föder fullt friska barn även om riskerna i samband med graviditet är något större. 

Epilepsi innebär en osäkerhet 

Eftersom du aldrig vet när ett anfall ska komma innebär epilepsin ofta att du kan känna en osäkerhet. Detta kan skapa en rädsla som leder till att du undviker situationer där ett anfall skulle kännas särskilt generande eller få andra besvärande konsekvenser.

Ett anfall kan se mycket dramatiskt ut och vara mer skrämmande för den som ser på än för den som drabbas själv. Detta påverkar självklart nära anhöriga till den som har epilepsi.

Sjukdomen kan innebära att du måste byta yrke 

Den som har epilepsi får inte köra bil förrän ett år efter sitt senaste anfall. Liknande bestämmelser finns även när det gäller andra fordon. Det innebär att till exempel yrkeschaufförer och piloter som får epilepsi måste omskola sig. 

Det finns andra arbetsmoment som är olämpliga eftersom ett anfall skulle innebära fara för en själv, till exempel oskyddat arbete på byggnadsställningar på hög höjd. Du kan också ibland behöva göra vissa anpassningar på arbetsplatsen eller hemma för att minska skaderisken om du får ett anfall. Detta gäller särskilt om du har svårare epilepsi.

Allt detta kan innebära krav på omställning och stora påfrestningar för den som får sjukdomen. Samtidigt är det viktigt att framhålla att de flesta som får epilepsi kan fortsätta att leva som vanligt och fungera i sina yrkes- och familjeroller.

Rätt till information

Vårdpersonalen ska berätta vilka behandlingsalternativ som finns. De ska se till att du förstår vad de olika alternativen betyder, vilka biverkningar som finns och var du kan få behandling. På så sätt kan du vara med och besluta vilken behandling som passar dig.

För att du ska kunna vara aktiv i din vård och ta beslut är det viktigt att du förstår informationen du får. Vårdpersonalen är skyldig att se till så att du gör det. Ställ frågor. Du kan också be att få informationen nedskriven så att du kan läsa den i lugn och ro. Om du inte talar svenska har du rätt att få information på ditt eget språk  till exempel med hjälp av en språktolk. Du har även rätt att få tolkhjälp om du har en hörsel- eller synnedsättning.

Fäll ihop

Vad beror epilepsi på?

Vad beror epilepsi på?

Epilepsi kan orsakas av bland annat medfödda skador och sjukdomar, skallskador, hjärntumörer eller att du tidigare har haft en stroke.

För ungefär hälften av alla som får epilepsi kan läkarna inte hitta någon orsak. Även om sjukdomen till viss del kan vara ärftlig är risken att du ska föra den vidare till sina barn i de allra flesta fall mycket liten.

Hur vanligt är epileptiska anfall och epilepsi?

Epilepsi kan komma när som helst, men risken är störst under det första levnadsåret och efter 70 års ålder. Om ett barn får epilepsi under sitt första levnadsår beror det ofta på medfödda sjukdomar eller skador som uppstått redan under graviditeten.

Hos äldre är den vanligaste orsaken att man tidigare haft stroke, men demenssjukdomar kan också leda till epilepsi.

Epilepsi är vanligare hos personer med utvecklingsstörning och CP-skador. Det beror på att det finns en gemensam bakomliggande skada i hjärnan som leder till både epilepsin och de övriga funktionsnedsättningarna.

Nästan en person av tio kommer någon gång i livet att drabbas av ett epileptiskt anfall. I de flesta fall handlar det om ett provocerat anfall som man bara får en gång.

Minst 60 000 personer i Sverige har epilepsi och nästan 5 000 nya insjuknar varje år.

För en del går anfallen över, andra behöver medicin hela livet

För åtminstone hälften av alla som får sjukdomen läker epilepsin ut. Om du inte har haft något anfall på flera år kan du ofta stegvis minska de mediciner du tar mot epilepsin för att sedan avsluta behandlingen utan att anfallen kommer tillbaka. Men ibland behöver du få behandling livet ut och för en del är epilepsin så svår att du fortsätter att få täta anfall trots intensiv behandling. Var tionde person med epilepsi har anfall minst en gång i veckan. Ofta är det tydligt redan under det första året om epilepsin är lätt- eller svårbehandlad.

Hur påverkas du av epilepsi?

Vissa anfall kan göra att du blir medvetslös och om du då faller handlöst finns det förstås en risk för skador. Om du har anfall ofta kan du råka ut för tandskador och frakturer på armar, ben, kotor och skalle. Du kan också få brännskador om du till exempel får ett anfall när du lagar mat.

Om du har lindrig epilepsi skadas du sällan. Många som har svår epilepsi kan däremot göra sig illa ofta. Några få kan ha anfall så ofta att hjärnan har svårt att återhämta mig. En sådan mycket svår epilepsi kan bidra till att du får svårt att lära dig saker och får problem med minnet.

Att du förlorar kontrollen under ett anfall är det tydligaste kännetecknet för om epilepsin är lindrig eller svår. Anfall med förlust av medvetande kan komma utan förvarning och medför att du gör saker som du inte har kontroll över. Ibland är du inte ens medveten om att du haft ett anfall efter det att du återfått medvetandet.

Fäll ihop

Vad händer i kroppen?

Vad händer i kroppen?

  • Hjärnan

    Hjärnan är uppbyggd av miljarder nervceller som arbetar med elektriska signaler. Klicka på bilden för att få större format och mer information.

    Mer information
    Hjärnan

    De olika nervcellerna i hjärnan samverkar i komplicerade nätverk och kommunicerar med varandra genom att frigöra kemiska ämnen, så kallade signalämnen.

  • Härnans lober

    Storhjärnan är hjärnans mest utvecklade del. Klicka på bilden för att få större format och mer information.

    Mer information
    Härnans lober

    Storhjärnan är den mest utvecklade delen av hjärnan. Den utgör nästan 90 procent av hjärnans totalvikt. Storhjärnan består av två halvor som sitter ihop med varandra. Varje halva kallas för hemisfär.

    Storhjärnans yta är veckad. Den ser ut ungefär som en knäckt valnöt. Vecken kallas vindlingar med mellanliggande fåror. Några fåror är extra tydliga och de delar in de båda hjärnhalvorna i lober:
    1. pannlob
    2. hjässlob
    3. tinninglob
    4. nacklob.

  • Hjärna i genomskärning

    Hjärnbarken är överordnad resten av centrala nervsystemet. Klicka på bilden för att få större format och mer information.

    Mer information
    Hjärna i genomskärning

    Storhjärnans yttre skikt kallas bark. Den ansvarar för medvetande, tankar, känslor och minne. Härifrån styrs även alla medvetna rörelser.

    Hjärnstammen styr kroppens hormonella system, andning, hjärtverksamhet, kroppstemperatur, ämnesomsättning samt vakenhet.

    Lillhjärnan är framför allt viktig för balansen och finregleringen av alla rörelser.

    Storhjärnan innehåller fyra hålrum som kallas ventriklar. De har förbindelse med varandra och innehåller en klar vätska som kallas hjärn-ryggmärgsvätska. Den är stötdämpande och transporterar näringsämnen till hjärnan och avfallsprodukter från den. Hela hjärnan omges av tre hjärnhinnor.

Hjärnan är uppbyggd av miljarder nervceller som arbetar med elektriska signaler. De olika nervcellerna samverkar i komplicerade nätverk och kommunicerar med varandra genom att frigöra kemiska ämnen, så kallade signalämnen.

En elektrisk impuls i en nervcell leder till att ett visst signalämne frigörs. Ämnet påverkar särskilda mottagare, så kallade receptorer, på närliggande nervceller så att den elektriska aktiviteten i dessa celler förändras.

Det finns olika typer av signalämnen och olika former av receptorer. En del skapar ökad elektrisk aktivitet medan andra har en motsatt effekt. Dessa aktiviteter är grunden för att du till exempel ska kunna tänka, känna, höra, se och röra mig.

Läget i hjärnan avgör nervcellens funktion

Nervcellerna i hjärnans olika delar är specialiserade och har olika funktioner:

  • Pannlobens bakre vänstra och högra delar styr till exempel rörelser. Elektrisk aktivitet i nervceller i vänstra eller högra delen av detta område skapar en rörelse i motsatt kroppshalva.
  • Hjärnans hjässlob är mottagningscentral för känsel. Elektrisk aktivitet i nervceller i hjässlobens vänstra eller högra delar beror på att du vidrör något med motsatt sida av kroppen. Aktiviteten gör att du upplever detta intryck genom att du känner.
  • I synbarken i nackloben tar hjärnan emot de impulser som vidarebefordrats från ögats näthinna. Elektrisk aktivitet i synbarkens nervceller innebär att du ser det som näthinnan har registrerat.
  • I tinningloben finns bland annat nätverk av nervceller som utgör centra för minne, känslor och luktsinne. Aktivitet i dessa nervceller är kopplat till minnesbilder, känslo- och luktupplevelser.

När hjärnan fungerar som den ska finns en balans mellan att nervcellerna stimuleras och att de hålls tillbaka. Om du har epilepsi är denna balans rubbad. Vissa nervceller är då överaktiva och du får ett epileptiskt anfall när hjärnan förlorar kontrollen över denna överaktivitet.

Ett första epileptiskt anfall innebär inte att du har sjukdomen epilepsi

Alla sjukdomar och skador som du får i hjärnbarken kan rubba balansen mellan nervcellernas aktiviteter och därmed göra att du får ett epileptiskt anfall.

Anfallet kan komma i nära anslutning till den akuta skadan eller sjukdomen, till exempel i samband med feber hos små barn som kan ge feberkramper. Du kan också få anfall i samband med stroke eller vid abstinens efter en period då du har druckit mycket alkohol. Sådana epileptiska anfall brukar kallas provocerade och då har du inte epilepsi.

Risken för nya anfall är liten när febern gått över eller när det har gått några dagar efter att du har fått stroke.

Fäll ihop

Mer information

Mer information

Primärt generaliserade anfall

Dessa anfall delas in i

  • tonisk-kloniska anfall
  • absenser
  • myoklona anfall, även kallade myoklonier

Tonisk-kloniska anfall

Det tonisk-kloniska anfallet är den mest kända formen av primärt generaliserat anfall. Du förlorar medvetandet utan förvarning, blir spänd i hela kroppen och efter några sekunder börjar det rycka i armar och ben. Anfallet går över inom ett par minuter och du vaknar till stegvis. Denna typ av anfall kallades förr grand mal, en beteckning som fortfarande används av många. Du vaknar upp, känner mig tung i huvudet, kan ha träningsvärk i armar och ben och upptäcker att du kanske har kissat på mig eller bitit mig i tungan. Du har inget minne av själva anfallet och undrar ofta vad som har hänt.

Absenser

Den här typen av anfall, som förr kallades petit mal, är en annan form av primärt generaliserat anfall. Dessa anfall varar endast några sekunder och har inte lika många och tydliga symtom. Du blir frånvarande, stirrar kanske tomt framför mig och svarar inte på tilltal. Du minns inget av anfallet efteråt men kan kanske uppleva det som att du tappat tråden. Absenser kan komma åtskilliga gånger per dag.

Myoklona anfall

Vid myoklona anfall kan du vara vid fullt medvetande men få häftiga upprepade muskelryckningar i armar, huvud eller ben. Det rycker oftast i båda sidorna av kroppen samtidigt. Myoklona anfall kommer oftast på morgonen och du kan efteråt berätta hur anfallet kändes. De flesta har upplevt liknande muskelryckningar innan du somnar, men det innebär inte att du har epilepsi.

Barn kan få ytterligare former av primärt generaliserade anfall som är ovanliga och därför inte berörs närmare här.

Fokala anfall

Den här typen av anfall delas in i:

  • Fokala anfall utan påverkan av medvetandet. Du kommer ihåg allt som hände under anfallet.
  • Fokala anfall med nedsatt medvetande. Du får en minneslucka för vad som hände under anfallet.
  • Fokala anfall som sprids och påverkar hela hjärnan, så kallad sekundär generalisering.

Symtomen beror på var i hjärnan anfallet pågår

Vid fokala anfall då du är vid fullt medvetande under anfallet beror symtomen helt på vilket område i hjärnan som berörs. Anfall som beror på elektrisk överaktivitet i pannlobens bakre delar gör att du får attacker av rytmiska ryckningar i motsatt kroppshalva. Anledningen är att just detta område styr muskelaktiviteten i den motsatta sidan. Om aktiviteten under anfallet pågår lite längre bak i hjärnan, i hjässloben som är centrum för känsel, påverkas känseln. Anfallen blir då attacker av pirrningar eller domningar i hand, arm eller ben beroende av vilka delar av hjässloben som är inblandade. På liknande vis upplever du anfall från synbarken i nackloben som synfenomen, kanske attacker då du ser ett ljusklot eller ett blinkande ljus. När du får anfall från tinningloben kan du uppleva korta sekvenser av bekanta minnesbilder eller luktförnimmelser. Du kan alltså ha epileptiska anfall som inte syns på utsidan utan som du bara upplever själv. Sådana anfall kallas för auror och kan ge en rad olika symtom. Några exempel på auror är plötsliga oförklarliga och ofta oangenäma lukt eller smak upplevelser, syn- eller hörselupplevelser. Auran kan alltså ha mycket skiftande karaktär hos olika personer, vilket beror på att anfallen inleds i olika delar av hjärnan. För den enskilda individen brukar aurorna vara identiska vid återkommande anfall.

Ibland förlorar du medvetandet

Fokala anfall där du helt eller delvis förlorar medvetandet sprids till lite större delar av hjärnan så att medvetandet påverkas. Det kan medföra att du blir avskärmad, inte uppfattar omgivningen och inte minns anfallet. Den som står bredvid märker att du inte svarar på tilltal, kanske stirrar rakt fram och plockar med händerna eller smackar med läpparna. Allt detta sker omedvetet och du minns själv inget av detta efter anfallet. Ett sådant anfall kan börja med ryckningar i en hand, eller som en aura innan anfallsaktiviteten sprider sig så att medvetandet påverkas.

Sekundärt generaliserat anfall

Skulle aktiviteten vid det fokala anfallet spridas ytterligare kan det komma att påverka hela hjärnan, anfallet övergår då till ett tonisk-kloniskt krampanfall som kallas sekundärt generaliserat anfall. Om du har denna stegvisa utveckling av ett anfall kan du ibland efteråt komma ihåg de inledande symtomen innan medvetandet påverkades och du inte minns mer. En inledande aura talar om att anfallet har en fokal start och inte är primärt generaliserat. Auran är ofta likadan från anfall till anfall hos samma person och du känner igen den som sin typiska förkänning. Ändå kan det vara svårt att beskriva dess innehåll för andra. 

Fäll ihop
Skriv ut (ca 15 sidor)
Senast uppdaterad:
2015-06-10
Redaktör:

Peter Tuominen, 1177 Vårdguiden

 
Granskare:

Kristina Källén, läkare, specialist i neurologi, Neurologkliniken Lund, Skånes universitetssjukhus

Illustratör:

Kari C. Toverud, certifierad medicinsk illustratör, Oslo, Norge