Avföringsinkontinens

Så fungerar ändtarmen

Tjocktarmens sista del kallas ändtarm och den vidgar sig när den fylls med avföring. På så sätt kan tarminnehållet lagras om du inte har möjlighet att gå på toaletten på en gång. Ändtarmen har två muskler som försluts så att avföringen stannar kvar i ändtarmen. Musklerna heter inre och yttre ringmuskeln, och kallas också för slutmusklerna. Den inre ringmuskeln är alltid lite sammandragen och kan inte påverkas med viljan, men den slappnar av reflexmässigt när du tömmer tarmen. Den yttre ringmuskeln kan styras med viljan. Det är den muskeln du kniper med när det är risk för läckage, till exempel vid kraftig gasbildning eller magsjuka. Andra muskler i bäckenbotten fungerar som ett stöd för både ändtarmen, urinblåsan och livmodern, och hjälper också till att hålla tätt när du kniper.

Ändtarmen är vanligtvis tom och avföringen finns i tjocktarmen. När tjocktarmen är full eller om tarmen får sammandragningar kommer avföringen ner i ändtarmen. Ändtarmen fungerar som en behållare där tarminnehållet kan lagras tills du kan gå på toaletten. Hur bra du kan hålla dig beror på ändtarmens förmåga att lagra innehållet, och på att ringmusklerna fungerar som de ska. Det vill säga att de är förslutna hela tiden och att de kan knipa ihop ännu mer om ändtarmen blir överfull eller om du får diarré.

Tarmens arbete beror också på att nervförbindelserna fungerar som de ska. Nerverna går från hjärnan, genom ryggmärgen och ut till musklerna i ändtarmen. Känseln i ändtarmen och i ändtarmsöppningen behöver också vara tillräckligt bra för att kunna känna skillnad på gas och avföring, och hålla sig om det behövs. Om någon av de här funktionerna blir sämre eller försvinner kan det leda till avföringsinkontinens. 

Läs mer: Matsmältningsorganen

Två typer av läckage

Hur svårt problemet är beror på vad som läcker, hur ofta, och hur mycket som läcker ut. Det kan läcka ut lös eller fast avföring, ibland både och. Det finns två huvudtyper av läckage:

• Vid trängningsläckage känner du att läckaget är på gång, men hinner inte till toaletten eller så orkar du inte hålla emot.
• Vid passivt läckage får du ingen förvarning utan märker först efteråt att det har läckt ut avföring.

Ibland kan du ha både avföringsinkontinens och urininkontinens, det vill säga att du läcker både avföring och urin.

Slutmusklerna fungerar sämre när du blir äldre

Avföringsläckage är vanligare hos äldre. Det beror på att slutmusklerna eller slutmusklernas nerver fungerar sämre när du blir äldre. Avföringsläckaget kan också bero på sjukdomar eller skador i tarmen som ger diarré, vilket i sin tur kan göra att det läcker avföring. Sitter den sjukliga förändringen, till exempel tumörer, polyper och inflammation, i ändtarmen är risken ännu större.

Förlossningsskada vanlig orsak

En viktig orsak till att avföringsinkontinens är vanligare bland kvinnor är att kvinnan kan skadas vid förlossning. Skadan kan bero på att den yttre-, och ibland även den inre, slutmuskeln brister eller att nerverna till slutmusklerna tänjs ut så att nervfunktionen blir sämre. Ibland uppstår båda skadorna samtidigt.

Risken för skador ökar om du är förstföderska och föder ett stort barn. Risken ökar ytterligare om sugklocka används vid förlossningen. Om du redan har problem med inkontinens eller har opererats i slutmuskeln är risken mycket stor att problemen förvärras av en vaginal förlossning. Då kan du behöva föda barnet med kejsarsnitt. Får du en skada på yttre eller inre slutmuskeln under förlossningen kan en gynekolog eller tarmkirurg behöva sy ihop muskeln.

Operation kan skada muskeln

Du kan få skador på slutmusklerna om du opereras i eller i närheten av dem, till exempel om du opereras för fistlar eller fissurer, två olika slags gång- eller sprickbildningar i ändtarmsområdet. Ibland kan en hemorrojdoperation leda till avföringsinkontinens, liksom om du opereras för ändtarmstumör.

Olyckor, djupare stick- eller skärsår, samt sexuellt våld kan också skada slutmuskeln. Ändtarmsframfall, det vill säga att ändtarmen åker ut en bit när du krystar, ger också avföringsinkontinens.

Skador i nerver, ryggmärgen eller hjärnan

Andra orsaker till avföringsinkontinens kan vara sjukdomar eller skador i nerverna, i ryggmärgen eller i hjärnan. Du kan till exempel få avföringsinkontinens i samband med en ryggfraktur, stroke eller olika typer av demens.

Vid prostatacancer och cancer i underlivet kan du strålbehandlas mot bäckenet. Strålbehandlingen kan ge en inflammation i ändtarmen som kan leda till avföringsinkontinens. Inflammationen gör att det bildas mer slem, att det blöder och att tarmväggen blir mindre elastisk.

Om du får strålbehandling av ändtarmen vid ändtarmscancer kan det ibland läcka avföring. Det beror på att strålningen påverkar nerverna, tarmväggen och slutmusklerna.

Om besvären kommer direkt efter strålbehandlingen kan de gå tillbaka, men ibland kommer besvären flera år efteråt och då kan de vara mer bestående.

Begränsar ofta det sociala livet

Många upplever avföringsinkontinens som mycket pinsamt vilket kan göra att man får dåligt självförtroende och har svårt att umgås med vänner och partners. Det kan också göra det svårt eller förhindra sexuellt samliv. Att avföringsinkontinens ofta upplevs som tabubelagt gör att många drar sig för att berätta om sina problem och undviker att söka hjälp.

Att det luktar illa är också besvärande. Många anpassar sig och undviker att vara långt borta från en toalett. Det kan innebära att man får avstå från resor, biobesök, idrott och andra liknande aktiviteter. En del kan ständigt få hålla sig hemma för att ha nära till en toalett.

En särskild typ av inkontinens är att man släpper sig ofrivilligt, vilket kan upplevas som mycket pinsamt.

När ska du söka vård?

Att det läcker ut avföring enstaka gånger, till exempel om du har diarré, är inte ovanligt och för det behöver du inte söka vård. Du kan också ha lite svårare att hålla tätt de första månaderna efter en förlossning, men om du inte har en slutmuskelskada brukar besvären gå över efter några månader. Inkontinens efter en operation brukar också bli bättre med tiden, men det kan ibland dröja upp till ett år innan tarmfunktionen blir bättre.

Har du avföringsinkontinens utan att veta varför eller om besvären inte går över bör du söka vård. Du ska även söka vård direkt om:

• besvären börjar plötsligt utan synbar orsak
• du har blod eller slem i avföringen eller blöder från ändtarmen

Var söker du vård?

Du kan söka hjälp på en vårdcentral eller hos en läkare som utreder och behandlar tarmsjukdomar. Det går också att ringa sjukvårdsrådgivningen på telefon 1177 för att få råd om vart du kan vända dig. Har du besvär efter en förlossning kan du vända dig till en mödravårdscentral eller gynekolog.

Utredning av tarminkontinens

Ett frågeformulär används ofta för att ta reda på symtomen, till exempel vad som läcker, hur mycket och hur ofta. Det är också vanligt att du under ett par veckor får fylla i en dagbok där du skriver hur ofta du har läckage och hur det ser ut. Det är viktigt att du är noggrann eftersom dagboken sedan används för att mäta hur behandlingen fungerar.

Rektoskopi

En läkare undersöker tarmen noga. Läkaren har en handske på handen och känner med ett finger i ändtarmen. Ibland behövs det göras en så kallad rektoskopi med ett rektoskop, ett plaströr som är ungefär lika tjockt som en tumme. Vid undersökningen för läkaren in 12-20 centimeter av rektoskopet genom ändtarmsöppningen. Genom röret kan läkaren undersöka ifall det finns tumörer eller andra förändringar i tarmen. För att rektoskopet ska glida in lättare används en glidgelé.

Koloskopi

Ibland behöver tjocktarmen undersökas med röntgen eller med så kallad koloskopi. Vid koloskopi använder läkaren ett koloskop. Det är ett instrument som består av en böjlig slang som är en och en halv meter lång och drygt en centimeter i diameter. Längst fram finns en belysning och ett datachips som för över bilder av tarmens slemhinna till en bildskärm. Läkaren för in slangen genom ändtarmsöppningen och genom hela tjocktarmen, på så sätt kan läkaren granska slemhinnan på skärmen.

Ytterligare undersökningar kan behövas

Andra specialundersökningar är:

• Kryströntgen för att se ändtarmens tömning och knipfunktion. Vid kryströntgen får du kontrastmedel i ändtarmen, sedan får du sitta på en toalettstol och knipa för att till slut tömma tarmen genom att krysta. Förloppet ses på röntgen och då kan läkaren upptäcka om det finns sjukliga förändringar, till exempel framfall eller olika typer av bråck.
• Analtrycksmätning, som används för att kontrollera slutmusklernas funktion. En kateter förs in i ändtarmen och sedan mäts trycket i slutmuskeln när du är avslappnad och när du kniper. Känselförmågan mäts genom att registrera den minsta volym som du känner i ändtarmen, och hur stor volym du kan ha i ändtarmen innan du känner behov av att gå på toaletten.
• Elektromyografi, EMG. Med EMG kan nervernas funktion undersökas. En tunn nål förs in i slutmuskeln och mäter den elektriska aktiviteten i muskeln. EMG kan också mäta nervernas förmåga att föra vidare en nervimpuls.
• Ultraljud. Med ultraljud kan läkaren på ett ganska enkelt sätt se om det finns skador på ringmusklerna. En liten stav som sänder ut ultraljud sätts in i ändtarmsöppningen. Läkaren ser slutmusklerna som två ringar på en skärm och om det finns skador syns de som avbrott i ringarna.

Ibland behövs fler undersökningar, till exempel med magnetkamera, för att ta reda på orsaken till inkontinensen. Undersökningarna kan upplevas som både besvärliga och tidsödande, men det är viktigt att få en diagnos för att få bästa möjliga behandling.

Många upplever undersökningarna som obehagliga, men de gör vanligtvis inte ont och kan göras utan bedövning. Undantaget är elektromyografin där nålsticket kan göra ont en liten stund.

Vad kan du göra själv?

Det är viktigt att äta regelbundet och att ha en allsidig kost som innehåller tillräckligt med fibrer. Att motionera är också viktigt. Det är bra om du undviker fet mat och mat som ger lös avföring.

Det är också bra att gå på toaletten när du känner att du behöver tömma tarmen. En god regel är att gå på toaletten minst en gång om dagen och att du tar god tid på dig så att du hinner tömma tarmen ordentligt. Tar du lavemang på morgonen kan du få en ännu mer fullständig tömning av tarmen och på så sätt kan du minska risken för läckage. Att dricka för mycket alkohol en längre tid kan skada nervvävnaden och leda till att inkontinensen försämras.

Kosten har betydelse

Har du problem med gaser i magen och att det läcker ut gaser är det bra att undvika mat som orsakar gasbildningen. Vanligen får du börja med en kost som minskar gaserna och påverkar avföringens konsistens så att du slipper diarré. Du kan även undvika vissa typer av grönsaker, till exempel lök och kål, eftersom de bildar mycket gaser i tarmen.

För att få fastare avföring kan du pröva att äta mer kostfiber eller ta bulkmedel. Exempel på bulkmedel är Lunelax, Vi-Siblin och Inolaxol. Diskutera gärna dina matvanor med en dietist.

Bra med regelbundna toalettvanor

Har du regelbundna toalettvanor, till exempel att du tömmer tarmen fullständigt varje morgon, kan det minska risken för att det ska läcka avföring senare under dagen. Du kan också hålla tarmen tom genom att använda laxermedel som gör att det blir lättare att tömma tarmen. Laxermedel bör användas i samråd med läkare.

Läkemedel påverkar

Många läkemedel påverkar tarmfunktionen. Har du avföringsinkontinens är det därför bra att du diskuterar dina läkemedel med den läkare som har skrivit ut dem. Ibland kan stoppande läkemedel vara bra, till exempel loperamid, som både gör avföringen fastare och att slutmusklerna kan knipas ihop bättre.

Träna slutmusklerna

Efter förlossning och operationer är det bra att göra knipövningar för att träna slutmusklerna. Du bör rådgöra med din läkare om hur snart efter operationen eller förlossningen du kan börja med knipövningarna. En typ av muskelträning, så kallad biofeedbackträning, ges av särskilt utbildade sjuksköterskor. Vid träningen används elektrisk utrustning som gör att du själv kan se eller höra dina knip och på så sätt träna upp musklerna. Denna träning pågår ibland under flera veckor eller månader. Elektrisk stimulering av slutmuskeln kan ibland hjälpa ytterligare.

Lindra irriterad hud

Huden runt ändtarmsöppningen kan bli irriterad när det läcker ut avföring. Du kan också få klåda av läckaget. Därför är det viktigt att hålla huden ren med en mild tvål. Undvik starka och parfymerade tvålar. Tvättar du dig för mycket kan det slita på huden och därför är det bra att använda en täckande salva som skyddar huden efter att du har tvättat dig.

För att minska irritationen ytterligare kan trosskydd eller blöjor hjälpa. Så kallade inkontinensskydd kan skrivas ut på hjälpmedelskort och ingår i högkostnadsskyddet. Ett hjälpmedelskort är ett slags recept för hjälpmedel.

Det finns en speciell typ av tampong som du kan föra upp i analöppningen. Den får då en svampliknande form som gör att sitter kvar i ändtarmen och hindrar att det läcker. Tampongen kan vara till viss hjälp, särskilt vid mindre läckage.

På Tema hjälpmedel kan du läsa om hur det går till att få inkontinenshjälpmedel, och söka fram vilka som finns att få där du bor.

Operation

Om det visar sig att inkontinensen beror på en tarmsjukdom, till exempel ändtarmstumör eller inflammation i grovtarmen, ska sjukdomen behandlas, vilket i sin tur kan bota eller lindra besvären. Exempel på behandling kan vara att operera ändtarmen.

Har du ändtarmsframfall kan en operation av ändtarmsframfall göra att inkontinensen förbättras, men det kan ta upp till ett år.

Får du slutmuskelskador efter förlossning kan du opereras, en läkare syr då ihop de trasiga musklerna. De flesta blir betydligt bättre efter en sådan operation, men tyvärr försämras många igen efter några år. Beror avföringsinkontinensen på en nervskada, oavsett orsak, kan slutmuskeln förstärkas genom en annan form av operation, så kallad bäckenbottenplastik.

En relativt ny behandlingsmetod är att man sprutar in ett ämne som fyller ut och gör den övre delen av analkanalen snävare, vilket kan göra att du får mindre problem med inkontinens.

Om det inte går att laga slutmuskeln eller om en eller flera operationer intill slutmuskeln har misslyckats, används ibland en metod där en elektrod läggs in genom bäckenbenet. Elektroden stimulerar sedan slutmuskelns och tarmens nerver. Först får du en tillfällig elektrod som får elektriska impulser av en stimulator som du fäster i midjenivå. Om resultatet är bra under en testperiod på tre veckor kan du få en permanent elektrod och en pacemaker inopererad i skinkan. Pacemakern sänder ut elektriska signaler och stimulerar elektroden.

En annan operationsmetod innebär att en muskel från lårets insida flyttas och placeras som en ny slutmuskel. Den nya muskeln stimuleras genom en pacemaker som opereras in i bukväggen.

Om ingen av dessa operationer hjälper mot tarminkontinensen eller om operationerna inte hjälpt kan man i stället göra en stomioperation. Det betyder att du får ett konstgjort hål på magen och genom hålet lägger man ut tarmen. På tarmen sätts en stomipåse som avföringen sedan samlas upp i. Har du haft stora inkontinensproblem under längre tid kan du uppleva att en stomioperation förbättrar din livskvalitet väldigt mycket.