Närstående till någon som får cancer

Många som får cancer blir av med sjukdomen efter behandling. Beskedet om sjukdomen kan ändå innebära mycket oro och ofta en ansträngande tid av behandlingar. Även som närstående kan du ha behov av att få ställa frågor om sjukdomen och att få berätta om dina egna känslor, men det är inte alltid helt självklart vart du ska vända dig. Vården riktar sig i första hand till den som är sjuk.

Om du som närstående kan följa med vid besöken på sjukhuset har du en möjlighet att dela upplevelsen och att se och höra samma saker. Det ökar också möjligheten för dig och den som är sjuk att prata med varandra och att ge varandra stöd. Ibland är det inte möjligt. Den som är sjuk kanske inte vill eller kanske bor du långt från sjukhuset. Då kanske du kan få en egen tid med läkaren eller kurator för att få ställa dina egna frågor om sjukdomen. Men då måste den som är sjuk ge sitt medgivande först.

Allt fler sjukhus har kontaktsjuksköterskor. De har särskilda kunskaper i cancervård och ett särskilt ansvar för kontakten mellan vården och den som är sjuk. Om det finns en kontaktsjuksköterska där den som är sjuk får vård, kan hen också vara ett stöd för dig som är närstående. Kontaktsjuksköterskan kan också lotsa till annan hjälp.

Pröva också att söka stöd bland familj och vänner. Det kan räcka med att någon ser och bekräftar att du finns eller ringer och frågar hur du mår. Om du märker att få personer tar kontakt, beror det troligen på att de har svårt att veta vad de ska säga eller göra. Då kan ett sätt vara att du själv tar kontakt, berättar hur det är och säger att du gärna vill ha stöd.

Ibland händer det att stöd kommer från oväntat håll. Det kan vara från en person som du kanske inte upplever har stått så nära, till exempel en granne eller annan person som finns i din omgivning.

Det kan vara ett stort stöd att träffa andra med samma erfarenheter. Flera patientföreningar har grupper för närstående. Där kan du ställa frågor eller prata om dina upplevelser. Du får kontakt med den lokala föreningen på internet eller på sjukhuset. På internet når du också till exempel Cancerkompisar som kan se till så att du får kontakt med någon som är i en liknande situation som du. För dig som är ung och närstående finns Nära cancer och Ung Cancer.

Du kan mejla eller ringa Cancerrådgivningen eller Cancerfonden. Där finns sjuksköterskor som har stor erfarenhet av cancervård. Det finns också kyrkoförsamlingar som erbjuder stödsamtal. De har ofta personal med vana att möta människor i svåra livssituationer. Du behöver inte vara kristen eller troende för att få stöd genom kyrkan.

Sjukhuskyrkan, som finns på de allra flesta sjukhus, hjälper till om du vill få kontakt med andra religiösa företrädare än Svenska kyrkans.

Här kan du läsa mer om olika sorters stöd för närstående vid cancer.

När en närstående blir sjuk tvingas du acceptera att tillvaron ändras. Du kanske måste ta hjälp av andra för att klara av vardagliga saker som att handla, tvätta eller laga mat. Du kanske behöver dra ner på arbete, studier eller andra aktiviteter och rikta in dig på att orka igenom en svår period.

Jag tycker folk borde våga höra av sig och inte alltid förvänta sig att få ett tack eller frågor om hur de själva mår. Om någon man står nära får cancer är man i fritt fall, och då sätts den vanliga artigheten lätt ur spel.

Försök ta hjälp av personer i omgivningen. De vill ofta hjälpa till, men du kan behöva berätta för dem vad de kan göra. Om det finns barn, kanske någon kan ta dem med sig på aktiviteter, någon annan kan komma hem och laga middag och någon kanske kan hämta på förskola eller skola.

Att vara närstående är svårt eftersom du både är med och står utanför. Det kan också vara svårt att hitta en balans i hur du kan stödja och hjälpa den som är sjuk, och samtidigt få eget utrymme. Ta hand om dig själv. Gör något som du mår bra av. Då kan du få mer ork att klara situationen och att vara ett stöd. Exakt vad du gör för att ta hand om dig själv är mindre viktigt. Ta en promenad, sitt på ett kafé eller kom iväg på en aktivitet, ensam eller tillsammans med andra.

Försök bejaka det friska i livet, trots sjukdomen. Du och den som är sjuk kanske kan göra saker tillsammans som ni tidigare gjort och tycker om att göra. Eller så gör du något som bara du själv tycker väldigt mycket om och som skingrar tankarna. Att känna och visa glädje även om någon du älskar är sjuk kan väcka skuldkänslor, men glädje och skratt gör det lättare att orka kämpa vidare.

I en par- eller familjerelation kan en sjukdom göra att de vanliga rollerna hastigt ändras. Den som handlar och lagar mat i vanliga fall, kanske mår illa och inte kan vara i närheten av mat. Den som vanligtvis åker med barnen till träning har kanske blivit så svag att det inte är att tänka på. Den som brukar vara drivande och stark i relationen tar inte några initiativ alls och orkar inte heller bekräfta eller uppmuntra.

Du får försöka vara öppen för förändringen av roller och tänka att den oftast är tillfällig även om den kan vara smärtsam medan den pågår. Alla relationer utsätts för påfrestningar när någon blir sjuk, men relationen kan också stärkas av att ni uthärdar en svår tid tillsammans.

Om du kan prata med andra om hur du känner och få stöd i din egen upplevelse kan det bli lättare att acceptera det du går igenom. Vänner eller kontaktpersoner i patientföreningar kan vara bra stödpersoner om du behöver prata om hur relationen påverkas av sjukdomen.

Ett cancerbesked väcker starka och ibland motstridiga känslor även hos närstående. Reaktionerna kan variera mycket från person till person och bero på många saker. Din relation till den som är sjuk kan påverka hur du reagerar. Dina tidigare upplevelser och erfarenheter kan också ha betydelse. När någon får cancer kan förutsättningarna för relationen förändras. Den ovisshet som det kan medföra kan göra att du som närstående känner dig både maktlös och förvirrad.

Det är en extrem situation när någon får cancer och då är alla irrationella reaktioner tillåtna, så länge de inte är destruktiva. Det är en bra idé att acceptera sig själv och det sätt man reagerar på. Att låta alla ’borden’ falla bort.

Det finns inga reaktioner som är fel eller rätt. Försök att acceptera dig själv och det sätt du reagerar på. Bry dig inte om hur det ”borde” vara.

En del närstående skäms över att de blir arga eller besvikna på sjukdomen eller på den som är sjuk. Kanske hade du planer på saker du ville eller behövde göra men som du nu inte kan genomföra. ”Hur kan jag bry mig om sådant när den jag älskar är sjuk” är en vanlig tanke. Men det är naturligt om du känner ilska och besvikelse för din egen del, samtidigt som du bryr dig om den som är sjuk.

Om du har starka och jobbiga känslor är det bra om du får ur dig dem utan att det går ut över den som är sjuk. Kanske har du en vän eller någon annan närstående som du kan prata med utan att behöva tänka på hur du uttrycker dig. En del väljer att behålla sina starka känslor för sig själv. Inget är rätt eller fel, bara det fungerar.

Vissa tycker att det underlättar att göra något fysiskt eller praktiskt när de starka känslorna kommer, som att gå en långpromenad, baka, meka eller motionera. Känslorna och hur du bäst hanterar dem kan variera medan tiden går. Det som inte känns så bra idag, kan kännas bättre i morgon.

En del närstående upplever att den som är sjuk kräver mycket och förväntar sig att allt i tillvaron ska kretsa kring hen. Ta dig eget utrymme om du känner att dina behov som närstående kommer helt i skymundan. Du kan till exempel se till att hålla fast vid vissa rutiner, som ditt arbete, ett träningspass, eller att träffa egna vänner. Att skapa eget utrymme betyder inte att du är mindre engagerad i den som är sjuk.

En del närstående berättar att de får möta den sjukas ilska, besvikelse och frustration över sjukdomen. Det är ofta i de nära relationerna som man vågar vara arg och ledsen. Men det finns förstås en gräns för vad man som närstående klarar av. Du behöver inte acceptera vad som helst och du har rätt att säga ifrån.

Det är vanligt att vilja göra något för att hjälpa den som blivit sjuk. Men det är inte alltid lätt att veta hur, särskilt om du inte tillhör de allra närmaste. Ett enkelt sätt är att höra av sig då och då, även om du inte vet exakt vad du ska säga. Du kan försöka visa att du finns där, att du är villig att lyssna och inte har några krav eller förväntningar på den som är sjuk. Det kan betyda mycket för den som är sjuk att du skickar en hälsning via ett kort eller ett sms.

Beroende på hur relationen ser ut kan du också fråga om det är något du kan hjälpa till med. Många gånger kan det handla om praktiska saker som är svåra att orka eller hinna för en person som är sjuk. Det kan vara att allt från att handla och vattna blommor till eller att göra ärenden. Det kan vara lättare om du frågar någon i den närmaste familjen om hur du kan vara till hjälp.

Ibland vill den som är sjuk inte ha någon hjälp. Det kan kännas svårt om du gärna vill hjälpa till. Du får öva dig i att acceptera ett "nej tack” och låta den som är sjuk bestämma. Situationen kan förändras, därför kan du pröva att fråga igen senare.

När behandlingen väl är avslutad kan du både känna lättnad och stor trötthet. Du kan också vara orolig för att sjukdomen ska komma tillbaka samtidigt som du ska försöka gå vidare med allt som har fått stå tillbaka under sjukdomstiden.

Vi pratar nästan aldrig om cancer längre. Mina föräldrar har behandlats och undersökts och det känns som en försäkring. Jag kanske lurar mig själv, men jag kan ju inte göra något åt sjukdomar.

Även i den här perioden kan du och den som har varit sjuk hamna i obalans med varandra. Kanske har den som varit sjuk ett stort behov av att prata om allt som hänt medan du själv vill se framåt och tänka på allt som är bra. Det kan också vara tvärtom, att du som är närstående har behov av att få gå djupare in i de känslor som du inte hunnit eller orkat hantera när du behövde fungera som stöd för någon annan.

Det är bra om ni kan hitta sätt som fungerar för att prata med varandra om tankar och känslor även i det här skedet. Sök professionell hjälp om ni känner att ni behöver stöd att bearbeta det som ni har gått igenom. Det viktiga är att ni hittar fram till en acceptans av att livet inte längre ser ut som före sjukdomen, men att det ändå kan vara bra.