YRSEL, SVIMNING OCH KRAMPER

Epilepsi

Hjärnans nervceller är överaktiva om du har epilepsi. Det kan orsaka olika typer av anfall. Mellan anfallen finns inget som visar att du är sjuk. Du behöver oftast läkemedel för att förebygga anfall om du har epilepsi.

Det är vanligt att bara ha ett par anfall under hela livet, men en del kan ha svåra anfall varje dag.

Symtom

Du som har epilepsi har bara besvär under den tiden då anfallet pågår och en stund efteråt. Du har inte besvär mellan anfallen.

Anfallen kommer plötsligt och är vanligtvis kortvariga, från några sekunder upp till några minuter. Anfallen kan vara mycket olika för olika personer, men hos en och samma individ är de oftast liknande varje gång.

En del epileptiska anfall kan ge symtom i endast en kroppsdel eller i form av att till exempel din syn eller hörsel förändras. Det kan vara svårt att förstå att det är ett epilepsianfall.

Du behöver oftast ha haft två anfall som inte beror på någon annan slags påverkan på hjärnan för att få diagnosen epilepsi. Ibland kan diagnosen ställas redan efter ett anfall.

Det finns olika typer av anfall

Hur anfallen blir beror på vilken del av hjärnan som är påverkad.  Därför indelas epileptiska anfall i två huvudtyper:

  • Generaliserade anfall, då stora delar av hjärnan är inblandade från anfallets start.
  • Fokala anfall, som startar i en begränsad del av hjärnan .

Dessa två huvudtyper av anfall kan delas in i flera andra typer av anfall. Du kan läsa mer om dem längre ner i texten.

Generaliserade anfall

Det är framför allt vid så kallade generaliserade anfall med kramper som du får kraftiga och allvarliga symtom.  Här är exempel på symtom som du kan få:

  • Du förlorar medvetandet utan förvarning och blir spänd i hela kroppen. Efter 10–30 sekunder börjar det att rycka i dina armar och ben. Anfallet är ofta över på 1–2 minuter. Ett sådant anfall kallas för generaliserat tonisk-kloniskt anfall.
  • Du får korta sekundsnabba häftiga muskelryckningar i armar, huvud eller ben utan att förlora medvetandet. Sådana anfall kallas för myoklona anfall.
  • Du blir frånvarande under några sekunder och kanske stirrar tomt framför dig. Sådana anfall kallas för absenser.

Du kan läsa mer om olika slags generaliserade anfall längre ner i texten.

Fokala anfall

Fokala anfall kan både upplevas och se mycket olika ut. Ibland får du en bekant känsla som kan vara svår att beskriva, eller att syn eller hörsel påverkas utan att omgivningen märker av anfallet. Detta kallas ibland för aura eller förkänning.

Du kan läsa mer om olika slags fokala anfall längre ner i texten.

När och var ska jag söka vård?

Du som är van att få epileptiska anfall behöver sällan uppsöka sjukhus efter ett anfall. Du och din läkare kan komma överens om vid vilka tillfällen du ska ta kontakt. I början av en medicinering eller vid en förändring av medicinering kan du behöva ta kontakt med din läkare oftare.

Kontakta en vårdcentral eller mottagningen där du behandlas om du får ett anfall av en annan typ än de du brukar ha.

Du behöver inte söka vård någon annanstans om det är stängt, vänta tills mottagningen öppnar.

Kontakta genast en vårdcentral eller en jouröppen mottagning om du får ett krampanfall och inte har haft det tidigare.

Om det är stängt på vårdcentralen eller den jouröppna mottagningen, sök vård på en akutmottagning.

En del anfall kan leda till skador som du behöver söka vård för.

Ring telefonnummer 1177 om du vill ha sjukvårdsrådgivning. Då kan du få hjälp att bedöma symtom eller hjälp med var du kan söka vård.  

Om det är bråttom

Ring genast 112 om du blir vittne till något av följande:

  • Någon får ett anfall som varar fem minuter eller längre.
  • Den som haft anfall vaknar inte till ordentligt när kramperna är över.
Stockholms län

Råd på andra språk

Om du är folkbokförd i Stockholms län kan du få kostnadsfria råd på

  • Finska telefon 1177 vardagar klockan 8–12
  • Arabiska telefon 08-123 130 80 alla dagar klockan 822
  • Somaliska telefon 08-123 130 90 vardagar klockan 8–17

Läs om hur vården för barn och vuxna fungerar i Stockholms län.

Undersökning och utredning

Du förs till närmaste akutmottagning om du får ett anfall och någon ringer efter en ambulans. Där kontrolleras att du inte har fått några skador. En inledande undersökning görs om det är första gången du fått ett epileptiskt anfall. Du får berätta om vad som har hänt och lämna prover. En läkare undersöker dig med EKG och ibland med datortomografi. När du återhämtat dig från anfallet får du lämna sjukhuset. 

Efter en tid får du komma på ett uppföljande läkarbesök. Då får du träffa en läkare som är neurolog, det vill säga specialist på nervsystemets sjukdomar. Läkaren beställer ofta fler undersökningar, till exempel EEG. En undersökning med magnetkamera görs ofta efter ett första epileptiskt anfall hos vuxna.

Läkaren måste ofta göra sin bedömning utan att ha haft möjlighet att se vilka symtom du har haft. Det är vanligt att du inte minns vad som hänt under anfallet. Därför är det bra om någon som såg anfallet finns med på läkarbesöket för att beskriva vad som hände.

Behandling

Behandlingen vid epilepsi består i första hand av läkemedel, så kallade antiepileptika. Dessa läkemedel är förebyggande och minskar risken för anfall så länge du tar dem. Läkemedlen måste tas regelbundet, ibland flera gånger per dag.

Behandling vid ett pågående anfall

I de allra flesta fall slutar ett epileptiskt anfall av sig själv inom några minuter och orsakar ingen skada på kroppen. Någon särskild behandling behövs då inte.

En del anfall som pågår längre än fem minuter kan vara skadliga eller till och med livshotande om de pågår för länge. Vid den typen av anfall måste du därför få behandling som bryter det. Andra anfall kan pågå längre än fem minuter utan att vara livshotande. Du ska få information av en läkare om vad som gäller för dina anfall.

För en del går anfallen över, andra behöver medicin hela livet

För åtminstone hälften av alla som får sjukdomen läker epilepsin ut. Då kan du stegvis minska de läkemedel du tar mot epilepsin för att sedan avsluta behandlingen utan att anfallen kommer tillbaka. Men ibland behöver du få behandling livet ut och ibland är epilepsin så svår att du fortsätter att få täta anfall trots intensiv behandling.

Operation en möjlighet vid svår epilepsi

Vissa personer med svårbehandlad epilepsi kan bli hjälpta av en operation. Innan du opereras görs en omfattande utredning för att ta reda på från vilken del av hjärnan anfallen kommer. På vissa sjukhus finns särskilda team för utredning av kirurgisk epilepsibehandling. Under utredningen behöver du vara kvar på sjukhuset

Hjärnans olika funktioner undersöks med neuropsykologiska tester. En psykolog som är specialiserad på att testa hjärnfunktioner undersöker bland annat minnet och språket.

Ibland krävs att anfallen registreras med EEG-elektroder som placerats direkt mot hjärnans yta eller inne i hjärnan. Det går då att se var anfallen startar och om det går att operera bort den del av hjärnbarken som orsakar anfall.

Resultaten av de olika undersökningarna värderas av en grupp experter med olika specialkunskaper. Det kan ta sammanlagt ett halvår innan de har bestämt om du kan opereras eller inte.

Själva operationen kan ta några timmar och du kan behöva vara kvar på sjukhus i ungefär en vecka. Sedan kan du behöva vara sjukskriven i flera månader för att återhämta dig. Många blir helt fria från anfall efter en operation.

Andra behandlingsmetoder

Förutom läkemedelsbehandling och operation finns det också andra behandlingsmetoder som kan användas.

Vagusnervstimulering, VNS

Vagusnervstimulering erbjuds ibland om du har svårbehandlad epilepsi som inte kan botas med operation. Metoden bygger på att påverka hjärnan genom att stimulera en nerv på halsen med elektriska impulser.

En liten pacemaker med batteri opereras in nedanför nyckelbenet. Genom en sladd under huden leds elektriska impulser från pacemakern till nerven på vänster sida av halsen. Läkaren kan programmera pacemakern att avge impulser med varierande frekvens och styrka.

Ungefär hälften av de personer med svår epilepsi som får pröva VNS får färre anfall.

Behandling genom kost

En del barn med svår epilepsi kan få färre anfall om de genomgår särskild kostbehandling, så kallad ketogen kost. Barnet kan pröva ketogen kost när andra behandlingsalternativ inte har fungerat.

Behandlingen innebär en strikt kolhydratfattig diet med mycket fett och lite protein. Den kräver en detaljerad instruktion och kontroll med noggrann uppföljning av vad barnet äter.

Ketogen kost ställer stora krav på engagemang från närstående och stöd från ett team av specialister som dietist, läkare och sjuksköterska.

Rätt till information

Vårdpersonalen ska berätta vilka behandlingsalternativ som finns. De ska se till att du förstår vad de olika alternativen betyder, vilka biverkningar som finns och var du kan få behandling. På så sätt kan du vara med och besluta vilken behandling som passar dig.

För att du ska kunna vara aktiv i din vård och ta beslut är det viktigt att du förstår informationen du får. Vårdpersonalen är skyldig att se till så att du gör det. Ställ frågor. Du kan också be att få informationen nedskriven så att du kan läsa den i lugn och ro.

Om du inte talar svenska har du rätt att få information på ditt eget språk  till exempel med hjälp av en språktolk. Du har även rätt att få tolkhjälp om du har en hörselnedsättning.

Du kan söka vård på vilken vårdcentral eller öppen specialistmottagning du vill i hela landet. Ibland krävs det remiss till den öppna specialiserade vården.

Vad kan jag göra själv?

Många som har epilepsi upplever att anfallen kommer lättare i vissa situationer. Oftast är det mycket individuellt, men sömnbrist är något som många är känsliga för. Några får anfall vid stress och andra när de slappnar av efter att ha stressat. För ett fåtal personer med epilepsi kan blinkande ljus framkalla ett anfall.

Skriv ner i vilka situationer anfallen kommer. Tillsammans med en läkare kan du se om det finns något mönster. Försök sedan undvika situationer som kan öka risken för anfall. Du kan även informera dina närstående och arbetskamrater om att du har epilepsi och vad de bör göra om du får ett anfall.

Eftersom du aldrig vet när ett anfall ska komma innebär epilepsin ofta att du kan känna en osäkerhet. Detta kan skapa en rädsla som leder till att du undviker situationer där ett anfall skulle kännas särskilt generande eller få andra besvärande konsekvenser. Men det är ändå viktigt att du fortsätter att göra saker du tycker om att göra och mår bra av.

Upplys din omgivning

Du kan bära en symbol som brosch, armband eller halskedja för att informera omgivningen om att du har epilepsi. Du kan läsa mer om symbolen och köpa den hos Epilepsiförbundet.

Att leva med epilepsi

De flesta som får epilepsi kan fortsätta att leva som vanligt och fungera i sina yrkesroller och familjeroller.

Du kan behöva byta yrke

Den som har epilepsi får inte köra bil förrän ett år efter sitt senaste anfall. Liknande bestämmelser finns även när det gäller andra fordon. För yrkeschaufförer är reglerna ännu strängare. 

Det finns andra arbetsmoment som är olämpliga eftersom ett anfall skulle innebära fara för dig själv, till exempel arbete på byggnadsställningar på hög höjd. Du kan också ibland behöva göra vissa anpassningar på arbetsplatsen eller hemma för att minska skaderisken om du får ett anfall. Detta gäller särskilt om du har svårare epilepsi.

Allt detta kan innebära krav på omställning och stora påfrestningar för den som får sjukdomen.

Epilepsi och graviditet

För de allra flesta kvinnor med epilepsi går graviditeten bra och de föder fullt friska barn.

Det finns en ökad risk för fosterskador om du använder vissa läkemedel mot epilepsi. Därför är det viktigt att graviditeten är planerad och att läkemedelsbehandlingen anpassas. Du får ofta gå på specialistmödravården för kontroller om du har epilepsi och blir gravid.

Läs mer om läkemedel vid epilepsi när du är gravid eller försöker bli gravid.

Mer om generaliserade anfall

Följande är de vanligaste typerna av generaliserade anfall. Det finns ytterligare former av generaliserade anfall hos barn men de är ovanliga och berörs därför inte närmare här.

Generaliserade tonisk-kloniska anfall

Du förlorar medvetandet utan förvarning, blir spänd i hela kroppen och efter ungefär 10-30 sekunder börjar det rycka i armar och ben. Anfallet går över inom ett par minuter och du vaknar och vaknar igen, känner dig tung i huvudet och kan ha träningsvärk i armar och ben. Du kan också upptäcka att du har kissat på dig eller bitit dig i tungan. Du har inget minne av själva anfallet och undrar ofta vad som har hänt.

Denna typ av anfall kallades förr grand mal.

Absenser

Dessa anfall varar oftast 5–15 sekunder och har inte lika många och tydliga symtom. Du blir frånvarande, stirrar kanske tomt framför dig och svarar inte på tilltal. Du minns inget av anfallet efteråt men kan kanske uppleva det som att du tappat tråden. Absenser kan komma många gånger per dag.

Denna typ av anfall kallades förr petit mal.

Myoklona anfall

Vid myoklona anfall är du vid fullt medvetande men får häftiga upprepade, korta muskelryckningar i armar, huvud eller ben. Det rycker oftast i båda sidorna av kroppen samtidigt. Myoklona anfall kommer oftast på morgonen och du kan efteråt berätta hur anfallet kändes.

Mer om fokala anfall

En inledande aura är ett tecken på att anfallet har en fokal start och inte är generaliserat. Auran är ofta likadan från anfall till anfall hos samma person och du känner igen den som din typiska förkänning. Ändå kan det vara svårt att beskriva dess innehåll för andra. 

Som vuxen kan du få ett eller flera av följande fokala anfall.

Fokalt anfall utan påverkan av medvetandet

Vid fokala anfall då du är vid fullt medvetande under anfallet beror symtomen helt på vilket område i hjärnan som berörs. Du kan ha epileptiska anfall som inte syns på utsidan utan som du bara upplever själv.

Anfall som beror på elektrisk överaktivitet i pannlobens bakre delar gör att du får attacker av rytmiska ryckningar i motsatt kroppshalva. Anledningen är att just detta område styr muskelaktiviteten i den motsatta sidan.

Känseln påverkas om aktiviteten under anfallet pågår lite längre bak i hjärnan, i hjässloben som är centrum för känsel. Anfallen blir då attacker av pirrningar eller domningar i hand, arm eller ben beroende av vilka delar av hjässloben som är inblandade.

Du kan uppleva anfall från synbarken i nackloben som synfenomen. Det kan vara attacker då du ser ett ljusklot eller ett blinkande ljus.

När du får anfall från tinningloben kan du uppleva korta sekvenser av bekanta minnesbilder eller luktförnimmelser.

Fokalt anfall med påverkat medvetande

Fokala anfall där du helt eller delvis förlorar medvetandet sprids till lite större delar av hjärnan så att medvetandet påverkas.

Det kan medföra att du blir avskärmad, inte uppfattar omgivningen och inte minns anfallet. Den som står bredvid märker att du inte svarar på tilltal, kanske stirrar rakt fram och plockar med händerna eller smackar med läpparna.

Allt detta sker omedvetet och du minns själv inget av detta efter anfallet. Ett sådant anfall kan börja med ryckningar i en hand, eller som en aura innan anfallsaktiviteten sprider sig och påverkar medvetandet.

Fokalt anfall som sprids och påverkar hela hjärnan

Det kan komma att påverka hela hjärnan om aktiviteten vid det fokala anfallet sprids ytterligare. Anfallet övergår då till ett tonisk-kloniskt krampanfall och kallas för ett fokalt till bilateralt tonisk-kloniskt anfall.

Efter ett sådant anfall kan du ibland komma ihåg de inledande symtomen innan medvetandet påverkades.

Anfallen kan leda till skador

De flesta anfall går över av sig själva utan att orsaka någon skada i hjärnan. Men om du blir medvetslös och faller handlöst finns det förstås en risk för skador. Du kan råka ut för tandskador och brott på armar, ben, kotor och skalle om du har anfall ofta. Du kan också få brännskador om du till exempel får ett anfall när du lagar mat.

Du skadas sällan om du har lindrig epilepsi. Många som har svår epilepsi kan däremot göra sig illa ofta. Några få kan ha anfall så ofta att hjärnan har svårt att återhämta sig. En sådan mycket svår epilepsi kan bidra till att du får svårt att lära dig saker och får problem med minnet.

Ett anfall där du förlorar medvetandet kan komma utan förvarning och göra så att du gör saker som du inte har kontroll över. Ibland är du inte ens medveten om att du haft ett anfall efter det att du har återfått medvetandet.

Vad beror epilepsi på?

De olika nervcellerna i hjärnan samverkar i komplicerade nätverk och kommunicerar med varandra genom att frigöra kemiska ämnen, så kallade signalämnen.
Storhjärnan är den mest utvecklade delen av hjärnan. Den utgör nästan 90 procent av hjärnans totalvikt. Storhjärnan består av två halvor som sitter ihop med varandra. Varje halva kallas för hemisfär.
Storhjärnans yttre skikt kallas bark. Den ansvarar för medvetande, tankar, känslor och minne. Härifrån styrs även alla medvetna rörelser. Hjärnstammen styr kroppens hormonella system, andning, hjärtverksamhet, kroppstemperatur, ämnesomsättning samt vakenhet. Lillhjärnan är framför allt viktig för balansen och finregleringen av alla rörelser.

Epilepsi kan orsakas av bland annat medfödda skador och sjukdomar, skallskador, hjärntumörer eller att du tidigare har haft en stroke.

För ungefär hälften av alla som får epilepsi kan läkarna inte hitta någon orsak. Även om sjukdomen till viss del kan vara ärftlig är risken att du ska föra den vidare till dina barn i de allra flesta fall mycket liten.

Det går vanligtvis inte att själv påverka risken för få epilepsi.

Epilepsi kan komma när som helst, men risken är störst under det första levnadsåret och efter 70 års ålder.

Hos äldre är den vanligaste orsaken att man tidigare haft stroke, men demenssjukdomar kan också leda till epilepsi.

Epilepsi är vanligare hos personer med intellektuell funktionsnedsättning och CP-skador.

Vad händer i kroppen?

Hjärnan är uppbyggd av miljarder nervceller som arbetar med elektriska signaler. De olika nervcellerna samverkar i komplicerade nätverk och kommunicerar med varandra genom att frigöra kemiska ämnen, så kallade signalämnen.

En elektrisk impuls i en nervcell leder till att ett visst signalämne frigörs. Ämnet påverkar särskilda mottagare som kallas receptorer på närliggande nervceller så att den elektriska aktiviteten i dessa celler förändras.

Det finns olika typer av signalämnen och olika former av receptorer. En del skapar ökad elektrisk aktivitet medan andra har en motsatt effekt. Dessa aktiviteter är grunden för att du till exempel ska kunna tänka, känna, höra, se och röra dig.

När hjärnan fungerar som den ska finns en balans mellan att nervcellerna stimuleras och att de hålls tillbaka. Denna balans är rubbad om du har epilepsi. Vissa nervceller är då överaktiva och du får ett epileptiskt anfall när hjärnan förlorar kontrollen över denna överaktivitet.

Du kan få anfall utan att ha epilepsi

Du kan få epileptiska anfall i samband med speciella tillfälliga omständigheter som påverkar hjärnan. Det kan till exempel vara hög feber, vissa droger och läkemedel, akuta sjukdomar eller skador i hjärnan. Du behöver ingen långtidsbehandling om du bara har haft sådana anfall. De upphör oftast när det som påverkat hjärnan upphör.

Närstående till någon som har epilepsi

Det är inte mycket den som har epilepsi kan göra själv när ett anfall har startat. Därför är det viktigt att personer i omgivningen vet vad de ska göra vid ett anfall. Ett anfall kan se mycket dramatiskt ut och vara mer skrämmande för den som ser på än för den som har anfallet. De flesta anfall går över av sig själva utan att orsaka skada.

Du kan minska risken för att personen som får epilepsianfall skadas under anfallet genom några enkla åtgärder:

  • Lossa kläder som sitter tätt i halsen.
  • Lägg något mjukt under huvudet om den som fått ett anfall ligger på hårt underlag.
  • Lägg personen i stabilt sidoläge när kramperna är över för att underlätta andningen.
  • Stanna kvar tills anfallet är över så att den som har epilepsi kan berätta hur hen vill bli hjälpt.
  • Titta på klockan så att du vet hur länge anfallet varat.

Det finns också några saker som du inte bör göra:

  • Stoppa inte in något i munnen på den som har ett epileptiskt anfall. Det kan skada tänder och försvåra andningen.
  • Försök inte hålla emot om en arm eller ett ben på den som har epilepsi rycker i kramp under anfallet.
Till toppen av sidan