Urinvägsinfektion hos barn

Barn kan få urinvägsinfektion om det kommer in bakterier i urinvägarna. Vanligast är kolibakterier, som finns i tarmen. Infektionen finns oftast i urinröret och urinblåsan.

Kroppen försvarar sig mot bakterier

Inne i urinblåsan förökar sig bakterierna snabbt. För att försvara sig reagerar kroppen oftast med en inflammation. Det är inflammationen som gör att barnet får olika symtom.

Två typer av urinvägsinfektion

Det finns olika typer av urinvägsinfektion.

Urinvägsinfektion utan feber – cystit

Barnet kan ha urinvägsinfektion utan feber. Då finns infektionen oftast i urinröret och urinblåsan. Detta kallas också för cystit som betyder inflammation i blåsan. Därför kallas sådan urinvägsinfektion ibland också för blåskatarr.

Urinvägsinfektion med feber – njurbäckeninflammation

Barnet kan också ha urinvägsinfektion med feber. Då finns infektionen i urinledarna och njurarna. Det kallas ibland för njurbäckeninflammation eller pyelonefrit. Det är vanligare hos nyfödda och små barn under ett år.

Barn med urinvägsinfektion kan ha ett eller flera olika besvär. Symtomen skiljer sig åt beroende på om barnet har urinvägsinfektion utan feber eller urinvägsinfektion med feber..

Det är vanligt att barnet får ett eller flera av de här besvären om hen har urinvägsinfektion utan feber:

• Det svider när barnet kissar.
• Barnet behöver kissa ofta.
• Barnet har svårt att hålla tätt.
• Det kan komma lite blod i urinen
• Barnet har ont i magen.
• Urinen luktar illa.

Det är vanligt att barnet har ett eller flera av de här besvären om hen harurinvägsinfektion med feber:

• Barnet har hög feber, över 38,5 grader.
• Barnet mår illa och kräks.
• Barnet är mycket hängig, trött och känner sig mycket sjuk.
• Barnet är svår att få kontakt med.

Barn som är äldre än tre år kan ibland också ha de här besvären:

• Barnet har ont i ena sidan.
• Barnet har ont i nedre delen av ryggen.

Svårt att upptäcka symtom hos små barn

Hos barn som är yngre än två år kan symtomen på urinvägsinfektion vara svåra att upptäcka. Det beror på att symtomen brukar vara mindre tydliga ju yngre barnet är. 

Nyfödda och barn under ett år som har urinvägsinfektion har oftast de här symtomen:

• Barnet har oftast feber.
• Barnet vill inte äta som det brukar.

Det kan ibland vara det enda som märks på barnet. 

Ibland kan symtomen bero på något annat 

Ibland beror besvären inte på urinvägsinfektion utan på något annat. Besvären kan då orsakas av något av det här:

• Det finns en irritation i urinröret som oftast går över av sig själv inom några dagar.
• En pojke kan ha en infektion under förhuden om det svider och känns obehagligt när han kissar.
• En flicka kan ha en svampinfektioneller någon annan irritation i slidans slemhinna.
• Att urinen är röd eller rosa kan bero på att barnet har ätit något som färgar urinen. Det kan till exempel vara rödbetor eller godis som innehåller rött färgämne.
• Ett nyfött barn kan ha tegelröd färg i blöjan. Det beror oftast på att salter tillfälligt utsöndrats i barnets urin. Det gäller nyfödda och barn upp till ett års ålder.
• Starkt luktande eller illaluktande urin kan bero på vätskebrist eller något som barnet har ätit. 

Bakterier som inte ger besvär 

Ibland kan barn ha bakterier i urinen utan några symtom. Det kallas asymtomatisk bakteriuri eller ABU. Bakterierna kan ibland göra att urinen luktar illa. Då har barnet inga andra besvär. Bakterierna skyddar urinvägarna mot mer aggressiva bakterier och brukar inte behandlas.

Kontakta en vårdcentral eller jouröppen mottagning så snart det går om barnet är över två år och har symtom på urinvägsinfektion.

Du behöver inte söka vård någon annanstans om det är kväll eller natt. Vänta tills vårdcentralen eller den jouröppna mottagningen öppnar.

Många mottagningar kan du kontakta genom att logga in.

Om det är bråttom

Kontakta genast en vårdcentral eller jouröppen mottagning om något av det här gäller för ditt barn:

• Barnet är yngre än två år.
• Barnet har symtom på njurbäckeninflammation. Det gäller oavsett vilken ålder barnet har.

Om det inte går eller är stängt, sök vård på en akutmottagning.

Ring telefonnummer 1177 om du vill ha sjukvårdsrådgivning. Då kan du få hjälp att bedöma symtom eller hjälp med var du kan söka vård.

Barn som har urinvägsinfektion får behandling med antibiotika. Då blir barnet oftast snabbt bättre. Besvären brukar då försvinna efter ett till två dygn.

Barnet brukar bli bättre inom något dygn efter att behandlingen har påbörjats och febern försvinner efter två till tre dagar, om barnet har urinvägsinfektion med feber. Men barnet kan känna sig trött under en längre tid.

Det vanligaste är att barn får ta läkemedlet genom munnen.

Barnet behöver bli undersökt igen om hen fortfarande har feber efter två dagars behandling med antibiotika.

Läs mer om att ge läkemedel till barn och att vårda tillfälligt sjuka barn hemma.

Ibland kan barn behöva få läkemedlet direkt i blodet

Barn kan ibland behöva få antibiotika direkt i blodet under något dygn. Det gäller om barnet kräks eller om blodcirkulationen är försämrad.

Småbarn kan behöva vara på sjukhus

Barn under ett år som har urinvägsinfektion behöver ibland vårdas på sjukhus. Barn får alltid ha med sig sin förälder på sjukhus.

Om barnet får urinvägsinfektion på nytt

Ibland kan bakterierna som orsakar en ny infektion vara motståndskraftiga mot den antibiotika som barnet nyligen har fått. Det händer framför allt om barnet får en ny urinvägsinfektion kort efter den första infektionen. Det kallas för att bakterierna är resistenta mot ett eller flera antibiotika och detta beskrivs i svaret på urinodlingen. Därför behöver läkaren ibland ge en annan sorts antibiotika eller byta antibiotika efter att svaret på urinodlingen är klart.

Förebyggande behandling

Ett barn som har fått flera urinvägsinfektioner kan ibland få behandling med en låg dos antibiotika under några månader. Ibland kan behandlingen vara i flera år. Sådan förebyggande behandling kallas även för profylax. Behandlingen hindrar bakterier från att ta sig upp i urinvägarna. Dosen är låg för att inte påverka andra bakterier som finns naturligt i kroppen och som kroppen behöver.

Det är bra om det går att undvika att barnet får en ny infektion om hen nyligen har haft en eller flera urinvägsinfektioner.

Låt barnet kissa regelbundet

Det bästa sättet att undvika urinvägsinfektion är att barnet kissar regelbundet. Det är också bra om barnet får gott om tid att kissa färdigt varje gång. Bra tillfällen kan exempelvis vara när barnet kommer hem från förskolan, efter middagen och precis före sovdags. På så vis sköljs eventuella bakterier i urinvägarna ut innan de hinner starta en infektion. 

Låt barnet resa sig och sätta sig och kissa ut det sista

Ibland kan barn lättare få urinvägsinfektioner om det finns lite urin kvar i urinblåsan efter att hen har kissat. Låt då barnet kissa, gå ifrån toastolen några minuter och sedan försöka kissa igen för att få ut det sista. 

Undvik förstoppning

Förstoppning kan göra att barn får urinvägsinfektioner som kommer tillbaka flera gånger. Förstoppningen gör att urinblåsan inte tömmer sig som den ska. Det kan också få barnet att hålla sig för länge mellan kisstillfällena. Det kan göra att barnet får urinvägsinfektioner och andra besvär från blåsan. Det kan till exempel vara att barnet känner sig kissnödig oftare än vanligt. Det kan också vara att hen får svårt att hålla sig och kissar på sig.

Undvik att tvätta underlivet med tvål 

Hudens skydd mot skadliga bakterier kan bli sämre om underlivet tvättas med tvål. Slemhinnorna kan bli irriterade vilket kan ge symtom som liknar urinvägsinfektion. Tvätta därför barnets underliv med vanligt vatten. Du kan också använda vatten och parfymfri tvättkräm som är avsedd för underlivet. Det går också bra att tvätta med vatten och barnolja eller vanlig olivolja.

Råd som inte är vetenskapligt bevisade

Det finns många andra råd om hur du kan undvika urinvägsinfektion. Många av råden fungerar inte och saknar vetenskapligt stöd. Det finns inte heller vetenskapligt stöd för att urinvägsinfektion kan orsakas av dålig hygien, bad eller att barnet blir nedkyld.

Barnet får lämna ett urinprov. Provet kan visa om besvären beror på bakterier i urinen.

Provet kan tas på en vårdcentral eller hemma. Läs om hur det går till att lämna ett urinprov och hur du förvarar provet om det tas hemma.

Urinsticka

På vårdcentralen undersöks urinprovet oftast först med urinsticka. Stickan kan ge information direkt om det finns bakterier i urinen. Men den visar inte vilken sorts bakterie det är. Ibland kan det finnas bakterier trots att stickan inte visar det. Urinstickan visar också om det finns mycket vita blodkroppar i urinen. Det kan innebära att det är en urinvägsinfektion. 

Urinodling

Urinprovet skickas också till ett laboratorium. Där görs en så kallad urinodling. Det tar oftast ett till tre dygn innan svaret kommer. Urinodlingen kan visa vilken typ av bakterie som orsakar besvären och hur mycket bakterier det finns.

Odlingen kan också visa om bakterien är resistent mot ett eller flera antibiotika. Det är större risk att infektionen orsakas av resistenta bakterier om barnet nyligen har varit utomlands.

Bäst med morgonurin och mittstråleprov

För att urinprovet ska bli så säkert som möjligt ska barnet helst inte ha kissat på fyra timmar eller längre när provet tas. Bäst är att ta provet när barnet kissar på morgonen eller har sovit fyra sammanhängande timmar.
Helst ska det vara ett så kallat mittstråleprov. Det innebär att barnet först kissar en liten skvätt i toaletten. Sedan för du eller barnet in urinbehållaren under urinstrålen och fångar upp urinen. Då minskar risken att andra bakterier från underlivet kommer med. 

Små barn kan sitta utan blöja

Det går att ta ett mittstråleprov på barn som använder blöja. Men det kan behövas tålamod och uppmärksamhet. Det brukar vara enklare att göra det hemma än på en mottagning. Små barn som använder blöjor kan inte kissa på uppmaning.

Sitt med barnet utan blöja i knät och var beredd att fånga upp urinen i en provtagningsburk eller skål när barnet kissar. Du kan också pröva att ge barnet extra dryck eller spola kranvatten som ger ett ljud som gör att barnet vill kissa.

Påse för att samla urin

Ibland kan en självhäftande påse användas om det inte går att samla in urinen på annat sätt. Det kallas påsprov. Du får påsen från vårdmottagningen eller laboratoriet där du ska lämna in provet. Påsen ska sättas runt barnets snopp eller blygdläppar. Du kan oftast få hjälp av vårdpersonalen att sätta på påsen.

Många barn får röd och irriterad hud av påsens klister. Ett skonsammare sätt att samla urin är att använda särskilda trosskydd som läggs i blöjan. Sedan byts skyddet varje halvtimma för att få ett renare prov. När barnet har kissat tar vårdpersonalen skyddet och kramar ur urinen. Det brukar räcka med att barnet kissar en gång för att få tillräckligt med urin. 

Vårdpersonalen kan använda urin från en påse eller ett skydd för att testa med urinstickor. Men urinen kan inte användas för urinodling. Det beror på att urinprovet ofta blir förorenat av bakterier från underlivet eller ändtarmsöppningen. Då skulle provet visa hög halt av bakterier även om barnet inte har urinvägsinfektion.

Urin direkt från blåsan

Den säkraste metoden för att undvika ett förorenat prov är att vårdpersonalen tar urin direkt från urinblåsan. Det kallas blåspunktion och görs framför allt på nyfödda och barn under ett år.

Då sticks en tunn nål genom huden på barnets mage och in i blåsan. Sticket känns ungefär som ett blodprov. Innan provet tas kan barnet få bedövningssalva på huden. Nyfödda får oftast sockerlösning i munnen i samband med sticket för att minska obehaget.

Urinprovet kan också tas med hjälp av en tunn slang, som kallas kateter, som förs in till urinblåsan genom urinröret.

Olika undersökningar om barnet har njurbäckeninflammation

Barnet kan bli undersökt med andra metoder om läkaren misstänker att barnet har njurbäckeninflammation.

Blodprov

Barnet kan få lämna ett blodprov som kallas CRP om läkaren misstänker att ett barn har njurbäckeninflammation. Provet visar om det finns en infektion eller inflammation i kroppen. CRP-värdet ökar ju kraftigare inflammationen är. CRP-värdet är ofta högt om barnet har njurbäckeninflammation.

Undersökning med ultraljud

De flesta barn med urinvägsinfektion har urinvägar som fungerar som de ska. Men en del barn som får njurbäckeninflammation har urinvägar som gör det lättare för bakterier att sprida sig. Därför brukar barnet bli undersökt med ultraljud. Då kan läkaren bedöma njurarnas utseende och storlek. Läkaren kan också se om det finns tecken på att urinledarna, urinblåsan eller urinröret inte fungerar som de ska.

Skintigrafi

För att se hur påverkad njuren är av en infektion kan barnet bli undersökt med skintigrafi. Då får barnet en särskild vätska i blodet som fäster sig till de delar av njuren som fungerar som den ska. Med hjälp av en så kallad gammakamera tas en bild på njurarna som visar om det är några områden som inte fungerar som de ska. Sådana förändringar är oftast bara tillfälliga, men kan ibland ge bestående skador på njuren. För att ta reda på om förändringarna finns kvar kan barnet därför behöva undersökas igen sex till tolv månader efter infektionen.

Röntgen för att undersöka urinblåsan och urinröret

Vid undersökning med röntgen av urinblåsan förs en tunn slang som kallas kateter genom urinröret till urinblåsan, som sedan fylls med kontrastvätska. Undersökningen kan visa hur urinblåsan ser ut. Den kan också visa om det finns en förträngning i urinröret på pojkar. Röntgenbilden kan också visa om vätskan stannar i blåsan eller om den pressas tillbaka in i urinledarna och upp till njurarna. Det kallas reflux. Läs om hur röntgen av urinblåsan, urinröret och urinledarna på barn går till.

Barnet kan inte vara sövd under undersökningen eftersom röntgen visar tydligast resultat när barnet kissar. Undersökningen brukar inte göra ont, men kan kännas obehaglig. Ibland kan barnet få lugnande läkemedel före undersökningen.

Urinblåsan behöver inte röntgas om skintigrafin och ultraljudet visar att njuren fungerar som den ska. Då är det mindre troligt att besvären beror på reflux.

Andra undersökningar om barnet får urinvägsinfektion flera gånger

Ibland kan andra metoder behövas för att hitta orsaken till att barnet får urinvägsinfektioner flera gånger. Det kan till exempel vara datortomografi eller magnetkameraundersökning. Dessa undersökningar ger en mer detaljerad bild av njurarna och urinvägarna.

En del barn kan behöva undersökas med cystoskopi. Det gäller om läkaren misstänker att orsaken till besvären finns i urinröret. Barnet är sövt under undersökningen. Läs om hur cystoskopi går till.

De flesta barn som får urinvägsinfektion får inga komplikationer.

Njurbäckeninflammation

Ibland kan urinvägsinfektionen sprida sig till njuren. Då kan barnet få njurbäckeninflammation. Det är vanligare hos nyfödda och små barn under ett år.

Vid njurbäckeninflammation är en del av njuren inflammerad och svullen. Inflammationen läker oftast helt med behandling med antibiotika.

En del barn kan få en skada på njuren om det har bildats ärr i njurens vävnad. Oftast är skadan liten och då kan de delar av njuren som fungerar bra kompensera för skadan, tillsammans med den andra njuren Därför är det ovanligt att njurarnas totala funktion påverkas.

Högt blodtryck

Men om skadan är större kan njurens funktion påverkas. Barnet har då också en högre risk att få högt blodtryck senare under barndomen eller som vuxen. Då får barnet komma på regelbundna undersökningar under uppväxten. Men de flesta barn som får en skada på njuren har inte några besvär. Oftast påverkas barnets dagliga liv inte alls. 

Sepsis

Vid en urinvägsinfektion med feber kan bakterierna sprida sig till blodet. Detta kallas för sepsis. Bakterierna kan sedan via blodet sprida sig vidare till andra organ. Då blir barnet mer påverkad av sjukdomen. Symtomen kan ofta komma snabbt, ibland inom några timmar. Läs om vanliga symtom vid sepsis.

Risken för sepsis är större hos små barn under tre månader.

Barnet får behandling barnet med antibiotika direkt i blodet om läkaren misstänker sepsis. Behandlingen behöver ibland förlängas.

Upprepade urinvägsinfektioner

Barn som får urinvägsinfektion utan feber behöver inte utredas vidare. Det gäller barn som har slutat med blöja.

Men om barnet får urinvägsinfektion flera gånger behöver läkaren göra olika undersökningar för att ta reda på hur urinblåsan fungerar.

Barn kan få urinvägsinfektion om det kommer in bakterier i urinvägarna och får fäste där. En del barn har lättare att få urinvägsinfektion. Det kan bero på olika saker.

Barnet tömmer inte blåsan helt

Urinen bildas i njurarna och rinner genom urinledarna till urinblåsan. Övergången mellan urinledarna och blåsan fungerar som ventiler som hindrar urinen från att rinna tillbaka upp till njurarna. I blåsan samlas sedan urinen för att till sist rinna ut genom urinröret.  När blåsan tänjts ut till en viss gräns blir väggen spänd och det skickas en nervsignal från blåsan till hjärnan som gör att man känner sig kissnödig.

De muskler som stänger till vid urinblåsan kan delvis styras med viljan. Barn brukar lära sig att styra de här musklerna i treårsåldern. Då kan barnet hålla sig när hen är kissnödig. När musklerna slappnar av öppnas urinröret och kisset kan rinna ut.

I urinblåsans vägg finns muskler som inte kan styras med viljan. När man börjar kissa drar blåsans muskler ihop sig så att trycket inne i blåsan ökar och urinen pressas ut.

Det kan finnas urin kvar i urinblåsan om barnet inte tömmer blåsan helt eller kissar för sällan. Då får bakterierna större möjlighet att föröka sig i urinvägarna.

Att inte tömma blåsan helt är en vanlig orsak till att barn kan få urinvägsinfektioner flera gånger i tät följd. Det gäller också barn som kissar för sällan.

För att se om det finns urin kvar i blåsan efter att barnet har kissat undersöker läkaren barnet med ultraljud.

Förstoppning kan påverka

Förstoppning påverkar också urinblåsan och gör att den har svårare att tömma sig. Det gäller också om barnet bajsar sällan. Detta kan också bidra till upprepade urinvägsinfektioner.

Läs om förstoppning hos barn.

Bakterier kommer lättare in genom ett kort urinrör

Bakterier kan lättare komma in i urinvägarna om urinröret är kort. Därför är urinvägsinfektion vanligare hos flickor som har kortare urinrör än pojkar. Men hos barn under sex månaders ålder är urinvägsinfektioner vanligare hos pojkar.  

Bakterier av olika slag 

Det finns olika sorters bakterier som kan orsaka urinvägsinfektion. Vanligast är kolibakterier, som alltid finns i tarmen.

Stafylokockbakterier och andra bakterier från huden kan också orsaka en infektion, men det är mindre vanligt.

Bakterierna sprider sig till urinröret via hud och slemhinnor i underlivet. 

Lättare att få ny urinvägsinfektion efter antibiotika 

Behandling av en infektion med antibiotika påverkar inte bara bakterierna som orsakar infektionen. De bakterier som är till för att skydda kroppen påverkas också. Därför kan en urinvägsinfektion lättare få fäste och föröka sig efter en behandling med antibiotika.

Urinvägarna fungerar inte som de ska

De flesta barn som får urinvägsinfektion har urinvägar som fungerar som de ska. Men en del barn som får njurbäckeninflammation har urinvägar som gör det lättare för bakterier att sprida sig.

För att du ska kunna vara delaktig i ditt barns vård och behandling är det viktigt att du förstår informationen du får av vårdpersonalen. Ställ frågor om du inte förstår. Du har möjlighet att få hjälp av en tolk om du inte pratar svenska. Du har också möjlighet att få hjälp av en tolk om du har en hörselnedsättning.

Barn ska ha möjlighet att vara delaktiga

Det finns ingen åldersgräns för när ett barn kan ha inflytande över sin vård. Barnets möjlighet att vara delaktig hänger ihop med barnets mognad.

Ju äldre barnet är desto viktigare är det att hen får vara delaktig i sin vård. För att kunna vara aktiva i vården och ta beslut är det viktigt att du som vuxen och barnet förstår den information ni får av vårdpersonalen. Ställ frågor om ni inte förstår.