Krönika: Viktigt att våga ta emot hjälp

Hanna E KarlssonUnder min uppväxt och skolgång har jag suttit på en massa möten. Jag hatade det. Särskilt i början. Men även om det var jobbigt kan jag se att det har lett till en massa positiva saker. Framför allt har jag lärt mig att prata och vara öppen med min bakgrund. Känslan av att inte ha något att dölja, ingen ångest att råka försäga sig, att bara kunna vara ärlig. Nu vet jag att alla dessa möten och samtal inte har varit bortkastade.

Men det började med en riktig kalldusch. Min mentor på min högstadieskola tyckte att jag skulle prata med skolkuratorn. Jag gick i åttan. Motvilligt gick jag dit. Hon frågade och jag berättade hur jag hade det hemma. Att mamma var sjuk. Efter det var det tyst ett tag. Sedan blev det kalabalik. Skolan kallade mig och mina föräldrar till stormöte och gjorde en anmälan till socialtjänsten, soc. Det kändes helt vidrigt. Jag tog det som ett svek. Att kuratorn, som skulle vara tyst om mitt liv, berättade det vidare.

Mötet gjorde min ångest mycket värre. Plötsligt förstod jag hur allvarlig min situation var. Att jag hade ett svårt och annorlunda liv. Det kändes som att de bara pratade om mig, inte med mig. De frågade mig inte vad jag tyckte eller kände, utan pratade över mitt huvud. Så upplevde jag det i alla fall. Jag kände mig som ett ufo, ett riktigt krisfall.

Jag tog det som ett svek. Att kuratorn, som skulle vara tyst, berättade det vidare

Efter det blev jag och mina föräldrar kallade till soc. En steril miljö med korridorer och en massa dörrar. Vi fick träffa en snubbe på hans kontor. Först bläddrade han febrilt med sina pappersbuntar. Sedan lugnade han ner sig, tog ett djupt andetag, tittade på oss och sa:

- Hej. Vi har en hel timme på oss. Så som jag förstår det har skolan anmält att de är oroliga för hur det ser ut på hemmaplan, stämmer det?

Sedan satt vi och pratade om hur det var hemma hos oss. Jag tyckte att det var jobbigt och kände mig nedtryckt. Tänk om de tar mamma ifrån mig? Jag hade hört att socialen sätter barn och ungdomar i fosterfamiljer. Jag var livrädd.

Men efter ett tag förstod jag att det var en något vriden uppfattning. Soc-snubben var mycket snäll. Han såg att jag var obekväm och berättade att de gör allt de kan för att hålla familjer ihop och inte alls vill separera folk. Det är bara i extrema fall när det inte finns någon annan lösning eller väg ut.

Han fattade att mamma var snäll, att hon bara var orkeslös. Han förstod också vad det innebar att mina föräldrar var skilda och att min far inte riktigt förstod vår situation. Soc-snubben förstod också hur allting påverkade mig, att jag mådde dåligt på grund av min livssituation. Han hjälpte oss.

Mamma fick en boendestödjare, en person som kom hem till oss en gång i veckan, som kunde hjälpa till med allt från städning, att betala räkningar och att hålla ordning på hushållet. Varje fredag klockan ett kom hon hem till oss, Ulla. Städade iordning allt och såg till att allt kändes bra. Min ångest för hemmet försvann, även om det var svårt att släppa taget. Det var en enorm lättnad. Jag hade inte det ansvaret längre.

Jag och mamma började med tiden dela upp saker så att det blev mer jämnt. Och så visste vi att Ulla skulle komma på fredag. Mormor började komma förbi med sin bil och hämtade upp mamma för att storhandla en gång i månaden. De fyllde frysen och skafferiet med sådant som håller sig som: Pasta, ris, konserver och köttbullar. Jag fick önska vad de skulle köpa, och gjorde långa matlistor med sådant jag tyckte om. Jag började kolla recept och blev otroligt glad i att laga mat. Mamma och jag hade dagar då vi tvättade tillsammans och kollade på film. En enorm tyngd lyftes sakta från mitt bröst och jag började fungera bättre.

Det som fortfarande drog ner mig var skolan. En dag fick jag veta att om jag inte klarade av de nationella proven i nian så måste jag gå om ett helt år. Det slog mig hårt. Ett år till i den gamla högstadieskolan. Jag som bara ville därifrån!

När det var två månader kvar till proven bestämde jag mig. Jag skulle bannemej inte gå om! Jag pratade med mina lärare var för sig, i alla ämnen. De som inte visste om hur jag hade det hemma, fick nu veta. Det var tufft, men de flesta hade anat att något var fel.

Den sommaren var min bästa någonsin. Jag lärde mig att släppa taget om hemmet och att ta ha hand om mamma. För hon kunde ta hand om sig själv nu

Jag började plugga dag och natt. Hade alla mina böcker från skåpet i skolan på mitt skrivbord. Läste alla ämnen på en gång. Min mattelärare lyckades tillsammans med skolan lösa så att jag kunde få intensivundervisning. Det funkade. Jag klarade nationella proven i nian. Jag var fri!

Den sommaren var min bästa någonsin. Jag lärde mig att släppa taget om hemmet och att ta ha hand om mamma. För hon kunde ta hand om sig själv nu. Jag var ju inte ensam. Jag hängde med mina kompisar, jag hade det schysst hemma och jag hade klarat skolan. Jag verkligen uppskattade det. Det gav mig rum att leva och ägna tid åt mig själv. Som tonåring behöver man verkligen det.

Det har gått flera år sedan min högstadietid och det där första hemska mötet. På mina olika jobb har jag fått mycket uppskattning via både kunder och kolleger, och har känt mig omtyckt för den jag är och jag har insett att jag har vunnit många bra kvalitéer ur mitt liv. Sidor som jag kanske inte hade utvecklat om jag inte växt upp som jag gjort. Jag har också utvecklat en kreativitet som gjort att jag kan hantera och avlasta känslor. Jag kan skriva av mig, måla, sjunga eller spela musik. Om jag är arg eller frustrerad vet jag vad jag kan göra, och kan låta humöret flyta ut. Och så plötsligt en dag insåg jag att jag inte alls var helt värdelös. Jag kunde jobba, vara kreativ, social och positiv. Jag ser fram emot utmaningar och jag är inte längre rädd för framtiden. Jag tror på mig själv och skäms inte för vad jag gått igenom. Tvärtom är jag stolt över den jag blivit. Jag vågar erkänna om jag mår kasst och jag vet hur jag ska fråga om hjälp, när jag behöver den.

Publicerad:
2013-09-18
Skribent:

Hanna E Karlsson

Redaktör:

Emma Holmér, 1177 Vårdguiden

Fotograf:

Åsa Grindal, 1177 Vårdguiden