Krönika: Nu vet jag varför det är bra att prata

Hanna E KarlssonJag har berättat min livshistoria för en massa olika personer. För psykologer, kuratorer, handläggare och ungdomsvägledare. I början tyckte jag att det var skitjobbigt. Men nu i efterhand vet jag att det har hjälpt. Jag har hittat ord för det jobbiga i mitt liv. Jag har lärt mig otroligt mycket om människor, hälsa, vilka som är mina riktiga vänner och inte. Men framförallt har jag lärt känna mig själv. Och det hade nog aldrig hänt om jag inte hade börjat prata om vad jag har varit med om.

När jag var yngre var jag en envis typ. Jag vägrade gå och prata med någon. Jag trotsade allt och alla: "Varför i helvete ska jag snacka? Berätta hela mitt livs känslor för någon tjock kärring, samtidigt som mitt liv håller på att gå under. Ja, det låter ju som en bra lösning. Jag orkar fan inte ens packa gympapåsen för att jag inte pallar tvätta. Min morsa sover hela dagarna och jag har en massa skit att göra. Handla, laga mat. Jag hinner inte med mina läxor ens. Så varför, exakt varför skulle jag gå och prata med någon tjock prat-tant? Vad kommer att ändras? Vad fan ska hon göra? Tvätta åt mig?!? Få min morsa att sluta vara sjuk? Fuck det. Jag gör det inte."

Jag visste vad jag ville. Jag ville vara stark. Det är först nu jag lärt mig att mitt stora problem handlade om just det

Allt jag ville var att sitta uppe hela natten, rita, skriva, surfa, och lyssna på musik. Bara göra det, varje natt. Kanske dra ut nån dag och hänga med polarna och ha kul. Skämta, skratta och liksom leva livet ett tag. Men sedan, den andra sidan: Tröttheten som inte gick att sova bort. Att inte komma upp till skolan på mornarna, inte orka genomföra det jag tänkt, sömnlösa nätter, sitta och stirra in i väggen eller i spegeln i timmar, och inte kunna välja vilka kläder jag skulle ha på mig. Att inte klara av att sköta skolan. Då förstod jag inte att jag faktiskt var deprimerad, utan var helt övertygad om att det var fel på mig och skämdes.

Jag ville vara stark. Jag ville lyckas. Jag fick inga bra betyg och kände inte heller att jag fick något ut av skolan. Jag kunde inte göra mina föräldrar stolta över mig. Kände mig totalt värdelös. Såg ner på mig själv varje gång jag misslyckades med minsta sak. Det dåliga självförtroendet tog över. Jag blev osäker i hela mig. Satt och fixade håret i minst två timmar, sminkade mig så att jag inte såg ut som jag. Bytte stil för att passa in bland mina nya polare.

När jag ser på det nu tänker jag, fan vilken envis tonåring jag var. En tonåring med ett självdestruktivt beteende, utan att jag riktigt förstod det själv. Men jag visste vad jag ville. Jag ville vara stark. Det är först nu jag lärt mig att mitt stora problem handlade om just det. Att jag ville bevisa för alla andra och mig själv att jag klarade av allt jobbigt själv. "Man kan ju inte va en sån loser som inte klarar av livet". Men faktum var att jag inte klarade av det. Det var för mycket för en person. Jag höll mig flytande – fick det att funka. Men mådde kasst.

Till slut gick jag ändå med på att gå och prata med en sån där prat-tant. Och det hon sa till mig förändrade faktiskt mitt liv. Det skulle jag aldrig velat medge, att en psykolog kanske skulle kunna få mig att förstå någonting nytt. Men så var det. Hon förklarade för mig att det finns ingen starkare än den som vågar be om hjälp. Den som vågar förklara hur man har det och den som vågar ta emot hjälp från de som faktiskt vill ge den. Plötsligt blev det logiskt i mitt huvud. Vi människor är ju flockdjur, det är så vi har överlevt. Även om det är viktigt att kunna klara sig själv, är det lika viktigt att kunna veta var ens gräns går. När man hamnar i en svår situation och är pressad att prestera kan själva duktigheten bli ens fall.

Hon hjälpte mig med att hitta nyckelord, så att jag kunde förklara vad jag hade varit med om, och hur jag hade det. Det var läskigt, men otroligt bra.

När man hamnar i en svår situation och är pressad att prestera kan själva duktigheten bli ens fall

Jag bestämde mig för att bryta mönstret. Jag tog mod till mig och berättade för mina närmsta vänner. Att ha en trasig familj gör så att vännerna blir ens trygghet, vilket gjorde att de fungerade som min familj och gav mig stöd och ork. De var chockade, men hade fattat att något var fel och verkade uppriktigt lättade att få veta.

Men det som hände då var inte bara positivt. När jag började berätta öppet om mitt, började andra också anförtro sig, om sitt. Och det var inga lätta grejer som kom fram, tvärtom kunde det vara problem som var lika svåra, eller ännu värre än mina. Det svåraste en person har varit med om är det svåraste den personen varit med om. Det går inte att jämföra. Lite eller mycket, vem bestämmer vem som lidit mest? Och oavsett ska man respektera andras känslor. Men för mig blev det tungt.

Det tog ett tag innan jag märkte att det inte kändes rätt. Att jag fick ägna mer och mer kraft åt att lyssna på andras problem, samtidigt som jag inte hade någon att prata med när jag hade det svårt. Det var inte ömsesidigt. Till slut sa jag ifrån, och vissa av mina vänner slutade höra av sig. Efter det slapp jag samtalen mitt i natten.

Då märkte jag att jag trots allt klarade mig bra utan dem. Jag gav upp mina icke ömsesidiga relationer. I dag är jag glad över att jag gjorde så. För att få den kunskapen och för att bli den jag är idag pratade jag med flera "tjocka prat-tanter". De fanns faktiskt i alla former och typer. Någon tyckte jag skulle tänka si, någon annan så. En annan gav mig nycklar till samtal. En sa "jag förstår" hela tiden – med det blev jag tamefan galen på! Då berättade mamma att man faktiskt får byta prat-tant. Precis som att byta tandläkare. Det var jobbigt att byta, men det var det värt. Att prata har hjälpt mig så mycket. Jag har fått upp ögonen för nya sätt att se på mitt liv, och har förstått att jag kan ändra på saker jag inte trivs med.

Jag har gått igenom mycket negativt. Men jag skulle aldrig byta ut det mot någonting. Det har format mig till den jag är. Jag är förbannat stolt över att vara en person som rest sig ur ett tungt förflutet. I dag är jag tacksam över att jag har tvingats prata, trots att jag från början egentligen inte ville.

Publicerad:
2013-09-18
Skribent:

Hanna E Karlsson

Redaktör:

Emma Holmér, 1177 Vårdguiden

Fotograf:

Åsa Grindal, 1177 Vårdguiden