PERSONLIGA BERÄTTELSER

Reportage: Parkinsons sjukdom, Isabellas berättelse

Innehållet gäller Västra Götaland

– När jag sitter och målar tänker jag inte på min sjukdom. Det blir som terapi. Jag kan verkligen rekommendera målning till de som har mina eller liknande problem, säger Isabella som har Parkinsons sjukdom.

När jag träffar Isabella mår hon dåligt. Riktigt dåligt. Det är inte långt till tårarna. Hon har missat att ta sin medicin och nu lyder inte kroppen. Hon säger att benen har stabilitet som papper, hon känner sig skakig och hjärnan känns som den ska tryckas ihop. En kramp går genom hela kroppen. Isabella har verkligen ont.
När tabletten börjar ge effekt efter tjugo minuter, ser hon dock mycket piggare ut i ögonen.

Mycket svaga symtom i början

Isabella  fick Parkisons sjukdom för åtta år sedan då hon var femtio år gammal. Ofta får man sjukdomen när man är äldre. Hon hade överhuvudtaget inte känt några symtom.
– Mina barnbarn sa: ”Men mormor din hand skakar ju hela tiden”. Själv kände jag ingenting, berättar hon.

Ett chockartat besked

Isabella uppsökte en vårdcentral. Läkaren gissade att henne symtom kunde bero på felaktig vitaminbalans men eftersom han var osäker remitterade han Isabella till en neurolog. Efter ha lyssnat på Isabella berättelse och gjort tester på motorik och balans fick hon diagnosen.
– Läkaren bara tittade på mig och meddelade att jag hade Parkinson men sedan sa han ingenting mer. Det var en chock för mig och jag visste ingenting om sjukdomen. Jag blev jätteledsen. Men läkaren berättade ingenting om min diagnos.

Isabella har ingen i släkten som har haft Parkinsons sjukdom. Hon hade aldrig ens hört talas om sjukdomen. Isabella fick gå in på Internet för att få kunskap. Dottern som jobbar i hemtjänsten berättade om sina erfarenheter av vårdtagare med Parkinson, men hon ville samtidigt inte skrämma sin mamma med allt för många detaljer.

Hjälp från hemtjänsten

De första sju och ett halvt åren besvärades Isabella inte alls av några symtom. Omgivningen kunde heller inte märka att hon hade Parkinsons sjukdom. Men för ett halvt år sedan blev Isabella kraftigt försämrad, med kraftlöshet, smärtor och problem med balans, mage, skakningar och sömn. Hon har idag hjälp från hemtjänsten tre gånger om dagen. Hon har också ett larm som hon kan trycka på utifall hon skulle ramla.

Målar minnen

På väggarna i Teresas lägenhet hänger det tavlor. Många har motiv från Isabellas hemland. Det är starka färger föreställande miljöer och hus som hon minns. Hemlängtan är stor men med fem barn och åtta barnbarn i Göteborg så är en flytt tillbaka inte aktuell. Istället återvänder hon till sin uppväxt i sitt minne. Målandet innebär en stunds flykt för både kropp och själ. Hon gör en inre resa och lämnar sina symtom när hon absorberas av sitt målande.
– Det är ett sätt för mig att komma tillbaka till livet. Och så lyssnar jag mycket på spansk musik när jag målar, säger hon.

Fortsätt med fritidsaktiviteterna

Isabella menar att man måste fortsätta med sina intressen så gott det går även om man får en kronisk sjukdom. Annars är risken att man går ner sig själsligt, kanske får en depression.
– Isolera dig inte utan gå ut. Sedan ska du inte ge dig. Sjukdomen ska inte få vinna över dig, uppmanar hon.

Isabella har försökt aktivera sig så gott det går. Bland annat har hon deltagit i en sjukgymnastikgrupp för personer med Parkinsons sjukdom. Där dansar de istället för att utöva traditionell sjukgymnastik. Alla deltar efter sin förmåga och dagsform.
– Där träffar jag folk som är så trevliga och snälla, säger hon.

Viktigt med vänlighet

Isabella återkommer gång på gång hur viktigt det är att som sjuk få träffa snälla människor inom sjukvården, hemtjänsten och myndigheter. Hon lovordar personalen på Angereds närsjukhus.
– Jag tackar Gud för hjälpen där. Personalen är ju så snäll!

Man kommer långt med tålamod och vänlighet anser Isabella. Hon tar ett exempel: hon känner sig väldig seg på morgnarna. Hjärnan känns slö innan hennes medicin har verkat. Hon kan därför ha svårt att fatta beslut eller agera. Snäll hemtjänstpersonal som förstår hennes situation gör så mycket för hennes välbefinnande.

Viktigt med stöd från närstående

Isabella har också ett starkt stöd i sin familj.
– Vi som är sjuka vill kanske inte visa våra symtom för att inte göra våra närstående ledsna. Samtidigt är det så viktigt att de bryr sig om en. De får mig att känna mig bra.

Fotnot: Efter ha fått ny slags medicin så mår nu Isabella bättre. Isabella heter i verkligheten någonting annat.

Till toppen av sidan