Ofrivillig barnlöshet och missfall, Emelies berättelse

Emelie Ljungberg upplever ett starkt utanförskap i att inte kunna få barn. Omgivningens reaktioner kan vara oförstående, nedlåtande eller till och med kränkande. Ämnet kan också mötas med tystnad.
– Det pratas för lite om IVF, missfall och ofrivillig barnlöshet. Det känns som det även är förknippat med skam och skuld, säger hon.

Saknad och sorg

Måsarna ovanför stranden ömsom glider i spiraler och ömsom störtdyker i vindvirvlarna. I strandbrynet vilar två kajaker i väntan på att bli använda. Solen sticker i ögonen och havet sprutar glitter in genom fönsterrutorna. Den lilla dansk-svenska gårdshunden Elsa jagar alla de solkatter som hoppar och far på golvet. Lägenhet i Göteborg, hus vid havet, jobb och en bra relation. Allt kunde ha varit perfekt. Men det finns en stor saknad och sorg.

Vill inte ha barn på egen hand

47-åriga Emelie kommer från en stor familj. För henne var det helt naturligt att hon så småningom skulle få flera barn. I trettioårsåldern trodde hon att det så var dags. Hennes dåvarande sambo hade dock en helt annan syn på barnfrågan. Det slutade i separation.
– Jag ville inte skaffa barn på egen hand. Jag vill ha någon att inte bara dela det jobbiga med utan också det roliga, kommenterar Emelie Ljungberg.

Barnlösheten skapat utanförskap

Barnlängtan har hela tiden varit stark. Emelie funderar lite över frågan varför det är så viktigt att skaffa barn:
– Jag vill nog utforska världen sett från en annan individs ögon och återupptäcka barndomen med de sagor och barnvisor jag själv tyckte om, kanske lära ett barn namnen på alla växter. Sedan har jag en känsla av att vilja skapa något tillsammans med den person jag älskar. Det är dessutom en norm att ha barn och det är ett stort utanförskap att vara barnlös.

Fick missfall

Efter att ha levt som singel i flera år träffade Emelie sin drömkille Tobias. När hon var 42 år gammal upptäckte Emelie att hon var gravid. Det slutade i missfall. Tobias var därefter osäker på om han verkligen ville ha barn. Emelie kände det som hon var ensam i sin sorg, att hon inte hade någon att dela den med. För Emelie var missfallet en katastrof.
– Jag tyckte dessutom att min kropp var värdelös som inte kunde behålla barnet.

Provade med IVF

Till slut fattade Tobias beslutet att han verkligen ville ha barn tillsammans med Emelie. Eftersom hon då var 43 år gammal beslutade sig paret för att gå direkt på provrörsbefruktning, IVF, och vända sig till en privat klinik eftersom Västra Götalandsregionen hade en åldersgräns på 38 år (idag 40 år) för IVF. Andra försöket lyckades men slutade i missfall.

Åkte till en specialist i Grekland

Efter två missfall och tre misslyckade IVF-försök, beslutade sig paret för att vända sig till en specialist i Grekland vars namn hade kommit upp i en grupp på Internet. Läkaren förordade immunologisk utredning och behandling. Det gav heller inget resultat. Nästa steg blev äggdonation, även denna utförd i Grekland. Emelie blev gravid men fick även denna gång missfall.

Sammanlagt har det blivit tio IVF-försök, tre missfall och två äggdonationsförsök. Idag finns en sista chans – två nedfrysta embryon som eventuellt kan sättas in i Emelies livmoder.

Emelie har under resans gång kommit till insikt hur svårt det faktiskt kan vara att bli gravid om man har passerat 40 år, att äggkvaliteten kraftigt försämras med stigande ålder. Hon tycker därför att man redan i ett tidigt stadium ska fundera på alternativ som adoption eller äggdonation.

Livet blir kidnappat

Emelie har försökt med många saker för att öka chanserna att bli gravid.
– Barnlängtan är så stark att man försöker med allt. Jag har provat med kosttillskott, akupunktur, massage av livmoderslemhinnan, meditation för att slappna av och grekiska mediciner. Jag har slutat med alkohol, socker, gluten och mjölkprodukter för att öka chanserna till att bli gravid, påpekar hon.

Hela tillvaron har kommit att kretsa kring möjligheten till en graviditet.
– Det är som ens liv blir kidnappat, allt handlar om nästa ägglossning och menscykel, förklarar Emelie.

Hård psykisk belastning

Alla missfall, IVF-försök och resor till Grekland, har inneburit krossade drömmar och en hård psykisk belastning. För att orka gå vidare har Emelie hämtat kraft från sin Tobias, gemensamma husprojekt, naturen, havet och sin fyrfotade vän Elsa som har fått ta emot många tårar. Hon är som en terapeut på åtta kilo.
– Ett djur är som ett slags barn som är beroende av en och oavsett hur jobbig dagen har varit så blir man glad när man träffar Elsa, säger Emelie och klappar ömt sin hund på huvudet.

Dåligt stöd från sjukvården

Under sin svåra period har Emelie förlorat vänner som inte velat lyssna och stötta.
– Jag har mött två olika slags reaktioner. Man tycker att det är ett jobbigt ämne och tar ett steg tillbaka, det känns kanske för privat, och man viftar bort det hela. Men jag har också upplevt motsatsen där jag får ta del av andras historier om barnlöshet, IVF och missfall.

Stödet från sjukvården har varit dåligt. Först vid tredje missfallet fick paret stöd och hjälp. Och då först efter att propsat på det.
– Missfall behandlas också väldigt kliniskt och medicinskt, inte som ett trauma där hela ens tilltänkta framtid går förlorad, tillägger Emelie.

Får okänsliga kommentarer

Emelie menar att hon också förväntas att ta emot okänsliga kommentarer.
– Som barnlös kvinna får du en massa råd och förslag på enkla lösningar, allt från att skaffa katt till att äta vissa vitaminer för att få bättre äggkvalitet. Man kan också känna att man inte är en ”riktig” kvinna om man inte också är mamma.

Viktigt att prata om ofrivillig barnlöshet

Emelie tror att vi måste börja prata om det trauma missfall och ofrivillig barnlöshet är. Som barnlös behöver man också dela med sig av sina känslor.
– Bär inte allt inom dig. Prata med någon. Vill du inte vara helt öppen med din barnlängtan och försök att skaffa barn, prata med din partner, din mamma, en vän eller någon i samma situation. Det finns dessutom många Facebookgrupper för ofrivilligt barnlösa, för de som gått igenom missfall och de som gör IVF.

Själv kände Emelie ett behov av att skriva av sig när hon var ledsen och kände sig utanför gemenskapen. Resultatet blev boken Längtansresan som kom ut i juli 2019.

FOTNOT: Vill du veta mer om Emelie Ljungberg och hennes liv så kan du läsa hennes blogg Längtansresan.