Barn som närstående

Som vuxen kan du känna dig ensam i din situation. Det finns hjälp och stöd att få för familjen. Det minskar den egna oron och gör det lättare att möta barns frågor, tankar och känslor.

Att uppmärksamma ett barn är viktigt för att hen ska känna sig så trygg och omhändertagen som möjligt i en svår situation.

De som arbetar inom hälso- och sjukvården har ansvar att uppmärksamma barn som är närstående. Det står i hälso- och sjukvårdslagen och patientsäkerhetslagen.

Barn behöver få veta när en närstående är fysiskt eller psykiskt svårt sjuk. Eller om en närstående har ett missbruk, blir skadad eller är döende. Barns förmåga att förstå och hantera situationer är olika i olika åldrar. Men alla barn märker när allt inte är som vanligt.

Det är därför viktigt att prata med barnet och förklara vad som händer. Det för att hen inte ska behöva bära sin oro och sina fantasier för sig själv. Var lyhörd för barnets frågor och berätta i den takt barnet orkar lyssna och ta in. Tydlighet och repetition av information är viktigt för att undvika feltolkningar och fantasier.

När en närståendes blir sjuk går mycket kraft och tid åt till behandlingar och sjukhusvistelser. Det kan innebära att man i familjen inte orkar uppmärksamma barnen på samma sätt som tidigare.

Det kan vara lättare att hantera situationen om barnet får möjlighet att vara delaktigt och hjälpa till med det hen klarar av. Låt barnet följa med till sjukhuset så att hen får se vad som händer där. Försök fånga upp barnets frågor och svara på dem så långt det är möjligt.

Berätta snarast

Det är bra att prata med barnet så tidigt som möjligt efter sjukdomsdebut eller skadetillfälle. Att hålla tråkiga saker hemlig gör en redan svår situation ännu svårare. Barn märker alltid på vuxna när något är fel.

Tänk igenom vem som kan vara mest lämpad att berätta och vilka som ska vara med. Ibland kan det kännas bra att en läkare eller annan sjukvårdspersonal finns med som stöd, eller är den som berättar. Då har barnet också möjlighet att fråga om saker hen undrar över.

Är det en vuxen som är sjuk kan det vara bra att hen själv berättar om sin sjukdom eller sitt missbruk. Men det kan finnas tillfällen då det inte går. Till exempel om hen saknar sjukdomsinsikt eller själv mår dåligt på grund av sin sjukdom. Att själv berätta om sin sjukdom eller sitt missbruk kan hjälpa barnet att våga ställa frågor och prata om sjukdomen.

Goda råd när du berättar

• Finns det flera barn i familjen är det bra att informera alla samtidigt, även om de är i olika åldrar. Om det inte är möjligt, låt det då inte gå för långt mellan samtalen.
• Det kan vara bra att även prata med barnen enskilt eftersom deras upplevelse kan vara olika beroende på ålder och mognadsnivå.
• Berätta rakt och enkelt om vad som hänt eller vad sjukdomen heter. Använd inte omformuleringar.
• Du behöver inte berätta allt du vet på en gång, men det som sägs måste vara sant. Prata inte för länge. Var lyhörd för hur mycket barnet orkar. Ge möjlighet att göra något annat också, till exempel måla och rita. Yngre barn orkar bara med information i korta stunder. Har de ritat teckningar kan du låta dem berätta om vad de ritat.
• Ge barnet möjlighet att ställa frågor.
• Våga fråga äldre barn om vad de tänker och känner. Det betyder mycket för ett barn att känna att det är tillåtet att prata och fråga.
• Barn märker att de vuxna är annorlunda. Det är viktigt att vara ärlig om barnen frågar om hur du som vuxen känner. Barn kan vara ovana vid att vuxna gråter. De behöver få veta att reaktionerna inte är farliga utan lika naturliga som barnets egna reaktioner. Tala om att det inte är farligt om du är ledsen och orolig och att det inte är deras fel.
• Informera återkommande. Barnet behöver få veta om viktiga förändringar sker.

När du pratar med ett barn enskilt kan det vara bra att anpassa samtalet efter barnets ålder och mognad.

Spädbarn

Det lilla barnet kan ännu inte förstå vad som händer, men känner av stämningsläget hos den vuxne. Det viktigaste för det lilla barnet är du som vuxen ger trygghet och behåller rutiner. Bär på barnet och sjung eller prata lugnt för att förmedla att du finns där för barnet.

Förskolebarn

Förskolebarn har en begränsad förståelse av det som händer. De lever i nuet och ser sig själva som världens centrum. De kan lätt tro att sjukdom, missbruk eller olyckor är deras fel. Familjen är den trygga basen i deras liv och de är rädda för att förlora den.

Att familjens vardagliga rutiner rubbas kan vara lika skrämmande som att en närstående har en livshotande sjukdom, psykisk ohälsa eller missbruk. Berätta vad som hänt på ett enkelt sätt och var tydlig med att det som hänt inte är deras fel.

Skolbarn

Barn i skolåldern är mycket intresserade av den konkreta verkligheten och vill ha förklaring som de kan förstå till det som hänt. Mycket handlar om att skapa ordning och förståelse för tillvaron. De funderar mycket på vad som är rätt och fel. De har börjat förstå att det finns risker i livet och döden blir alltmer en realitet.

Ett skolbarn kan känna rädsla över att de själva eller någon annan i familjen också ska bli sjuk. Du kan behöva upprepa flera gånger att det är ovanligt att föräldrar eller barn blir allvarligt sjuka.

Tonåringar

Tonåringar förstår helt och hållet vad det innebär att vara allvarligt sjuk eller vad döden innebär. Barn reagerar olika, så även i tonåren. De är inne i en frigörelseprocess som ofta leder till intensiva känslor. Samtidigt kan de vara mycket rädda för att förlora kontrollen.

Tonåringen avvisar ofta erbjudanden om stöd. Du kan då tro att han eller hon inte oroar sig så mycket. En närståendes sjukdom kan vara svår att ta in och det kan leda till att tonåringen försöker undvika känslorna. Deras oro visar sig ofta indirekt genom till exempel:

• sömnproblem
• mindre intresse för skolan
• håglöshet.

Tonåringar kan bli utagerande mot sin omgivning, men också extremt familjebundna.

Tvinga inte på dem information och tröst, men fråga vid upprepade tillfällen hur de tänker och känner. Respektera deras integritet och visa att du bryr dig och finns där för dem. Tonåringar har normalt ett skiftande humör och kan vara utagerande, utan att det behöver ha med den uppkomna situationen att göra. Det bästa är då att bemöta tonåringen på samma sätt som du har gjort tidigare.

För att barnet ska känna så stor trygghet som möjligt är det viktigt att du som förälder orkar fortsätta att vara det. Det är viktigt att så långt det är möjligt behålla familjens rutiner och intressen. Låt barnet få fortsätta med de aktiviteter de gjort tidigare. Och att de fortsätter att umgås med sina kompisar och göra roliga saker.

Var inte rädd för att ta hjälp av andra vuxna som finns i er närhet. Släktingar, vänner, grannar; Många vill hjälpa till, men kan känna sig tafatta och vågar kanske inte själva fråga vad de kan göra för er.

Informera någon viktig person på barnets förskola eller skola. Kom överens med äldre barn vilka personer i deras vardag som ska få information. Det kan vara bra att lärare och elevhälsan får veta vad som hänt för att kunna stötta barnet i skolan. Tänk på att andra vuxna i er närhet och barnets kompisar kan vara ett gott stöd.

Det innebär stora förändringar i barnets och hela familjens vardag när en förälder eller ett syskon exempelvis blir svårt sjuk eller skadad. Barnet kan därför behöva hålla det som hänt på avstånd för att stegvis kunna ta till sig det som hänt.

Den första reaktionen är därför inte alltid den som man förväntar sig. En del barn kan verka helt oberörda eller vägra ta till sig de svåra beskeden. Andra kanske inte vill visa sina känslor.

Vissa kan ha svårt att förstå vad en livshotande sjukdom eller skada innebär. Eller hur psykisk ohälsa och missbruk kan förändra en persons beteende. En del barn har många frågor, andra frågar ingenting. Barn har ofta svårt att beskriva vad de känner, men kan ha lättare att svara på vad de tänker. Så länge barnet verkar må bra och inte har ändrat sitt beteende alltför mycket, finns ingen anledning att pressa barnet att prata eller fråga mer.

Informera förskola och skola om vad som hänt. Då kan vuxna där vara observanta på barnets mående och beteende. Det finns bra åldersanpassade böcker att låna på biblioteken. Det kan vara bra hjälp för att få igång samtal kring svåra saker.

Var lyhörd för barnets reaktioner

Trots att barn för det mesta klarar situationen bör du vara vaksam på förändringar i beteendet. En del barn kan bli inbundna och passiva. Andra kan bli utagerande och aggressiva.

Du bör också vara uppmärksam på olika symtom. Det kan vara återkommande:

• magproblem
• huvudvärk
• koncentrationssvårigheter
• problem med sömnen
• problem på förskola eller skola.

Tveka inte att söka professionell hjälp om problemen fortsätter under en längre tid. Du kan få hjälp hos exempelvis hälsocentralen, elevhälsan eller ungdomshälsan. Sök hjälp om du tror att barnet behöver det. Du som vårdnadshavare kan också behöva stöd. 

Även om barn inser allvaret i situationen behöver de få ha kvar hoppet in i det sista. Barn som har varit involverade i en närståendes sjukdom och mående blir sällan överrumplade om denne dör. De har då hunnit påbörja sin sorgebearbetning.

Om det är en vårdnadshavare som är svårt sjuk och dör behöver barnet veta vem som tar hand om hen och hur framtiden kommer att bli. Det gäller även då en vårdnadshavare tar sitt liv. Barnet behöver få veta att det mesta kommer att fortsätta som vanligt med förskola, skola och kompisar.

Sorg, saknad, sammanhang: böcker om barn och ungdomar i svåra livssituationer – en sammanställning av Gunilla Brinck och Anna Lindberg. Boken innehåller ett urval barn- och ungdomsböcker. Dessa skildrar sammanhang där barn eller ungdomar lever i sorg, nära någon med svår sjukdom, eller i familjer med missbruk.

Se urval samt förteckning över facklitteratur som vänder sig till föräldrar och andra vuxna i barnets närhet. Boken finns tillgänglig på de flesta bibliotek.