Personliga berättelser

Fick hjälp av SPES efter sonens självmord

Innehållet gäller Västra Götaland

Martin blev endast 25 år. När han tog sitt liv hamnade hela familjen i ett avgrundsdjupt mörker. För att få kraft att bearbeta sina känslor, kom organisationen SPES att spela en stor roll. – Den viktigaste funktionen för SPES tycker jag är att inge hopp, visa att det går att leva vidare. Spes betyder ju hopp på latin, säger Carina Persson, mamma till Martin.

Porträtt på Carina som står framför ett träd
– Jag hade velat kunna göra mer för Martin så känslan av skuld är ju hemsk. Men jag är inte arg eller har skamkänslor. Sedan finns det alltid funderingarna tänk om, tänk om, säger Carina Persson.

Carina Persson möter upp strax utanför Vägga kyrkogård med ryggen mot ett solglittrande hav och öarna utanför Hovenäset, Kungshamn. Hon går igenom huvudingången och dess dubbla järngrindar, passerar mellan fyrkantiga murstolpar med kors och går längst med en rak grusgång kantad av tuktade oxelträd. Carina stannar vid en nedsänkt liten gravsten omgärdad av en rundel med vitt grus. Inskriptionen lyder: ”Kingen”, Martin Hartvigsson 1991-2016
– Han var verkligen Kingen. Martin tog plats, hjälpte alla, stöttade människor, fanns till för allt och alla, säger Carina.

Psykologisk olyckshändelse

Martin Hartvigsson var lite av en lokalkändis i Kungshamn. Som vuxen blev han känd för den fisk- och skaldjursaffär han drev tillsammans med pappan. Martin var snickare och byggde ut affären med bistro med musikuppträdanden på pappans fiskebåt som låg vid kaj två meter från bistrons uteveranda.
I sitt avskedsbrev beskriver Martin sig själv som spelmissbrukare.

Han hade dock inte stora spelskulder. Carina Persson tror att spelandet hör samman med de svåra smärtor Martin hade på grund av skolios. När han inte kunde sova om nätterna brukade han spela nätpoker.
Carina har ändå svårt att lyfta fram en huvudorsak till självmordet.
– Martin måste ha fått en knäpp, det måste ha hänt någonting. Ofta används begreppet psykologisk olyckshändelse och det är ju precis vad det är, påpekar hon.

Bearbetade via utbildningar

Att förlora en närstående i självmord är ett av de svåraste trauman man kan gå igenom. Inget kommer någonsin att bli sig likt. De första åren blir man mycket påverkad både mentalt och ofta även fysiskt. Sorgen vid självmord är traumatisk och behöver ofta behandlas professionellt med terapi eller annan typ av stöd.

Efter självmordet försökte Carina få hjälp av psykologer. Hon tyckte dock att det inte fungerade.
För att komma vidare i livet utbildade hon sig still samtalaterapeut och inom mindfullness och inom sorgbearbetning.
– Det var hemskt jobbiga utbildningar men de var bra för min bearbetning av det som hade hänt, menar Carina Persson.

Efterlevande hjälper efterlevande

Nedsänt gravsten med namnet Martin Hartvigsson. Gravvård med mycket pynt.
Gravvården är fylld med kärleksförklaringar. Här gömmer sig till och med några oöppnade ölburkar som Martins kompisar lämnat som en hälsning. Carina tycker det är fin gest.

Samma kväll som självmordet fick Carina höra talas om organisationen SPES som erbjuder medmänskligt stöd i olika former för efterlevande vid suicid: samtalsgrupper, stödlinje på telefon och stödchatt. Man kan också komma i kontakt med andra som mist närstående genom sociala medier.

SPES är till för alla som mist en familjemedlem, släkting, partner eller god vän genom självmord. Stödet ges från efterlevande till efterlevande.
Carina började gå på möten hos SPES och mötte människor som alla hade liknande erfarenheter och som förstod hennes mörka tankar.
– Förståelsen som jag inte hade fått hos psykologen fick jag istället hos människorna på SPES. Det var helt fantastiskt, ingen ifrågasatt vad jag gjorde där eller varför jag först inte deltog i samtalen, säger hon.

Carina kände att hon vill hjälpa andra i samma sitts men hade svårt att se sig själv att leda samtalsgrupper eftersom hon bara grät. Hon kom dock att engagera sig i SPES, bland annat som samordnare för västra kretsen.

Få bort tabut kring självmord

Det kan nästan kännas som man straffas som efterlevande till en person som tagit sitt liv. Självmord är i vissa kretsar fortfarande något skamligt. Carina tror att det är allra värst i de små bohuslänska kustsamhällena. Där kan det fortfarande råda en gammalkyrklig syn på självmord.

Många har ställt upp för Carina men många har också aktivt undvikit henne i samhället, på gatan eller i affären. Dessutom vågar många människor inte att möta en person i djup sorg.
– Jag är med i SPES för att få bort tabut kring självmord och för att få folk att prata om ämnet. Jag vill också kunna stötta andra. Min erfarenhet är att det enda sättet att få hjälp är att få prata med någon som har en liknande erfarenhet.

Stor risk för psykisk ohälsa

Carina berättar att minst tio personer berörs av ett självmord men det kan likväl vara 100 som känner sorg, skuld och otillräcklighet: en arbetsplats, vänner, grannar, släktingar och så vidare.

Risken för psykisk ohälsa hos efterlevande är stor. Carina pratar om en spridningseffekt.
– Många efterlevande har självmordstankar. Därför är det märkligt att man inte tar deras suicidrisk på större allvar. Myndigheter kan inte bara arbeta med att försöka hindra självmord utan måste också kunna ta hand om personer som finns kring den som tog sitt liv. Här kommer SPES in som är den enda föreningen som både ger anhörigstöd och jobbar med suicidprevention, säger hon.

Våga fråga, våga lyssna

Det kan vara svårt att prata med någon som mår dåligt, har självmordstankar eller kanske mist en närstående i självmord. Men att göra det är livsviktigt!
Det går att stötta efterlevande, det går till och med att förhindra självmord.
Det enda som behövs är ge lite tid.
Carinas råd är att våga fråga, våga prata och våga lyssna.

Fotnot: SPES står för Riksförbundet för SuicidPrevention och EfterlevandeStöd.

Till toppen av sidan