PERSONLIGA BERÄTTELSER

Reportage: Mobbningen slutade i självmord

Innehållet gäller Västra Götaland

Måns blev bara 13 år gammal. En dag orkade han inte längre. Mobbningen blev bara värre och värre. – Det värsta är nog den maktlöshet du känner när ditt barn utsätts och skolan inte vill ta sitt ansvar. Som förälder känner man sig helt övergiven, säger Claes Jenninger, pappa till Måns.

I vardagsrummet pryds golvet av små leksaksmöss ämnade åt den älskade katten Miami. Två gitarrer står i ställningar. Musik var även viktigt för den begåvade Måns. Långt innan Måns kunde läsa sjöng han med ren stämma. Claes tror att Måns hade kommit långt inom musiken. Om han bara hade fått bli vuxen. Om han hade överlevt mobbningen.
Claes berättar att dagen innan var Måns födelsedag, att han då skulle ha fyllt 25 år. Rösten stockar sig, ögonen blir fuktiga. Det smärtar.

Två frankofiler

I huset gör sig Frankrike påmint. I ett glasskåp står mängder av leksaksbilar av märket Citroen. Claes betraktar sig själv som en frankofil, ett intresse som även Måns delade.
Måns tyckte om att läsa, inte minst om arkitektur och olika byggnadsstilar. Han älskade historia, favoritboken handlade om Sveriges forntid. Claes tycker att Måns var som en levande hårddisk.
Måns var lite lillgammal, kanske lite annorlunda – det kom han att straffas för.

Mobbning börjar i andra klass

Måns tillbringade sina första år i Partille omgiven av kärlek. Han kände sig trygg och omtyckt i förskolan. Han var social och påhittig. Personalen såg och bekräftade honom och uppskattade hans kvaliteter. Han imponerade med sin språkutveckling och fantasi.
Familjen flyttade till Lerum där Måns började i andra klass. Men där hade killarna redan skapat relationer och byggt murar. Någon ny skulle inte släppas in i gemenskapen.  Först hamnade Måns i tystnad, han blev inte sedd. Sedan började kränkningarna, utsattheten och mobbningen.

Togs inte på allvar

Måns vände sig till sina föräldrar och beskrev sin situation. De tog kontakt med läraren som delvis gav Måns skuld för att inte passa in. Läraren brydde sig inte om Måns resurser och intressen utan ansåg att han skulle vara som alla andra killar.
Måns lärde sig då att det är bäst att hålla tyst.
– Om ett barn inte får respons så slutar barnet att berätta. Skammen gör också att det tystnar. Om du till exempel tvingas sitta ensam i matsalen, eller att de andra reser sig och går ifrån bordet och skrattar när du sätter dig, så berättar du inte det. Dels så skäms du och dels vill du inte göra dina föräldrar ledsna.
– Du vill ju att föräldrarna ska känna sig stolta. Att man är en hackkyckling vill man ju inte berätta, förklarar Claes.

Isolerade sig

Mobbningen förvärrades i mellan- och högstadiet, såväl psykiskt som fysiskt. Måns isolerade sig och ville inte lämna bostaden i rädsla för att träffa på sina plågoandar. I skolan umgicks han ofta med yngre elever.
– Måns hade inte så mycket gemensamt med sina jämnåriga kamrater. Han hatade tävlingar såvida de inte var intellektuella eller handlade om musik. Han tyckte heller inte om bollsporter. Ofta föredrog han vuxet sällskap. Och det påverkade förstås hans intressen, säger Claes.

Värdelös medling

Skolan försökte med medling mellan mobbarna och Måns. Medling är en metod som Claes förkastar eftersom den bygger på konfrontation. Då lägger man också skulden på offret.
Claes tycker inte att man utgår från offrets situation eller tydligt tar avstånd från mobbningsbeteendet.
Gänget lovade inte ens att sluta att mobba och det blev inga konsekvenser. Skolan ansåg istället att saken vara avklarad.
– Grabbarna gick därifrån som segrare och Måns gick ifrån medlingen som fullständigt övergiven. Medling som metod är fasansfullt. I januari utsattes Måns för ”medling”. Efter det gav han upp skolan, gick dit men presterade ingenting. Skolan meddelade ingenting. Den 25 april 2005 tog han livet av sig, tillägger Claes.

Att ett mobbat barn får gå och träffa kurator, skolsköterska eller BUP är också ett sätt att peka ut ett utsatt barn inför hela klassen. Det är ju mobbarna som borde få gå och prata med vuxna om sitt beteende anser Claes.

Skuld lades på Måns

– En dag kom Måns hem och berättade att en klasskompis hade beskrivit 18 olika sätta att avrätta honom på, berättar Claes.
Måns upplevde det som kränkande att skolan och lärarna gjorde ytterst lite för att förbättra hans situation. Måns föräldrar fick heller ingen respons från skolan. Man fortsatte att skuldbelägga Måns, att han hade ett häftigt temperament med mera. Och visst skapade vanmakten och utsattheten utbrott även i hemmet. Måns kunde också vara tyst, innesluten i sitt skal. Han fick ät- och sömnstörningar. Måns upplevde dagliga nederlag. Sviken av vuxenvärlden tog han till sist till sin sista reservutväg, att ta sitt liv.

Fick inte all information

Efter Måns död ringde klassens flickor på hos föräldrarna och sa:
– Vi försökte skydda Måns, men det hjälpte inte.
Snart rullas hela historien upp, mängder av incidenter kommer i dagen. Det är händelser som aldrig nådde föräldrarna. Locket lades på även efter Måns död.
Att inte få veta, att undanhållas information har varit uppslitande för Måns föräldrar. Tystnad är rent av farlig.
– Om jag ska kunna hjälpa eller uppfostra mitt barn måste jag ju få veta av skolan om barnet blir mobbad eller är en mobbare, kommenterar Claes.

En annan slags destruktiv tystnad är att se på utan att agera, att veta utan att berätta.
Claes Jenninger menar att mobbning tillåts att fortsätta för att det finns vuxna som i tysthet godkänner detta.

Det värsta är maktlösheten

Det är maktlösheten som är värst enligt Claes. Att inte kunna hjälpa sitt älskade barn. Att inte få veta vad som händer i skolan. Efter flera månader kunde föräldrarna komma in i Måns dator. Här fanns texter, mejl och chattkonversationer som skvallrade om den djupaste sorg, förtvivlan och ensamhet. Och känslan av att vara övergiven.

Svårt att känna tillit

Händelsen har förstås skapat djupa sår hos Claes. Där finns känslorna kring skuld och om han hade kunnat göra något annorlunda. Där finns den bottenlösa sorgen. Samtidigt känner han sig lite avtrubbad, har svårt att bli varken riktigt glad eller ledsen. Han väljer vänner med omsorg. Claes vill bara umgås med de som verkligen ger honom någonting.

Livlig debattör

Claes Jenninger är 70 år och har sedan länge lämnat arbetslivet. Men han är fortfarande mycket aktiv som debattör och föreläsare om de möjligheter som faktiskt finns för att förhindra mobbning. Han har också skrivit boken ”En skola fri från mobbning”.
Claes tar gärna strid för något han tror på.
– Rädd är jag inte. Jag är inte rädd för någonting för vad kan vara värre än att ha ett barn som tar sitt liv?

Mobbning är ett systemfel

Claes har själv jobbat många år som lärare. Mobbning ser han som ett systemfel. Att ingen vill ta ansvar ser han som en demokratikris. Dessutom saknar lärare kunskap om mobbning.
– Det hemska är att jag själv var en lika okunnig lärare. Jag har inte haft en aning om hur mina elever har mått om de inte tydligt har signalerat det. Lärare har ofta inte kunskaper, tid eller stöd från skolledningen i arbetet mot mobbning, säger Claes som menar att politikerna är ytterst är ansvariga. De ska enligt skollagen se till att skolan aktivt arbetar mot mobbning och att tid och resurser avsätts.

Ett stort folkhälsoproblem

50 000 – 60 000 barn går varje dag till skolan med en klump i magen. De vet vad som väntar.
– Mobbning är ett av våra större folkhälsoproblem. Ett femtiotal ungdomar tar livet av sig varje år på grund av mobbning. Det är ett livsfarligt tillstånd att vara utsatt, mobbad och kränkt, poängterar Claes Jenninger

Graven vandaliserades

Inte ens som död fick Måns vara ifred. Hans grav vandaliserades. Det var den enda graven på kyrkogården som man hade gett sig på. Blommorna var nedtrampade. Ett foto av Måns var söndersparkat. En liten staty av Nike från Samothrake som Måns hade köpt på Louvren, var också i bitar.

Vi kan lära oss av Måns historia

minnessidan om Måns Jenninger finns mer att läsa om Måns, om mobbning och om vad som egentligen hände.
– För mig är det viktiga att Måns får upprättelse och att vi alla lär oss att tala mer öppet om självmord, psykisk ohälsa och mobbning. Jag tror att många kan ha nytta av att ta del av Måns historia, säger Claes Jenninger.

FOTNOT: Håkan Hellström tillägnade sitt fjärde album ”Nåt gammalt, nåt nytt, nåt lånat, nåt blått” till Måns Jenninger.

Ur en dikt av Måns

tyst och osynlig
Kommer jag alltid finnas kvar
i allas hjärtan
kommer se allas uppväxt
Jag älskar er alla
men jag orkar inte mera

Till toppen av sidan