PSYKIATRISKA UTREDNINGAR

Neuropsykiatrisk utredning

För att få veta om du eller ditt barn har en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning som till exempel adhd eller autismspektrumtillstånd, behöver ni först gå igenom en utredning. Beroende på vad utredningen visar, kan du eller ditt barn få olika slags hjälp och stöd.

Den här artikeln handlar om att gå igenom en neuropsykiatrisk utredning som vuxen. I ett särskilt kapitel kan du läsa om utredning av barn och tonåringar.

Varför görs en utredning?

För att få reda på om man har en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning behöver man gå igenom en särskild utredning. Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar innefattar diagnoser som adhd, autismspektrumtillstånd och Tourettes syndrom. Ibland kan en diagnos förklara de svårigheter man har, ibland kan man ha flera diagnoser samtidigt.

För att en neuropsykiatrisk utredning ska göras behöver dina svårigheter vara så stora att det påverkar dig dagligen, i flera situationer eller miljöer. Alltså såväl hemma som på förskolan, i skolan eller på arbetet.

Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar förkortas ibland NPF. Att ha NPF innebär inte att du är sjuk, utan att du fungerar på ett annorlunda sätt än vad som oftast förväntas i samhället.

Att fungera ojämnt kan skapa svårigheter

Det är vanligt att du har lätt för vissa saker men svårt för andra, om du har NPF. Till exempel kanske du har lätt för att engagera sig i sådant som intresserar dig, men mycket svårt för sådant som inte motiverar dig. De sakerna brukar du därför ofta undvika eller skjuta upp.

När en person fungerar ojämnt kan det skapa problem. Det kan vara svårt för andra människor att förstå varför en person fungerar bra i vissa situationer men inte alls i andra.

På grund av de svårigheter som du upplever kallas NPF för en funktionsnedsättning, även om ditt sätt att vara också kan innebära styrkor som andra kanske inte har. Ett annat ord som kan användas om du hellre vill det, är funktionsvariation.

Vad kan en utredning visa?

En utredning kan visa att du har en funktionsvariation som beror på en eller flera diagnoser. Utredningen kan också visa att svårigheterna beror på något annat. Då kan det finnas annan hjälp för det.

För en del leder funktionsvariationen också till att man mår psykiskt dåligt och får till exempel ångest eller depression. Att inte fungera bra kan också öka risken för att man utvecklar ett beroende av spel, alkohol eller droger.

En utredning kan leda till att du får kunskaper som kan hjälpa dig själv och andra att förstå dig själv bättre. Den kan även innebära att du den hjälp och det stöd du har saknat.

Hur går utredningen till?

I nedanstående kapitel beskrivs hur en utredning går till för dig som är vuxen, men mycket av det som beskrivs här gäller även utredningar av barn. Du kan läsa mer om vad som gäller om man är under 18 år i ett särskilt kapitel.

Varierar bland annat beroende på region och mottagning

Hur en utredning går till kan skilja sig åt. Dels beroende på var i landet du bor och vilken mottagning och personal som utför utredningen. Dels beroende på vilken diagnos du utreds för.

Under utredningen kommer du att få träffa olika yrkespersoner. De kommer att intervjua dig om dina svårigheter och hur de har påverkat dig i ditt liv. Ibland får du svara på frågor, ibland får du fylla i formulär och ibland utföra olika uppgifter.

Vilka frågor som ställs och vilka undersökningar som görs beror på vilka diagnoser du utreds för, och vad som kommer fram i utredningen.

Speciella utredningsteam

Oftast sker utredningen på en psykiatrisk öppenvårdsmottagning. På vissa orter finns det speciella utredningsteam som jobbar ihop.

Många privata kliniker och mottagningar har avtal med regionerna. Då får du en remiss dit, från den psykiatriska mottagningen. Vanlig regiontaxa och frikort gäller då. Det finns också privata kliniker som gör utredningar, men som inte har avtal med regionen. Då får du själv bekosta utredningen.

Om du har ett beroende av alkohol eller droger och vill genomgå en utredning ska du ta först ta kontakt med en beroendemottagning. Då kan utredningen göras på beroendemottagningen.

Utredningen sker i flera steg

De här stegen innehåller en utredning:

  1. Första vårdkontakten
  2. Bedömningssamtal 
  3. Väntelista
  4. Fördjupad utredning
  5. Beskrivning av diagnos
  6. Uppföljning och stödinsatser.

1. Första vårdkontakten

Du som inte har någon kontakt med vården kan börja med att kontakta din vårdcentral. Där kan du få en remiss till en psykiatrisk öppenvårdsmottagning. Ibland kan du kontakta mottagningen direkt och göra en egenanmälan. 

Om du redan har kontakt med en psykiatrisk mottagning kan du antingen få en bedömning på den mottagning där du är inskriven, eller få en remiss till en annan mottagning i din region.

2. Bedömningssamtal

Innan utredningen startar behöver du komma på en inledande bedömning. Då blir du intervjuad och får svara på frågor om din vardag, vilka svårigheter du har haft i ditt liv och hur du har fungerat under din uppväxt. Ibland ingår det att lämna blodprov och urinprov eller göra syn- eller hörseltest. Ibland kallas den inledande bedömningen för basutredning.

Syftet med det inledande samtalet är att utreda om du har sådana svårigheter att det är motiverat att göra en neuropsykiatrisk utredning. Det är också viktigt att utesluta om det finns andra orsaker eller diagnoser som orsakar dina problem.

Efter bedömningen sätts du upp på en väntelista innan du kommer vidare till den fördjupade utredningen.

3. Väntelista

Hur lång väntetiden är för neuropsykiatriska utredningar varierar på olika mottagningar i landet, och reglerna kan se olika ut i olika regioner.

I Sverige gäller vårdgarantin för dig i den region där du är folkbokförd. Vissa regioner har tagit beslut att neuropsykiatriska utredningar ingår i vårdgarantin. Enligt den ska du kallas till utredningen inom 90 dagar från att den inledande bedömningen gjorts.

I de regioner där utredningar inte ingår i vårdgarantin kan väntetiden vara längre än så. Fråga på mottagningen vilka regler som gäller i din region.

Om väntetiden är lång och du behöver prata med någon kan du kontakta en vårdcentral, eller en psykolog eller psykoterapeut och be om stödsamtal.

4. Fördjupad utredning

När det är dags att starta den fördjupade utredningen får du en kallelse med tid och plats, och kontaktuppgifter till mottagningen.

Utredningen tar olika lång tid beroende på hur ofta ni har möjlighet att träffas och hur många tester och intervjuer som behövs. Tidsplanen bestämmer ni ofta tillsammans vid utredningens början.

Oftast görs utredningen av en psykolog och en läkare. Läkaren intervjuar dig och undersöker om det kan finnas andra medicinska orsaker till dina svårigheter. Psykologen arbetar med olika metoder, tester och frågeformulär för att bedöma olika förmågor.

Du kommer exempelvis att få utföra olika tester för att mäta begåvning, minne, koncentrationsförmåga och uppmärksamhetsförmåga. Du får berätta om hur du brukar planera och genomföra olika uppgifter.

Vilka yrkespersoner kommer jag att möta?

Det kan variera vilka yrkespersoner som du kommer att möta. Det beror bland annat på vilka kompetenser som finns på mottagningen. Oavsett hur mottagningen har organiserat sig ska det inte påverka utredningens resultat. Det viktiga är att frågeställningarna i utredningen besvaras på bästa möjliga sätt så att du får rätt bedömning.

De yrkespersoner du vanligtvis får möta under utredningen är dessa:

  • Läkare, specialist – har behandlingsansvar.
  • Psykolog – utför tester och intervjuer.

Utöver läkare och psykolog kan du ibland även möta vårdpersonal med följande professioner:

  • Sjuksköterska – intervjuar, samordnar och sköter administration.
  • Kurator – intervjuar, kan berätta om stöd från till exempel socialtjänsten.
  • Arbetsterapeut – bedömer funktionsförmåga, gör ibland hembesök.
  • Fysioterapeut eller sjukgymnast – bedömer hur du fungerar neurologiskt och motoriskt.
  • Logoped – bedömer bland annat språkutveckling och läsutveckling.

Vilka frågor behöver jag svara på?

Exempel på frågor som du kan få under din utredning är:

Hur fungerade du som barn?
Det kan till exempel handla om detta:

  • Fanns det svårigheter när du föddes?
  • När lärde du dig prata, gå på toa, gå, cykla, simma, läsa, skriva?
  • Hur var din familjesituation?
  • Vilka intressen hade du som barn?

Hur hade du det i skolan?
Det kan till exempel handla om detta:

  • Hur fungerade det på lektionerna?
  • Hur fungerade det med kompisar?
  • Vad hade du lätt för, vad var svårt? 

Hur fungerade du i tonåren och i vuxen ålder?
Det kan till exempel handla om detta:

  • Hur fungerar du i relation till andra?
  • Hur fungerar du i olika situationer på arbetet, hemma eller på fritiden?
  • Vad du har för vanor när det gäller mat, sömn och fysisk aktivitet?
  • Hur mår du psykiskt? Känner du dig ofta uppgiven eller nedstämd? Har du ångest eller tvångstankar?

Intervju med en närstående

Med din tillåtelse kommer även en närstående att kallas till intervju. Det kan till exempel vara någon som kände dig som barn. Det kan vara en förälder, ett syskon eller en nära släkting. Det kan också vara en partner, eller någon som känner dig väl i nutid.

Syftet med intervjun med en närstående är att någon annan än du ska beskriva sådant som du själv kanske inte minns, eller bekräfta och komplettera det som du har berättat i dina intervjuer. Intervjun är inte ett krav för att utredningen ska göras, men det kan vara nödvändigt för att du ska få rätt bedömning.

Alla har tystnadsplikt

Om du haft kontakter med vården eller psykiatrin tidigare kommer du att få fylla i en fullmakt som ger vårdpersonalen rätt att ta del av journaler från till exempel barn och ungdomspsykiatrin, bup.

Det är bara de personer som är direkt inblandade i utredningen som kan få tillgång till dina tidigare journaler, och endast om du själv vill det. All vårdpersonal som arbetar på mottagningen har tystnadsplikt.

5. Beskrivning av diagnos

När utredningen är klar blir du kallad till mottagningen på ett så kallat återgivningssamtal. Då får du veta vad utredningen har kommit fram till, och får en beskrivning av eventuella diagnoser. Det är oftast psykologen och läkaren som är med på mötet, men ibland kan även andra personer som du har träffat under utredningen vara med.

Det kan vara bra att ha någon vän eller närstående med sig till samtalet. Den personen kan hjälpa till att ställa frågor och minnas vad som sägs under mötet. Ni kommer att diskutera resultatet av utredningen och vad som ska hända framöver.

Viktigt att du känner igen dig i beskrivningen

Resultatet av utredningen ska visa vad som är dina styrkor och dina svårigheter. Du ska få information om eventuella diagnoser och en beskrivning av vad det innebär för svårigheter. Det är viktigt att du känner igen dig i utredningens resultat och tycker att det stämmer.

Om du inte är nöjd med utredningens resultat och tycker att den bedömning som gjorts är missvisande ska du tala om det för utredaren. Då kan ni diskutera om något i din diagnosbeskrivning behöver formuleras om, eller om du eventuellt ska utredas vidare.

Du kan behöva ett intyg

Tillsammans kommer ni fram till hur ni ska följa upp mötet. Du ska också få med dig resultatet av utredningen skriftligt. Ett skriftligt utlåtande kan vara bra om du ska ansöka om insatser via socialtjänsten eller få hjälp från habiliteringen. Då krävs ett intyg som visar att du har en diagnos.

Ett intyg kan också vara bra att ha om du behöver stöd från din arbetsgivare, Arbetsförmedlingen eller Försäkringskassan. Då är det viktigt att det framgår av intyget vilka svårigheter och styrkor du har.

Utredningen kan också visa att du inte har någon neuropsykiatrisk diagnos. Då kan ni diskutera vilka andra möjligheter som finns att få hjälp.

6. Uppföljning och stödinsatser

Beroende på vad utredningen visar kommer du att få komma på uppföljande samtal, och diskutera vilka olika former av stöd som kan passa just dig.

Hjälpen kan bestå av läkemedel, utbildning, samtal i grupp eller enskilt, hjälpmedel eller stöd från socialtjänsten eller habiliteringen. Om du har barn under 18 år är vården också skyldig att se till att de får den hjälp och det stöd de behöver på grund av din funktionsnedsättning.

Även på uppföljningssamtalet är det bra om du tar med dig en närstående. En del av syftet med att göra en utredning är att du ska få kunskap om varför du fungerar som du gör i olika situationer. Dina närstående och andra i din omgivning kan också ha nytta av den kunskapen. Det kan göra det lättare för dem att förstå och acceptera dina svårigheter.

Det finns kurser, utbildningsprogram eller litteratur om din diagnos som du och dina närstående kan ha hjälp av.

Olika stöd, beroende på funktionsnedsättning

För en diagnos som adhd eller add finns läkemedel som kan hjälpa. Ska du få medicin är det viktigt att den prövas ut och följs upp under en period, så att dosen är lagom och fungerar för dig. Det finns även träning och stödsamtal som du kan ha hjälp av, i grupp eller enskilt.

Du kan ibland omfattas av lagen om stöd och service för vissa funktionshindrade, LSS, om du har en diagnos inom autismspektrum, AST. Du kan också söka annat stöd från socialtjänsten eller habiliteringen. 

Hos socialtjänsten finns handläggare som kan informera om olika stödinsatser och hur du gör för att ansöka om dem. Till exempel kan du ansöka om boendestödjare, som kan hjälpa dig att sköta vissa praktiska sysslor i ditt hem.

habiliteringen arbetar bland annat arbetsterapeuter och kuratorer, som har kunskap och erfarenhet om olika funktionsnedsättningar och kan tipsa om olika stöd och hjälpmedel. Det finns olika hjälpmedel som kan underlätta i vardagen genom att ge stöd för planering, tid och påminnelse. Det kallas kognitiva hjälpmedel. Mer information om olika hjälpmedel finns här.

Kontakt med andra

Du kan ha stor hjälp av att prata med andra personer som lever med en diagnos eller har stor erfarenhet av att vara närstående. Här finns olika organisationer och föreningar som du kan ta kontakt med.

Utredning av barn och tonåringar

Det mesta som står i beskrivningen av utredningen här ovan gäller även utredningar av personer under 18 år. Det innebär att utredningen är uppdelad i ovanstående sex steg. Ungefär samma yrkespersoner deltar, även om de är specialiserade på barn och ungdomar, och frågeställningarna är utformade efter barnets ålder och mognad.

När barn går igenom en neuropsykiatrisk utredning sker det oftast på något av dessa ställen:

Oftast sker den första bedömningen på bvc eller elevhälsan. Du som vårdnadshavare deltar i utredningen. Beroende på barnets ålder är ibland även förskolepersonal eller skolpersonal med, och beskriver vad barnet har för svårigheter och styrkor.

Barnet får göra olika tester när det gäller utveckling och språkförmåga. Det är vanligt att en logoped är med när barnets språk ska bedömas.

Skolpersonal kan ta initiativ till en utredning

För en neuropsykiatrisk utredning ska vara aktuell ska svårigheterna finnas i olika sammanhang, både hemma under fritidsaktiviteter och på förskolan eller i skolan.

Oavsett vem som tagit initiativ till utredningen är det viktigt att alla hjälps åt att beskriva barnets styrkor och svårigheter så noggrant som möjligt, så att resultatet av utredningen ska bli rättvisande.

Det är också viktigt att barnet får information och är med på vad som händer från början. Ibland sker en basutredning på BVC eller elevhälsan.

Barnet ska få vara delaktigt

Det är viktigt att barnet får information om allt som sker, och att det finns utrymme för att ställa frågor om det behövs. Anpassa informationen till barnets ålder och mognad. Tänk på att berätta för barnet vilka personer hen ska träffa i förväg.

Ta reda på så mycket som möjligt om det som utredningen kommit fram till. Om barnet undrar över sin diagnos är det ofta bra att barnet också får information av någon annan än dig som är vårdnadshavare eller närstående. Det kan vara den som ansvarar för utredningen som pratar med barnet om NPF och vad diagnosen innebär.

Barnbrev

Det är bra om den som är ansvarig för utredningen skriver ett så kallat barnbrev. I brevet beskrivs vad som kommit fram i utredningen och vad som är viktigt för barnet, när det gäller exempelvis bemötande eller vad som kan vara bra att känna till om vad barnet behöver i olika situationer.

Detta brev kan användas vid återkommande tillfällen. Det är bra om det uppdateras så att det hålls aktuellt. Brevet kan till exempel visas för familjemedlemmar, släktingar eller andra som behöver veta om barnets styrkor och svårigheter.

Påverka och delta i din vård

För att du ska kunna vara delaktig i din vård och behandling är det viktigt att du förstår informationen du får av vårdpersonalen. Det gäller oavsett ålder.

Ställ frågor om du inte förstår. Även barn ska vara delaktiga i sin vård så mycket som möjligt. Ju äldre barnet är, desto viktigare är det.

Du har möjlighet att få hjälp av en tolk om du inte pratar svenska. Du har också möjlighet att få hjälp av en tolk om du har en hörselnedsättning

Ditt samtycke är viktigt 

Du ska till exempel få information om behandlingsalternativ och hur länge du kan behöva vänta på vård och behandling. Ibland omfattas neuropsykiatriska utredningar av vårdgarantin, och då gäller det den region där du bor.

När du har fått information om vilka alternativ och möjligheter till vård du har, kan du ge ditt samtycke eller på något annat sätt uttrycka ett ja. Det gäller även du som är barn.

Du kan välja att inte ge ditt samtycke till den vård du erbjuds. Du får också när som helst ta tillbaka ditt samtycke. Om du eller ditt barn har behov av hjälpmedel ska du få information om vilka hjälpmedel som finns och hur du gör för att får tag i dem.

Till toppen av sidan