Biobankslagen

Det främsta skälet till att prover sparas är att du som patient ska få en säkrare vård och behandling. Den som ställer diagnos kan behöva jämföra ett nytt prov med ett tidigare sparat prov på dig. Så är det till exempel med många infektionssjukdomar.

Sparade prover är också viktiga för att läkaren ska kunna välja rätt behandling. Om till exempel en person som tidigare haft cancer blir sjuk igen, så påverkas ofta valet av behandling av om det är en nytillkommen cancer eller om det är ett återfall av den tidigare tumören.

När hälso- och sjukvården har tillgång till sparade prover blir det också möjligt att i efterhand kontrollera om ett tidigare analysresultat eller en diagnos var korrekt. Biobanker behövs också för utbildning av hälso- och sjukvårdspersonal och för kvalitets- och utvecklingsarbete inom vården.

Biobanker är värdefulla även vid forskning. Tillgång till insamlade och sparade prover gör det möjligt att studera och kanske förebygga både folksjukdomar och mer ovanliga sjukdomar samt för att kunna utveckla diagnostiken och pröva nya behandlingsmetoder eller läkemedel.

Personuppgifter och prover skyddas

De sparade proverna förvaras så att obehöriga inte kan komma åt dem. Personuppgifter som hör till provet noteras i patientjournalen och i särskilda register. Alla personuppgifter skyddas av dataskyddsförordningen, sekretesslagen, patientsäkerhetslagen och patientdatalagen.
Prover från biobanker får inte lämnas ut i vinstsyfte eftersom det är förbjudet att handla med prover från en människa.

Forskning ska godkännas

Vissa prover kan vara av stort värde för den medicinska forskningen. Alla forskningsstudier som inleds ska godkännas av en regional etikprövningsnämnd. Etikprövningsnämnden bedömer om studien är viktig för vården och om den kan genomföras utan att en patients personliga integritet äventyras.

Enligt biobankslagen ska du i samband med en provtagning bli tillfrågad om du samtycker till att provet sparas i en biobank. Du ska få information om hur provet kan komma att användas. Det är du själv som bestämmer om provet får sparas för framtiden.

Ett samtycke dokumenteras i patientjournalen. Skulle du inte ge ditt samtycke ska det också dokumenteras och en nej-talong ska skickas in. Nej-talongen får du i samband med provtagningen.

Om du senare bestämmer dig för att provet inte ska sparas har du alltid rätt att när som helst ändra ditt beslut. Antingen kan du begränsa hur provet ska användas eller så kan du begära att provet kasseras. Då kastas eller avidentifieras proverna. 

Om du är tveksam

Du har alltid rätt att ändra dig, men ett prov som har slängts är borta för alltid. Om du är osäker och vill tänka över ditt beslut kan det vara bra att samtycka till att spara provet tills vidare.

Du kan senare när som helst ändra dig genom att skicka in en nej-talong som du kan få i samband med provtagningen. Du kan också ladda ned och fylla i en nej-talong på Nationella biobanksrådets webbsida, Biobanksverige.

På nej-talongen specificerar du var provet togs, datum och typ av prov och kryssar för vilka ändamål provet får sparas. Om du kryssar nej på alla alternativen kommer provet antingen att kastas eller avidentifieras.

Den ifyllda och signerade nej-talongen ska sändas till det landsting eller region där provet togs. Adresser till mottagare av nej-talonger hos landstingen och regionerna hittas på Biobanksverige.