Intervju med närstående - ur "Mitt galna liv"

Arvid Lagercrantz fru Aina med sonen Love i knät. Bredvid halvbrodern Olof Lagerkrantz. Foto: Sven-Erik Sjöberg

Aina Lagercrantz med sonen Love och svågern Olof på Härligö i Finland 1978. Foto: Sven-Erik Sjöberg.

I boken "Mitt galna liv - en memoar om psykisk sjukdom" berättar Arvid Lagercrantz om sina erfarenheter av bipolär sjukdom. I ett kapitel intervjuar han sin fru Aina. De har varit gifta i snart 40 år.

Inledningsvis, vad kommer du främst kommer ihåg från mina sjukdomsperioder, så här flera decennier i efterhand?

Jag kan inte nämna något som var totalt övergripande. Efter den första chocken, vilket det var när du blev sjuk första gången, tänkte jag att jag ändå visste hur förloppet skulle bli. Men den tryggheten fanns inte heller, för det var olika från gång till gång. Även om jag kände igen vissa inslag var det ofta något nytt.

Något hade jag förvarnat dig innan vi gifte oss?

Ja, det hade du gjort. Men du sa aldrig att du hade en kronisk åkomma och det trodde du nog inte själv heller. Så tolkade i alla fall inte jag dig när du berättade om din första depression när du var femton år och gick till sjöss. Att du blev deprimerad när du inte klarade av jobbet kändes inte som en onaturlig reaktion. Inte heller när du varit i Biafra och upplevt ett krig med svält och alla möjliga svåra omständigheter; hetta och allt annat som var annorlunda. Att du då övermannades av någon sorts förtvivlan såg jag som rätt naturligt. Den gången blev du ju också frisk väldigt fort. (...) Jag tolkade alltså inte det som att du hade en kronisk sjukdom. Jag såg naturliga förklaringar till att du blivit sjuk.

Mina sjukdomsperioder på 1950- och 1960-talet har du ju bara hört talas om. Kanske minns du starkast när jag blev sjuk 1976. Vad är det särskilt som du tänker på från den gången?

Jag måste nog säga att det var chocken att se din snabba förändring på bara ett par dagar. Du var den person som stod mig närmast, som jag gift mig med och fått ett barn tillsammans
med. Jag litade på dig och hade delat allt med dig och så försvann du till en annan värld. Först var du ovanligt trevlig och charmig. Men så dröjde det inte länge förrän du blev totalförvirrad.
Mycket gamla saker kom upp och du började rita och prata, prata. Du var totalt upptagen av dig själv, gick omkring i vardagsrummet och ringlade med ett rep och av och till vek du ihop dig i någon slags ångest som satt i magen. Hela tiden sa du att ditt problem var hur du skulle få ihop det där repet. Det gick inte att få ihop det genom att knyta det för då var det inte riktigt helt. Det gick inte att splitsa repet för då skulle det inte sitta ihop. Då kändes det helt klart att vi måste söka hjälp. Jag tog kontakt med sjukhuset för att jag ville att de skulle lägga in dig.

Om vi har talat om januari 1976 så blev jag ju sjuk flera gånger på 1970-talet och under 1980-talet. Kanske var du då mera förberedd?

Det var jag ju. Jag visste ungefär vad som skulle komma och då hade du ju också mediciner hemma. Jag försökte alltid få i dig en Nozinan till natten. Med mycket stor möda satt jag framför dig och bara ville att du skulle svälja 25 mg Nozinan fast jag sa ingenting. Till slut svalde du tabletten och efter någon timme tog den så hårt så du snubblade upp för trappan och kröp upp till vårt sovrum. Det var andra gången som du blev sjuk när jag var med och efter några timmar vaknade du och kröp omkring i mörkret i rummet så det raspade och hade sig. Då sa du att du inte mådde bra och ville till sjukhuset. Trots att det var mitt i natten åkte vi iväg och lämnade vår son sovande. Jag hade ringt till akuten och sagt att "nu kommer vi, ta fram journalen", trots att personalen ville att vi skulle vänta tills det blev ljust. Den gången gick det mycket snabbt. Du blev inskriven och jag hade bråttom hem till Love.

Kan du ange vilka skillnaderna var från gång till gång?

Ibland kunde du vara rätt så uppkäftig. Du kunde till exempel säga till mig att jag inte skulle lägga mig i det här för det klarade du själv. Gör det då, tänkte jag. Ibland kunde du vara ängslig och rädd för medpatienter. Någon gång hade du bäddat ner dig på sjukhuset med nattskjorta och ansåg dig sjuk och sängliggande. Så brukade du ju inte vara.

Du vill säga att när jag blev sjuk blev du faktiskt lite sjuk själv.

Ja, det smittar. Det är ett så enormt energiflöde. Första gången var jag nära dig hela tiden, sedan insåg jag att jag inte skulle vara så nära om det hände igen. Jag skulle hålla mig på
avstånd, inte lyssna så mycket och inte ta in allt du utstrålade. Om man säger att en deprimerad patient suger energi från omgivningen så blir man vid en mani nästan utsatt för någon sorts
strålning. Ungefär som att träffas av ett knippe laserstrålar och man riskerar att långsamt bli pulvriserad.

När du säger att du inte orkade med och flyttade hemifrån, hur gick det till?

Den gången var du väldigt arrogant. Det var liksom hejsan hoppsan över alltihopa. Det skulle göras så mycket. Du såg nog att jag var mycket orolig. Du ritade av mig. Så här ser du ut, sa du och visade mig en darrig figur och sedan garvade du åt alltihopa. Då tänkte jag att du kan garva, men jag stannar inte här. Den gången hade du ingen förståelse för att din sjukdom kunde vara jobbig.

Hur betraktade du mig när jag blev sjuk gång på gång? Påverkade det din relation till mig?

Ja, det gjorde det naturligtvis. Ofta var du tungt medicinerad och då var du ju inte dig lik ett dugg. Men ändå var du inte totalt personlighetsförändrad. Du var ju kvar så att säga men samtidigt var jag lite avvaktande och undrade: är det här friskt, är det här sjukt. För mig gällde det att balansera tillbaka i min relation till dig. Det var värst första gången men lite av det här vaknade också andra gånger.

Om en människa är sjuk kan man väl säga att hon inte rår för det men du tyckte att jag svek. Du var kritisk mot mig.

Svek och svek, men om du nu hade den här sjukdomen hade det inte gjort något om du tagit det lite lugnt. Men det gjorde du inte, du jobbade på precis så mycket som möjligt. (...) Jag tyckte att det inkräktade på vårt privatliv. Alltid skulle du höra på nyheterna och jämt, jämt skulle du lyssna på radion. (...) Jag tyckte att du kunde ha visat lite mera intresse för familjegemenskapen.

Det här hade väl inte med sjukdomen att göra? Det var allmän kritik.

Jag tyckte att du kunde ha tagit lite hänsyn till den svaghet du hade och inte stressat så mycket. Men att ta det lugnt har ju aldrig varit din modell. Det ingår väl i din personlighet att stressa. Det har jag vant mig vid nu, men då var jag kritisk. Jag ska också säga att jag från början trodde att min kärlek till dig skulle överbrygga sjukdomen. Det var barnsligt, men jag visste inget om psykiska sjukdomar på den tiden.

Vi gifte oss 1971, fem år senare blev jag sjuk och sedan insjuknade jag några gånger igen på 1970- och 1980-talet. Tänkte du någon gång att du ville skiljas?

Nej det ville jag inte. Efter varje sjukdomsperiod glömde jag vad som hade hänt. Visst kom jag ihåg att du varit sjuk, men det var ingenting som jag tänkte på dagligen. Varje gång när jag
sedan märkte att du var på väg upp igen sa jag mig: hjälp, nu igen. Men jag vill också säga att du är en rolig och underfundig person även när du är trött och medicinpåverkad. Du var till
exempel hemma på permission en gång och låg mest under filten på vardagsrumsoffan. Jag var orolig för att det skulle bli mycket stoj i huset med Loves kompisar men det tyckte inte du. Barnen var en trappa upp i Loves rum och när de skulle gå hem hörde jag ett enormt fnittrande från hallen. Alla deras gymnastikskor var hopknutna med varandra och fast förankrade i hallbyrån. Den som jag trodde mycket avskurna Arvid, hade varit uppe och tomtat och sedan förskansat sig under filten igen.

En gång cyklade du ner till intagningsavdelningen.

Ja, det gjorde jag och bad att de skulle ta in dig om du kom. Personalen förstod ju att du var maniker och undrade om du höll på att förstöra hela ekonomin och handla hela huset fullt med saker. Nej, svarade jag, det gör han inte.

Men det var absolut omöjligt för dig att vårda mig?

Ja, det var det inte tal om. Jag hade inga kunskaper och inga resurser. Jag ville faktiskt bli av med dig så fort som möjligt. Jag höll ut tills du blev intagen, inte en sekund till. Jag skulle börja
skrika och be dig dra åt helvete eller gå och dränka dig eller vad som helst, bara du försvann.

För att jag var så vadå?

Så annorlunda. Det var inte du och så var det du. Jag blev bara förvirrad. Sedan sov du ju aldrig heller. Du var uppe och tomtade och hade små utställningar. Jag blev allergisk mot utställningar. Du plockade fram allting ur lådorna. Det låg saker och papper överallt. I god ordning visserligen. Det var inte så att du hade rivit ut alla böckerna ur bokhyllan.

När du gått igenom alla mina skov märker du att jag blev sjuk mycket snabbt men också frisk väldigt fort.

Snabbt och snabbt. Första gången jag var med blev du borta minst i en och en halv månad men sedan blev sjukdomsperioderna kortare och kortare. En gång hade du vräkt ur dig hela din sjukdomshistoria till en sekreterare på jobbet. När jag hörde det sa jag till en av cheferna att de skulle se till att du gick hem. Ibland hade du en förmåga att skapa intresse och sensation omkring din person med din sjukdom. Även om jag ibland ville att du skulle försvinna var det mycket viktigt att jag höll tillbaka det för om du hade uppfattat att jag ville bli av med dig hade det krockat ordentligt mellan dig och mig. Det gick inte för mig att rakt ut säga till dig att du borde försvinna. Man måste vara mera omsorgsfull och omtänksam och visa det samtidigt som jag hade mina tankar.

Det minne jag har är att du som vanligt stöttade mig och som vanligt tyckte om mig.

Ja, det gjorde jag ju också, men när du var som mest uppvarvad ville jag bara bli av med dig.

Du gick sedan själv i terapi eller psykoanalys, men det var långt senare.

Då hade det blivit för mycket för mig eftersom min mamma blivit psykiskt sjuk. Jag kände mig som en mycket konstig människa. Vad gjorde jag egentligen, jo jag skjutsade mina nära till
psyket. Jag kände mig ond. Jag kände skuld också när det gällde min mamma. Jag var ändå med i ett spel. Barbro Lindgren skriver i en av sina böcker: "Hon sprang över ett minerat fält med det oändliga livet i sina smutsiga händer." Jag tyckte att jag kände igen mig i den texten och till slut sökte jag vård. Flera väninnor hade flyttat utomlands och jag kände mig väldigt ensam. Det hade också med din sjukdom att göra, det var ett allmänt gnagande på något vis. Jag kom ihåg namnet på läkaren som hade frågat hur jag mådde en gång för länge sedan och ringde honom, och undrade om han tog emot privatpatienter. Nej, det gjorde han inte, men när jag frågade om han kände till några bra terapeuter nämnde han två personer. Jag ringde den ena och fick tid nästan på en gång. Där gick jag sedan i flera år. 

Kan man säga att du fick ökad förståelse för min sjukdom genom att prata med din terapeut?

Nej, det kan jag inte säga, eftersom det blev så lite tal om din sjukdom. Jag talade om dig kanske en halv gång och sedan var det avklarat. Det handlade mer om mig. Eftersom han inte
ställde särskilt många frågor gällde det för mig att tänka högt, ostrukturerat, precis bara som tankarna kom.

Publicerad:
2013-02-26
Skribent:

Arvid Lagercrantz

Redaktör:

Emma Holmér, 1177 Vårdguiden

 
Fotograf:

Sven-Erik Sjöberg