Intervju med terapeuten: Om barns lek

  • Porträtt på Inger Ekbom

    Inger Ekbom, socionom och legitimerad psykoterapeut. Fotograf Pressbild/Björn Terring

Inger Ekbom är socionom och legitimerad psykoterapeut på Stockholms Stadsmission. Hon möter många barn och föräldrar. Här svarar hon på några vanliga frågor från föräldrar om barns lek.

– Barn behöver få leka för att utvecklas och lära sig förstå sin omgivning, sig själva och andra. Leken är viktig för alla barn, säger Inger Ekbom.
– Att leka är att skapa något. När man är inne i en skapande process är det som om tiden upphör att existera. Att ha lite långtråkigt ibland hjälper barn att hitta leken.
Barn leker på olika vis. Vissa leker intensiva rollekar, andra leker mer inåtvänt i sin fantasi. 
– Vi vuxna måste förstå att det finns olika sätt att leka på. Leken är ett slags kreativt skapande som behöver lugn och ro för att ta fart.

Vad ska jag göra om mitt barn inte leker?

När ett barn inte leker kan det vara en varningssignal. Då kan det handla om att barnet är stressat eller för trött. Det kanske händer för mycket kring barnet så att det inte finns tid att utveckla leken. Det kan vara svårt att hitta sin lek under en begränsad tid mellan olika aktiviteter. Många barn behöver lugn och ro för att kunna gå in i sin lek.
En annan förklaring till att ett barn inte leker som hen brukar kan vara att något pågår som oroar barnet och som barnet inte förstår. Det kan handla om att föräldrarna har bekymmer eller att en stor förändring är på gång, till exempel en flytt, separation eller att ett nytt syskon är på väg.
Om du märker att ett barn inte har lust med något, och det pågår under en längre tid, kan det vara något som inte är som det ska. Då måste du börja ställa frågor, både till dig själv och andra. Eller fråga om råd. Viktigt är också att vara mycket tillsammans med barnet, så att du kan hjälpa barnet förstå vad som känns svårt.

Hur pratar jag med mitt barn om kompisar?

– Föräldrar kan bli oroliga om barnet inte tycks ha några kompisar, säger Inger Ekbom.
En fråga du kan behöva ställa dig är om det är ett problem för barnet eller om det handlar om dina egna förväntningar. Just ditt barn kanske trivs bäst med att leka själv.
Om ni har flyttat eller bytt skola kan det ta tid att hitta nya kompisar. Då kan du som vuxen hjälpa till genom att bjuda hem någon kompis eller följa med till parken eller på något annat sätt ta initiativ. Om barnet vill det.
Det kan också vara så att barnet inte får någon bra kontakt med de kompisar som finns i gruppen på förskolan eller i klassen. Då kan du tillsammans med barnet försöka hitta en aktivitet där hen kan möta andra jämnåriga.
Inger Ekbom betonar att när du pratar med barnet om hur det går med kompisar är det viktigt att göra det på ett nära och respektfullt sätt.
– Barnet ska inte känna sig misslyckad för att hen inte har så många kompisar. Det handlar återigen om att skilja på sina egna förväntningar och vad som känns bra för barnet.
I vissa fall kan det handla om att barnet är utfryst eller mobbat. Då räcker det inte att vara lyhörd eller uppmuntra barnet. Då måste hela barnets omgivning involveras och aktivt motarbeta mobbningen.
Läs mer om mobbning här.

Vad gör jag om leken bara handlar om död och katastrofer?

– Om ett barn leker något har det behov av att leka det, säger Inger Ekbom. Om du märker att ett barn fastnar i en destruktiv lek kan det vara en varningsklocka.
Hon förklarar att om till exempel ett barn i förskoleåldern bara leker lekar som handlar om död och katastrofer, då kan barnet behöva hjälp för att gå vidare. Eller om leken går ut på att barnet bara plågar leksakerna och har sönder dem.
– Om det fortsätter så utan att leken utvecklas, då kan det finnas anledning att börja fundera. Det kan vara något som barnet vill berätta, något som hen behöver hjälp med.

Vad gör jag om mitt barn leker med sin kropp?

Många barn leker lekar där de undersöker sin egen och varandras kroppar. Det hör till att barn är nyfikna, men var går gränsen?
– Här beror det på hur leken ser ut, säger Inger Ekbom. Om barn leker på barns vis är det inget konstigt att det finns sexuella laddningar i leken, till exempel i doktorslekar. Men om det förekommer en massa uttryck och kroppsspråk som hör till vuxenvärlden, eller inslag där något barn tvingar ett annat barn till något, då kan barnet behöva hjälp.
Grunden är att det inte är något konstigt att barn leker med och undersöker sina kroppar men det ska vara på ett barns sätt och nivå.
För lite äldre barn eller yngre tonåringar ser det annorlunda ut, man kan beskriva det som att de tränar och testar relationer och sexuella situationer med jämnåriga.
– Som förälder vet man inte allt vad ens äldre barn gör. Det man kan göra är att vara uppmärksam på signaler hos barnet om att något inte är bra, säger Inger Ekbom. Om barnen själva behöver prata om sådana här saker, men inte känner att de vill prata med föräldern, kan man tipsa barnet om vart de kan vända sig eller söka information till exempel Bris-chatten eller en ungdomsmottagning som till exempel umo.se
För att underlätta för föräldrar och vuxna att prata med barn om kroppen och vad som är okej och inte har Rädda Barnen tagit fram en handbok ”Stopp! Min kropp!” med tips och råd. Den går att ladda ner från deras webbplats.

Vad gör jag när mitt barn bara spelar dataspel?

Det kan vara svårt att bestämma hur mycket tid barnet ska få spela. Föräldrar frågar ofta efter generella tidsgränser utifrån barnets ålder.
– Det är svårt att ge, barn är så olika. Det som är viktigt är att se och utgå från hur det enskilda barnet upplever det som händer på skärmen. Det kan berika barnet och komplettera andra aktiviteter som gynnar ett barns utveckling. Men det finns även barn som ”fastnar” och inte vill göra något annat, säger Inger Ekbom.
– En viktig uppgift för oss vuxna är att hjälpa barnen att fråga om de inte förstår. Vad känns bra och vad känns dåligt?
statens medieråds webbplats finns mycket information att läsa.

Var kan jag få hjälp och stöd?

Om du vill få råd och träffa någon att prata med kan du kontakta bvc, skolans elevhälsa eller en vårdcentral. I kommunen eller stadsdelen finns det också verksamheter som du kan kontakta för att få stöd, till exempel familjecentraler. Du kan även kontakta barn- och ungdomspsykiatrin, bup.

Senast uppdaterad:
2017-10-13
Skribent:

Mia Faber, frilansjournalist

Redaktör:

Anna-Maria E. Alsand 1177 Vårdguiden

Allt innehåll är granskat och godkänt av 1177 Vårdguidens redaktion.

Synpunkter på innehållet? Tyck till

Fotograf:

Pressbild/Björn Terring