Det är en läkare som avgör om en klinisk obduktion behöver göras. En klinisk obduktion kan göras av flera skäl:
- För att fastställa den omedelbara orsaken till att personen har dött.
- För att få viktig kunskap om den sjukdom som har orsakat dödsfallet.
- För att få kunskap om effekterna av en behandling.
- För att få försöka förstå varför en viss behandling inte har gett någon effekt.
- För att ta prov för analys om det finns misstankar om att den avlidna personen hade en ärftlig sjukdom eller någon smittsam infektion.
Vid undersökningen kan läkaren också upptäcka att personen hade andra skador eller sjukliga förändringar, utöver dem som vården eller de anhöriga kände till sedan tidigare.
En klinisk obduktion fungerar bland annat som en kvalitetskontroll av sjukvården, eftersom den kan ge svar på frågor om behandling och vård av den avlidna.
Läkaren berättar om svaren
Själva obduktionen utförs på en obduktionsavdelning som är knuten till en större patologiavdelning.
Svaren från obduktionen skickas till den läkare som behandlade den avlidna personen. Läkaren berättar sedan om resultaten för de närstående. Svaren skickas aldrig direkt till de närstående.
Om någon har motsatt sig obduktion
Om den avlidna personen tidigare har motsatt sig en obduktion får den bara göras om det är särskilt viktigt att dödsorsaken fastställs. Exempel på detta är om läkaren misstänker att den avlidna personen hade en anmälningspliktig eller smittsam sjukdom.
Samma sak gäller om de närstående motsätter sig en obduktion. Då får en obduktion bara göras om det är särskilt viktigt att dödsorsaken fastställs eller om den avlidna själv uttryckligen önskat att en obduktion ska utföras.