Josefine fick ett nytt hjärta

Efter en tid ställdes Josefine i kö för en hjärttransplantation och fick en sökare som hon bar med sig dygnet runt. I väntan på operation kände hon sig, under omständigheterna, i god form. Hjärtfunktionen var dålig, men stabil. Under hösten hade hon tränat både på egen hand och tillsammans med en specialistssjukgymnast.

− Den träningen var värdefull för mig. Däremot var oron över att inte veta vad som skulle hända jobbig. Jag orkade inte vara med mig själv så jag slet ut mig fysiskt istället genom att jobba väldigt mycket. Därefter blev jag sjukskriven.

Josefine hade mycket hon ville ordna inför det eventuella hjärtbytet. Tankarna om framtiden var många, men vardagen rullade ändå på med hjälp av dagliga rutiner. Hon berättar att medelväntetiden utifrån hennes blodgrupp och omständigheter var cirka ett halvår och hon var inställd på att vänta minst den tiden. Därför blev hon väldigt förvånad när telefonen ringde redan efter drygt två veckor.

− Jag hade en otrolig tur som inte behövde vänta längre. Nu fanns det ett hjärta och det skulle komma en taxi och hämta mig om 20 minuter. Det kändes jättekonstigt och jobbigt, jag var chockad. Jag upplevde någon slags flyktkänsla, jag ville nästan bara lägga på luren och låtsas som ingenting.

Taxin körde raka vägen till Universitetssjukhuset i Lund den där vinterdagen.

− Jag var rädd och samtidigt fast besluten att jag skulle göra detta och sen gå vidare i mitt liv. Om det inte skulle gå bra… ja, då är det som det är, och jag hade i alla fall gjort allt jag kunnat.

Efter operationen vaknade Josefine med slangar nedstuckna i halsen och minns att det första hon tänkte var ” ta det lugnt”.

− Jag var väldigt trött, men allt hade gått bra och det gjorde att jag kunde slappna av mer. Nu handlade det om att komma tillbaka. Men det var en lång process, i början kunde det ta en timme att ta sig ur sängen.

Hon var inställd på att stanna en månad på sjukhuset, men flyttade hem till sina föräldrar i Jönköping efter tre veckor. Därefter väntade regelbundna kontroller på Universitetssjukhuset i Linköping för att se att kroppen inte stötte ifrån sig det nya hjärtat.

− Till en början var restriktionerna många, jag fick exempelvis inte bära saker eller köra bil. Men efter ytterligare några veckor fick jag börja cykla och då kunde jag flytta hem till Kalmar. Det var fantastiskt! Jag älskar min familj, men som 26-åring vill man klara sig själv och leva sitt eget liv. Vid den här tiden hade det blivit vår och jag njöt, det var en oerhört skön känsla.

Josefine minns tiden innan och i samband med operationen som väldigt tuff. 

− Hade jag inte kämpat hade jag inte levt idag. Man får inte ge upp när det är som jobbigast, man får ta en dag i taget.

Hon beskriver också att den här resan har lärt henne mycket, både om sig själv och hur hon bäst hanterar livet. Att inte stressa upp sig för småsaker, att lyssna på kroppen och även att se skillnad på bra press och dålig press.

− Om man låter oron ta över så kan man inte leva. Oron måste hanteras, den får bara ta lagom mycket tid från ens liv. Nu oroar jag mig inte för hjärtat. Jag är medveten om att det kan bli dåligt igen, men jag lever ett liv där jag gör så gott jag kan för att det ska fortsätta vara bra. Jag tänker på vad jag äter och har hittat träningsformer som jag tycker är roliga.

Efter den här resan uppmanar hon andra att fundera över donation och anmäla sitt ställningstagande till donationsregistret.

− Vikten av donation blir så tydlig när man själv, eller någon man bryr sig om, är i behov av ett nytt organ. Men för många är det kanske först om man själv hamnar i en sådan situation som man reflekterar över det.

− Vid en donation får man en chans till. Och det känns fint att det kan finnas något gott i en sorg. Man har förlorat någon man älskar, men har samtidigt gett en annan människa chansen. För man kan inte ge något finare, än ett liv.