Att ta hjälp
Det finns många ställen där du kan få hjälp, stöd eller bara prata med någon. Ta hjälp om du behöver det!
Aktuella artiklar
Så här har andra fått hjälp
Jag sökte hjälp för min ätstörning
Det var jag som gick till skolsköterskan och berättade vad som hade hänt, varför jag mår som jag mår och varför det har blivit så. Hon berättade att jag var stark, modig och förnuftig som gick själv och sökte hjälp.
Jag rymde från familjehemmet och bor nu på HVB-hem
Jag kom till Sverige när jag var 8 år gammal. När jag kom till Sverige bodde jag på en kamping, sen kunde inte min pappa ta hand om mig, så då kom socialen in i mitt liv och fucka upp allt.
På andra sidan depressionen och så tacksam att jag höll ut!
Det är inte någon skam i att söka hjälp, det är rent av modigt! DU förtjänar att må bra, även om det inte alltid känns så.
Jag är riktigt lycklig för att jag fick hjälp för min OCD
Detta är ett brev till alla er som inte känner igen er själva, som växlar mellan panik och hopplöshet och som hatar att behöva vakna upp varje ny morgon. Snälla prata med någon. Det blir bättre. Jag har alltid varit ganska orolig, ända sedan jag var ett litet barn. Jag brukade alltid tänka ett steg längre och se problem ur alla möjliga perspektiv. Jag skulle inte säga att jag var en pessimist egentligen - jag ville ha kontroll över situationen. Jag hade kunnat beskriva alla mina tankar. De flesta handlade om mig själv och var fruktansvärda, att jag var den typiske skurken i kriminalserier. Typen som ville utföra vidriga saker, trots att ens tanken på något sådant fick det att vända sig i min mage. Ett standardscenario var att jag såg/hörde/mindes något som på något sätt fick mig att tänka "tänk om jag är...". Jag visste att det inte stämde, men "tänk om..." snurrade i bakhuvudet.
Väntade med att ta hjälp efter övergreppet
Som 11/12 åring var jag med om ett övergrepp (trauma) och sen dess har det mesta i mitt liv strulat. Först efter ett halvår vågade jag berätta för någon. Jag gick och pratade med tre olika personer innan jag hittade rätt. Och trots att det är långt ifrån bra så kan jag ibland se ljus igen. Med det sagt vill jag verkligen ge er råden att: 1. Våga berätta direkt! (Även om ni tänker att det kanske inte är ”så farligt”, för det kan bli det med tiden) 2. Våga söka och be om hjälp, från skolan, familj, vänner, vården och liknande. Du förtjänar ett lika bra liv som alla andra. 3. Det är aldrig ditt fel och det kan bli bättre igen!!
Jag fick jättebra hjälp på ungdomsmottagningen!
Inte så farligt som jag trodde och fick en tid redan någon dag senare. Men då kommer vi till det här jobbiga. Att gå dit.
Det går att må bättre
Pappa höll i mig och farfar gick med till akuten. Då satt vi där en lång tid, många timmar. Sen kom en läkare och undersökte mig och han sa att jag var jättesjuk. Jag blev inlagd på sjukhuset.
Vill träffa nån som lyssnar och förstår
Jag funderar på att gå till våran skolkurator någon dag och se hur det känns. Men när ska jag ha tid med det? Och tänk om det bara blir konstigt och jag sen ser henne på skolan?