Att må dåligt

Jag vill bara säga till alla er som känner att ni kanske har någon ätstörning, eller ångest eller minsta lilla, ta hjälp, eller prata med någon direkt, när jag inte trodde att det skulle vi värre så hade jag fel.

Jag bråkade mer och mer med mina föräldrar, oftast om småsaker som blev till stora, stora bråk. Den sommaren och hela vår semester var den värsta någonsin. Vi bråkade otroligt mycket och jag mådde jättedåligt över att jag inte bara kunde ge mig av, ens för ett tag, just för att jag inte klarade mig själv där.

Jag har hittat mitt esse som består av familjen, vänner, spel och festivaler. Jag känner mig som en stark person psykiskt, även om mitt liv kanske inte ser lika bra ut som alla andras. All mobbning, våldtäkten, sveken och händelser har gjort mig stark även om jag vissa nätter grät tills jag somnade eller de nätter jag faktiskt funderade på att ta mitt liv.

I 8:an var jag på gränsen till anorektisk, och jag gillade det. I 7:an skadade jag mig, och hela min kompisgrupp mådde psykiskt dåligt. I 8:an var det som värst, men det var först i 9:an som jag försökte ta tag i mina problem.