Att ta hjälp

Jag älskade mat godis och allt sånt. brydde mig inte alls, jag har alltid tyckt det varit fint med att vara lite mullig liksom. Men något tog över i mitt huvud.. jag styrde inte längre.

Detta låter som att jag bara sitter här och tycker synd om mig själv men jag lättar bara lite på hjärtat. Ingen är ensam om att må dåligt och detta är just min anledning eller anledningar till varför just JAG mår dåligt.

Jag kom till Sverige när jag var 8 år gammal. När jag kom till Sverige bodde jag på en kamping, sen kunde inte min pappa ta hand om mig, så då kom socialen in i mitt liv och fucka upp allt.

Våga berätta, för någon vuxen, för din kompis, för din mamma eller farfar eller vem som helst. Jag lovar att det finns någon som kan hjälpa dig även om det inte känns så. Tack vare att jag haft så otroligt fina människor runt mig i allt det här så har jag faktiskt klarat det och jag står fortfarande här idag, med hjälp av mina fina vänner, familj och så vidare. Och dem kan jag nog aldrig tacka nog mycket, så mycket som ni hjälpt mig, även min fina kurator förtjänar en eloge.

Har inte varit i skolan på snart 3 veckor pga det och blir allt räddare och räddare för varje dag som går, inte bara att gå ut också att leva ett normalt liv.

Till alla er som kämpar, ni klarar det! Ni är så starka! Jag vet det. Jag fick hjälp hos bup, fick gå i terapi och kbt. Allt kändes förgäves då och att det inte skulle hjälpa. Men sakta men säkert började jag hitta lycka igen.

Jag hade en sån otroligt hemsk mensvärk och kunde inte ens gå ibland. Sträckan mellan toaletten och min bänk i klassrummet var kanske 15 meter och brukade ta mindre än en minut men denna gången hade jag så ont att de tog tio minuter.

Hon hjälpte mig verkligen och jag är så tacksam. Men efter några veckor började jag känna känslor för henne och jag började bli nervös och blyg att prata med henne. Jag var småkär kan man säga, asså jag kunde inte vara ihop med henne men jag älskade hennes kramar.