Att ta hjälp

Hon hjälpte mig verkligen och jag är så tacksam. Men efter några veckor började jag känna känslor för henne och jag började bli nervös och blyg att prata med henne. Jag var småkär kan man säga, asså jag kunde inte vara ihop med henne men jag älskade hennes kramar.

Det var jag som gick till skolsköterskan och berättade vad som hade hänt, varför jag mår som jag mår och varför det har blivit så. Hon berättade att jag var stark, modig och förnuftig som gick själv och sökte hjälp.

Pappa höll i mig och farfar gick med till akuten. Då satt vi där en lång tid, många timmar. Sen kom en läkare och undersökte mig och han sa att jag var jättesjuk. Jag blev inlagd på sjukhuset.

Detta är ett brev till alla er som inte känner igen er själva, som växlar mellan panik och hopplöshet och som hatar att behöva vakna upp varje ny morgon. Snälla prata med någon. Det blir bättre. Jag har alltid varit ganska orolig, ända sedan jag var ett litet barn. Jag brukade alltid tänka ett steg längre och se problem ur alla möjliga perspektiv. Jag skulle inte säga att jag var en pessimist egentligen - jag ville ha kontroll över situationen. Jag hade kunnat beskriva alla mina tankar. De flesta handlade om mig själv och var fruktansvärda, att jag var den typiske skurken i kriminalserier. Typen som ville utföra vidriga saker, trots att ens tanken på något sådant fick det att vända sig i min mage. Ett standardscenario var att jag såg/hörde/mindes något som på något sätt fick mig att tänka "tänk om jag är...". Jag visste att det inte stämde, men "tänk om..." snurrade i bakhuvudet.

Jag cyklade och cyklade. Jag började cykla mot ett ställe med en bro i hopp om att hoppa från den. Men någon privatperson ringde till polisen som kom och tog mig. Jag fick  sätta mig i polisbilen. Jag bad en av poliserna att ringa och berätta att jag levde!

Mina föräldrar skildes när jag var 6/7 år och jag har alltid tyckt att de varit jobbigt, för jag berättade inte för nån hur jag mådde och kände så de slutade med att jag fick många problem. Så jag uppmanar INGEN att ta samma väg som mig. Berätta för en lärare, kompis, förälder, tränare, nån du verkligen litar på så lovar jag att de blir bra.

I 8:an var jag på gränsen till anorektisk, och jag gillade det. I 7:an skadade jag mig, och hela min kompisgrupp mådde psykiskt dåligt. I 8:an var det som värst, men det var först i 9:an som jag försökte ta tag i mina problem.

Som 11/12 åring var jag med om ett övergrepp (trauma) och sen dess har det mesta i mitt liv strulat. Först efter ett halvår vågade jag berätta för någon. Jag gick och pratade med tre olika personer innan jag hittade rätt. Och trots att det är långt ifrån bra så kan jag ibland se ljus igen. Med det sagt vill jag verkligen ge er råden att: 1. Våga berätta direkt! (Även om ni tänker att det kanske inte är ”så farligt”, för det kan bli det med tiden) 2. Våga söka och be om hjälp, från skolan, familj, vänner, vården och liknande. Du förtjänar ett lika bra liv som alla andra. 3. Det är aldrig ditt fel och det kan bli bättre igen!!