Att uppleva en förlossning

Upplevelsen av förlossningen är bara ens egen, den kan inte vara rätt eller fel. Två kvinnor kan uppleva sina respektive förlossningar på helt olika sätt även om förlossningarna medicinskt var mycket lika varandra. Den blivande pappan eller partnern som är med vid förlossningen har också sin personliga upplevelse av förloppet, av kvinnan som föder, av personalen och av barnet.

Eftersom förlossningsupplevelsen ofta är en stark upplevelse är det en händelse som många vill berätta om. Någon berättar om sin otroligt lätta förlossning och en annan om ett tufft och långdraget förlopp. De flesta förlossningar är någonstans mittemellan.

Hur man är som person och vilka förväntningar man har påverkar hur man upplever förlossningen. Om man sedan tidigare har negativa förlossningserfarenheter eller andra svåra upplevelser kan de också påverka. Kanske har man jobbiga erfarenheter från sjukhusmiljö och känner sig därför obekväm på förlossningsavdelningen. Det stöd man får från sin partner under graviditeten och förlossningen har också betydelse. Även personalens bemötande påverkar upplevelsen.

Hur förlossningen faktiskt blir är av betydelse. Om den är som förväntat eller komplicerad, långdragen eller snabb, i beräknad tid, för tidig eller oväntat sen. Mår barnet inte helt bra när det föds kan det göra att man efteråt minns förlossningen som negativ.

En del personer tycker om att planera och förbereda så mycket det går och andra föredrar att ta förlossningen som den kommer. Det beror på personligheten och tidigare erfarenheter.

Det är bra att ha positiva förväntningar på den kommande förlossningen. Men det kan också vara viktigt att tänka på att förlossningen inte alltid blir som man tänker sig och fundera över olika alternativa förlossningssituationer. Till exempel hur det skulle vara om förlossningen avslutas med ett icke planerat kejsarsnitt. Eller om man under förlossningen väljer en ryggbedövning fast man tidigare bestämt sig för att enbart använda lustgas.

Ibland kan man uppleva det så viktigt att göra rätt och vara duktig att man efter förlossningen känner sig misslyckad eftersom det inte blev som man tänkt sig. Även om man kan påverka en del är det mycket som man inte rår över. Kanske är det bra om man både kan förbereda sig och vara öppen för ändrade planer. Men det är realistiskt att vänta sig att förlossningen kommer att bli både spännande, känslofylld, arbetsam och smärtsam. För så är det vid de flesta förlossningar.

Som blivande förälder kan man känna sig rädd och orolig inför förlossningen, det kan också finnas tidigare livserfarenheter och upplevelser som påverkar känslorna. Det är då bra att berätta detta för barnmorskan på mödravårdscentralen. I samtalet med barnmorskan kan man kanske komma fram till vad man är orolig för och vad som skulle kunna underlätta och göra att förväntningarna blev mer positiva. Barnmorskan kan också hjälpa till att få kontakt med en psykolog som på de flesta håll finns knuten till MVC och BVC.

För många är förlossningen första gången man får uppleva stark smärta under kortare eller längre tid. Precis som vid annan hård fysisk ansträngning får man i samband med förlossningsarbetet en endorfinkick. Den tar inte bort smärtan men gör att den känns annorlunda och blir mer uthärdlig. Man får också en ökad utsöndring av adrenalin som ger ökad lust och ork att kämpa på. Eftersom det är paus mellan värkarna hinner man hämta kraft och kan komma in i en rytm som fungerar. I dag finns också bra smärtlindring för alla som önskar det.

Smärtan vid förlossningen kan upplevas olika och ingen annan kan tala om hur ont det gör. Det finns yttre faktorer som påverkar hur man uppfattar smärtan. Är man spänd och rädd påverkar det smärtupplevelsen negativt. Avslappningsövningar, kunskap och trygghet motverkar spänningar och rädsla när värkarna kommer. Det brukar göra att man har mindre ont. Man kan också påminna sig om att förlossningssmärta är en konsekvens av det arbete kroppen gör och den bidrar till att man får möta barnet.

Även om man inte är den som föder barnet är graviditet och förlossning en unik upplevelse och för de allra flesta pappor eller partners är det en självklarhet att vara med vid förlossningen

Som partner till den gravida kvinnan kan man känna press att prestera under förlossning. Man ska vara ett stöd och en trygghet i en situation som är helt ny och främmande. Kanske är man rädd och känner sig osäker.  Det kan också vara så att man tycker att sjukhusmiljön är obehaglig med blod, sprutor och smärta. Många känner sig rädda för att förlora kontrollen. Det är viktigt att inte ha för höga krav på sig själv.

Det är bra att försöka vara öppen och prata om tankar och känslor innan förlossningen. Det är lättare att stödja varandra om man har talat om sina förväntningar och sin oro.  Man kan också skriva ner i en förlossningsplan hur man tänker inför förlossningen. Där kan man tala om på vilket sätt man som partner vill ha stöd från barnmorskan.

Det här kan kännas bra under en förlossning:

• Att få dela den unika upplevelsen med sin partner.
• Att få känna närhet till henne och barnet.
• Att kunna ge stöd.
• Att kunna hjälpa till konkret: kanske massera ryggen, stödja kvinnans kropp i vissa ställningar och komma ihåg att hon måste dricka.
• Att påminna personalen om sådant som hon önskar och behöver.
• Att vara med och ta emot det nyfödda barnet.

Det finns saker som kan vara jobbiga vid en förlossning:

• Att inte veta hur man själv kommer att uppleva och hantera förlossningen. Kanske känner man rädsla för att svimma eller att behöva gå ut.
• Att oroa sig för syskon och den praktiska situationen hemma.
• Att stå ut med att den man tycker om har ont, mår illa, blir uttröttad. Man kan känna sig maktlös.
• Att vara rädd att något ska hända med kvinnan eller barnet under förlossningen.
• Att själv bli väldigt trött eller att inte kunna leva upp till de egna eller sin partners krav på hur man ska vara.

För de flesta pappor och partners brukar de positiva upplevelserna av en förlossning överväga. Men det kan vara bra att fundera lite över sin roll vid förlossningen. Om man innan förlossningen pratar med varandra är det lättare att veta hur man kan stötta under förlossningen.

När förlossningen inte blev som man har tänkt sig behöver pappan eller partnern precis som den födande kvinnan få prata igenom det som hänt. Det finns inget som säger att den som står bredvid har mindre starka upplevelser än den som föder barnet. Som partner kan man behöva enskilda samtal efter förlossningen för att bearbeta vad man varit med om. Ibland kan den ena föräldern känna behov att få prata om förlossningen men inte den andra. Men vill man få hjälp att bearbeta upplevelsen av förlossningen kan man vända sig till barnmorskan på mödravårdscentralen. Man har också som förälder rätt att få träffa den personal som var med vid förlossningen. Man kan då gå igenom förlossningsförloppet och ställa frågor om det är något man undrar över.