Krönika: Jag var ensam när jag fick beskedet

Foto av Lotta Gray.

av Lotta Gray

Det där rummet var varmt. Det var en måndag och jag tror att det var sol ute. Jag låg där i en fyrbäddssal med min magvärk. Bredvid mig låg en kvinna med blindtarmskomplikationer. Min läkare kom in i rummet och bad mig följa med. Jag minns att jag svarare nej. ”Varför då? Vi kan väl prata här istället”.

Jag hade en sond nerstucken i magen, fasttejpad genom näsan, och varje gång jag rörde mig gjorde det ont.

Då var jag ändå fortfarande frisk. Då planerade jag fortfarande för nästa helg, bara läkarna hittade felet och rättade till det. Jag var inte rädd. Jag såg mig själv som frisk, sund och stark och inte en enda gång, inte för en nanosekund tänkte jag att det var cancer som orsakade min smärta.

Nu, idag kan jag precis dra mig till minnes hur vi satt i det där rummet till slut. Jag, närmast dörren i min vita urtvättade landstingsskjorta, maskinstickade vita strumpor och med min mans stora blå munkjacka över skjortan. Jag hade svårt att andas. Sonden skavde i de känsliga slemhinnorna i näsan, men om jag satt precis rätt så kändes den mindre.

Jag satt på sängkanten där i mitt fyrbäddsrum, precis som jag suttit kvarten innan. Men allt, precis allt, var förändrat fast jag inte förstod det då. 

På min vänstra sida satt avdelningens sjuksköterska. En ung tjej i mörk page. Sedan sa läkaren. ”Vi har hittat en tumör i din tarm som måste opereras nu, på en gång”. Jag minns att jag knappt ställde några följdfrågor. Att jag blev som ett blankt, tomt papper på insidan. Att jag bara ville få operationen gjord. Jag tänkte inte på överlevnad, på spridning, metastaser och cellgifter. Bara på att överleva den närmsta dagen, timmen och sekunden. Man plockade bort mina smycken. Jag satt på sängkanten där i mitt fyrbäddsrum, precis som jag suttit kvarten innan. Men allt, precis allt, var förändrat fast jag inte förstod det då.

Människan är förunderlig. Skapt för att klara av utmaningar. Jag lät mig opereras utan att ringa en människa. Jag ville inte. Tänkte att jag skulle hantera detta själv. Ville inte störa. Inte röra upp en massa känslor hos de mina. Få bort det onda och sedan ta tag i resten. Inget är fel sätt. Vi reagerar olika på detta existentiella ultimatum. Några hamnar i chock. Gråter, skriker. Jag förblev bara tyst, sammanbiten och fokuserad. Att detta besked skulle komma att förändra hela mitt liv, mitt alldeles unika, egna väsen förstod jag inte då.

Det blev måndagskväll, måndagsnatt. Jag opererades i många timmar medan min son hämtades på dagis, åt middag och fick sitt sedvanliga kvällsbad. Ingen visste förutom jag, operatörerna och sköterskorna på uppvaket.

Varför ringde jag ingen? Varför gick jag igenom detta trauma ensam? Tänk om något hänt där på operationsbordet. Tänk om jag aldrig mer vaknat upp och kunnat förklara vad som hänt och vad jag känt. Jag antar att jag ville skydda. Att ta ensamt ansvar och klara mig själv. Men ensam är inte stark. Ensam är just bara ensam.

När jag vaknade upp hade det svarta nattmörkret övergått i den där kalla blå tonen och ljuset började stiga över Årstavikens glittrande vatten. Jag vet det eftersom det var det första jag lade märke till när jag vaknade. Ljusets förändring och den där totala avsaknaden av känsel i hela magen som morfin ger.

Lotta Gray

Senast uppdaterad:
2011-01-31
Skribent:

Lotta Gray

Redaktör:

Emma Holmér, 1177 Vårdguiden

Fotograf:

Juliana Wiklund