Urinvägsinfektion hos barn

Skriv ut (ca 10 sidor)

Urinvägsinfektion är en ganska vanlig sjukdom hos barn. Den orsakas av bakterier som kommit in i urinröret och urinblåsan. När bakterierna stannar där kallas det blåskatarr. Sprider sig bakterierna upp till njurarna och njurbäckenet kallas det njurbäckeninflammation.

Skriv ut

Barn som har urinvägsinfektion får behandling med antibiotika, vare sig de har blåskatarr eller njurbäckeninflammation. Om njurbäckeninflammation inte behandlas finns det risk för att njurarna skadas eller för blodförgiftning, som kan vara livshotande.

Symtom

Symtom

Barn med urinvägsinfektion kan ha ett eller flera olika symtom på antingen blåskatarr eller njurbäckeninflammation.

Om barnet har blåskatarr är det vanligt att

  • det svider när barnet kissar
  • barnet behöver kissa ofta
  • barnet har svårt att hålla tätt
  • det kommer lite blod i urinen
  • barnet har ont i magen
  • urinen luktar illa.

Vid njurbäckeninflammation brukar barnet

  • ha hög feber
  • må illa och kräkas
  • känna sig ordentligt sjukt
  • vara svårt att få kontakt med.

Barn som är äldre än tre år kan ibland ha ont i sidan eller nedre delen av ryggen.

Svårt att upptäcka symtom hos små barn 

Hos barn som är yngre än två år kan symtomen på blåskatarr vara svåra att upptäcka.
Det kan också vara svårt att skilja blåskatarr från njurbäckeninflammation, eftersom symtomen brukar vara mindre tydliga ju yngre barnet är. 

Spädbarn med urinvägsinfektion får oftast feber och sämre aptit, och det kan ibland vara det enda som märks på barnet. 

Ibland kan symtomen bero på något annat 

Om en pojke tycker att det svider och känns obehagligt när han kissar kan det bero på en infektion under förhuden. Hos en flicka kan orsaken vara svampinfektion eller någon annan irritation i slidans slemhinna. Symtomen kan också bero på en irritation i urinröret som oftast går över av sig själv.

Rödfärgad eller rosa urin kan bero på att barnet ätit något som färgar urinen, till exempel rödbetor. Tegelröd färg i blöjan på spädbarn beror oftast på att salter tillfälligt utsöndrats i barnets urin, vilket är helt ofarligt. 

Illaluktande urin kan bero på vätskebrist eller något som barnet har ätit. 

Bakterier som inte ger besvär 

Det händer också att barn har bakterier i urinen utan några symtom, så kallad asymtomatisk bakteriuri, ABU. De här bakterierna kan ibland ge illaluktande urin, men inga andra besvär. De skyddar urinvägarna mot mer aggressiva bakterier och brukar inte behandlas bort med antibiotika. 

Fäll ihop

När ska jag söka vård?

När ska jag söka vård?

Om barnet är över två år och har symtom som tyder på blåskatarr bör du kontakta en vårdcentral eller jourmottagning. Är det på kvällen eller natten kan du vänta till nästa dag. För barn som är yngre än två år bör du söka vård direkt på en vårdcentral, jourmottagning eller akutmottagning.

Om barnet, oavsett ålder, har symtom som tyder på njurbäckeninflammation bör du också söka vård direkt på en vårdcentral, jourmottagning eller akutmottagning.

Du kan söka vård på vilken mottagning du vill i hela landet.

Du kan alltid ringa och få sjukvårdsrådgivning på telefonnummer 1177.

 
Fäll ihop

Behandling

Behandling

Barn som har urinvägsinfektion får behandling med antibiotika. Då blir barnet oftast snabbt bättre.

Efter ett till två dygns brukar symtom av blåskatarr försvinna.

Vid behandling mot njurbäckeninflammation brukar febern vara borta efter två till tre dagar, men barnet kan känna sig trött under en längre tid. Om barnet fortfarande har feber efter några dagars behandling behöver fler undersökningar göras.

Barn under ett år som har njurbäckeninflammation behöver ofta vårdas på sjukhus. 

De mediciner barn får vid blåskatarr eller njurbäckeninflammation tas vanligen genom munnen. Men barn som kräks, eller har försämrad blodcirkulation, kan behöva få läkemedlet direkt in i blodet under något dygn.

Läs mer om att ge medicin till barn och att vårda tillfälligt sjuka barn hemma.

Olika sorters antibiotika vid återkommande infektioner

Ett barn som får återkommande urinvägsinfektioner kan få olika typer av antibiotika från gång till gång. Det finns flera orsaker till det. Olika antibiotika kan hjälpa mot olika typer av bakterier. 

Om barnet nyligen har fått antibiotika är risken större att bakterierna som orsakar den nya infektionen är motståndskraftiga, resistenta, mot det preparat som precis har använts. Då kan läkaren välja en annan typ av antibiotika.

Förebyggande behandling

Ett barn som har fått flera urinvägsinfektioner kan ibland få långtidsbehandling med en låg dos antibiotika. Det kallas profylax och förhindrar bakterier att ta sig upp i urinvägarna. Den låga dosen ska göra att andra bakterier som finns i kroppen inte påverkas.

Fäll ihop

Vad kan jag göra själv?

Vad kan jag göra själv?

Om barnet har haft en eller flera urinvägsinfektioner vill man gärna undvika att det händer igen. Det bästa sättet att undvika urinvägsinfektion är att barnet kissar regelbundet och tar sig tid att kissa färdigt varje gång. Bra tillfällen kan exempelvis vara när barnet kommer hem från förskolan, efter middagen och precis före sovdags. På så vis sköljs eventuella bakterier i urinvägarna ut innan de hinner starta en infektion. 

Om barnet har lätt att få urinvägsinfektioner kan det bero på att det finns lite urin kvar i urinblåsan efter att det har kissat. Låt då barnet kissa, resa sig upp en kort stund och sedan sätta sig ner igen och försöka kissa ut det sista. 

Det är vanligt att barn som har återkommande urinvägsinfektioner också har förstoppning. Förstoppningen bidrar till att blåsan tömmer sig sämre och kan få barnet att hålla sig för länge mellan kisstillfällena. Det kan leda till både urinvägsinfektioner och andra besvär från blåsan, till exempel urinläckage.

Undvik att tvätta underlivet för mycket 

Hudens skydd mot skadliga bakterier kan försämras om underlivet tvättas med tvål. Slemhinnorna kan bli irriterade vilket kan ge liknande symtom som blåskatarr. Om barnets underliv behöver tvättas går det bra att använda vanligt vatten, parfymfri tvättkräm som är avsedd för underlivet, barnolja eller vanlig olivolja.

Råd som inte är vetenskapligt bevisade

Det finns många andra råd om hur man kan undvika urinvägsinfektion. Många av råden har inte vetenskapligt stöd. 

Det är till exempel inte säkert visat att tranbärsjuice förebygger urinvägsinfektion. Men en del upplever att de har blivit hjälpta av det eller andra förebyggande råd, som till exempel att se till att flickor torkar sig efter toalettbesök på ett sådant sätt att bajs inte kommer i kontakt med urinrörsöppningen, eller att använda underkläder av bomull och undvika tätt åtsittande byxor. 

Det finns inte heller vetenskapligt stöd för att urinvägsinfektion orsakas av dålig hygien, bad eller nedkylning, även om många tycker att de lättare får blåskatarr om de blir kalla.

Fäll ihop

Vad händer i kroppen?

Vad händer i kroppen?

Bild på urinvägarna och njurbäckenet Till urinvägarna räknas urinledarna, urinblåsan och urinröret. Urinledarna går mellan njurarna och urinblåsan. Urinledarens första utvidgade del kallas njurbäckenet och samlar upp urinen från alla samlingsrör i njuren.

Så fungerar urinvägarna

Urinen bildas i njurarna för att transportera bort ämnen som kroppen inte behöver. Den rinner från njurarna ner genom urinledarna och samlas i urinblåsan, för att till sist fortsätta ut genom urinröret. 

Övergången mellan urinledaren och blåsan fungerar som en ventil som hindrar urinen från att rinna tillbaka upp i njurarna. 

I urinblåsans vägg finns muskler som inte kan styras med viljan. När blåsan tänjts ut till en viss gräns drar musklerna ihop sig och pressar ihop blåsan så att trycket ökar – du blir kissnödig. 

Kring urinrörets övre del, under urinblåsan, finns muskler som kan styras med viljan. Barn brukar lära sig det i treårsåldern. Med hjälp av de här musklerna kan du hålla dig när du är kissnödig. När de slappnar av öppnas urinröret och urinen rinner ut. 

Njurarnas funktion brukar vara fullt utvecklad redan vid två års ålder.

Läs mer om njurar och urinvägar.

Det här händer vid en urinvägsinfektion

Vid en urinvägsinfektion kommer bakterier in i blåsan via urinröret. Om urinblåsan inte töms helt får bakterierna större möjlighet att få fäste och sprida sig i urinvägarna. När bakterierna i urinblåsan förökar sig snabbt blir det oftast en infektion. Det kallas blåskatarr, den vanligaste formen av urinvägsinfektion. 

En vanlig orsak till återkommande urinvägsinfektioner är att barnet tömmer blåsan ofullständigt eller kissar alltför sällan. Bakterier som råkat komma in i urinblåsan kan då börja föröka sig i den kvarvarande urinen och orsaka infektion. 

Det är mer ovanligt att bakterierna vandrar upp till njurarna och orsakar en njurbäckeninflammation. Orsaken till att bakterierna kan sprida sig så kan vara en medfödd egenskap i urinvägarna, som gör det lättare för bakterier att ta sig fram, eller att det är en typ av bakterie som lättare tar sig upp i njuren.

Njurbäckeninflammation läker oftast ut helt när barnet får behandling med antibiotika. Sällsynta gånger kan njurbäckeninflammation ge skador på njurarna.

Pojkarnas längre urinrör ger ett visst skydd

Urinvägsinfektion är vanligast hos pojkar upp till sex månaders ålder, men efter ett års ålder är det vanligare hos flickor. Det beror på att pojkar har längre urinrör och bakterierna inte når blåsan lika lätt som hos flickor.

Hos spädbarn är det vanligare att urinvägsinfektion leder till njurbäckeninflammation.

Bakterier av olika slag 

Det finns olika sorters bakterier som kan orsaka urinvägsinfektion. Vanligast är kolibakterier, som alltid finns i tarmen. Men stafylokockbakterier och andra bakterier från huden kan också orsaka en infektion, även om det är mindre vanligt. Bakterierna förflyttar sig till urinröret via hud och slemhinnor i underlivet. 

Lättare att få ny urinvägsinfektion efter antibiotika 

All behandling med antibiotika påverkar den naturliga bakteriefloran som är till för att skydda kroppen. Därför kan det vara lättare att få urinvägsinfektion efter en antibiotikakur, även om kuren tas mot andra infektioner.

Ibland kan barnets urinvägar orsaka infektioner

De flesta barn som får urinvägsinfektion har urinvägar som fungerar som de ska. Men en del barn som får njurbäckeninflammation har urinvägar som gör det lättare för bakterier att sprida sig.

Vanligast är så kallad reflux, som innebär att ventilen vid övergången mellan urinledaren och blåsan släpper tillbaka urin från blåsan upp mot njuren. Det underlättar för bakterier att ta sig upp till njuren. 

En del barn har vidgat njurbäcken på den ena eller båda sidorna. Det kan bero på en så kallad förträngning på urinledaren, och gör att det tar längre tid för urinen att tömma sig till blåsan. Bakterier som letat sig upp till njurbäckenet blir då lättare kvar där. 

På pojkar kan förträngningen sitta i urinröret. Det gör att det blir svårare att tömma blåsan när pojken kissar, och bakterier kan lättare stanna kvar. 

Vissa av de här förändringarna försvinner av sig själv när barnet växer, men ibland behöver urinvägarna opereras för att barnet ska bli av med problemen.

Fäll ihop

Komplikationer

Komplikationer

Vid njurbäckeninflammation är en del av njuren inflammerad och svullen, och det kan ta upp till ett halvår innan den är läkt. Inflammationen läker oftast ut helt, men en del barn får en kvarstående skada i form av ärrbildning. Är skadan liten påverkas inte njurarnas funktion eftersom de har en stor reservkapacitet. 

Om skadan är större kan njurfunktionen bli nedsatt och barnet kan få högt blodtryck i framtiden. Då behöver barnet gå på kontroller under uppväxten. Men de flesta barn med njurskada har inga märkbara symtom, och det dagliga livet påverkas oftast inte alls. 

Har barnet blåskatarr är risken för framtida komplikationer mycket liten.

Fäll ihop

Undersökningar och utredningar

Undersökningar och utredningar

För att det ska vara säkert att det är en urinvägsinfektion får barnet lämna ett urinprov. Det görs framförallt för att ta reda på om besvären beror på bakterier i urinen. Det görs också en urinodling för att ta reda på vilken bakterie det gäller och om den är motståndskraftig, resistent, mot antibiotika. Har barnet till exempel nyligen varit utomlands är risken större att infektionen är orsakad av resistenta bakterier.

Urinsticka och urinprov

Urinprovet undersöks oftast först med urinsticka. När provet undersöks med urinsticka doppas först stickan i urinen. Urinstickan kan ge information direkt om det finns bakterier i urinen, men visar inte vilken sorts bakterie det är. Ibland kan det finnas bakterier trots att stickan inte visar det. Urinstickan visar också om det finns mycket vita blodkroppar i urinen vilket kan vara ett tecken på urinvägsinfektion. 

Sedan görs urinodlingen. Efter att den skickats till ett laboratorium tar det ett till tre dygn innan svaret kommer. Odlingen ger information om vilken sorts bakterie det gäller och hur mycket bakterier det är. Den visar också om de antibiotika som brukar användas kommer att hjälpa eller om bakterien är resistent mot dem.

När barn ska lämna urinprov

För att urinprovet ska bli så säkert som möjligt ska barnet helst inte ha kissat på fyra timmar eller längre när provet tas. Bäst är att ta det när barnet kissar på morgonen.
Helst ska det vara ett så kallat mittstråleprov, det vill säga att barnet kissar en liten skvätt innan urinen fångas upp. Då minskar risken att andra bakterier från underlivet kommer med. 

Ett mittstråleprov går att få även om barnet har blöja, men det kan behövas tålamod och uppmärksamhet för att fånga urinen när den väl kommer. Det brukar vara enklare att göra det hemma än på en mottagning. Små barn som använder blöjor kan inte kissa på uppmaning. Men ofta kan man få ett urinprov genom att sitta med barnet utan blöjor i knät, och fånga upp urinen när barnet kissar. 

En ren burk för urinprov kan du få på vårdcentralen eller köpa på apotek. Du bör lämna urinprovet till vårdcentralen eller sjukhuset så snart som möjligt, men det kan förvaras i kylskåp i ett dygn. Provet behöver även hållas nerkylt när det transporteras, så när du tar med dig provet kan du ha det i en plastpåse tillsammans med några isbitar.

Urin från påse eller trosskydd

På en del mottagningar används en självhäftande påse kring penisen eller blygdläpparna för att samla urin från blöjbarn, så kallat påsprov. 

Många barn får röd och irriterad hud av påsens klister. Ett skonsammare sätt att samla urin är att använda ett slags trosskydd som läggs i blöjan. Man byter trosskydd varje halvtimma för att få ett renare prov. När barnet har kissat kramas urinen ur trosskyddet. Det brukar räcka med att barnet kissar en gång för att få tillräckligt med urin. 

Urin från påse eller trosskydd kan användas för test med urinstickor, men bör inte användas för urinodling eftersom det är vanligt att urinen blir förorenad. Bakteriehalten i urinprovet blir hög även om barnet inte har urinvägsinfektion.

Urin direkt från blåsan

Den säkraste metoden för att undvika ett förorenat prov är att urin tas direkt från urinblåsan genom en så kallad blåspunktion. En tunn nål sticks då in genom huden och vidare in i blåsan. Sticket är ofarligt och känns ungefär som när man tar ett blodprov från ett blodkärl. Blåspunktion görs framförallt på spädbarn, av en läkare eller annan utbildad personal. 

Utredning vid återkommande blåskatarrer

En del barn får återkommande blåskatarrer. Då görs ibland olika undersökningar för att ta reda på hur urinblåsan fungerar. Med hjälp av ultraljud går det att se om det finns urin kvar i blåsan efter att barnet har kissat, vilket kan leda till blåskatarr.

Om barnet misstänks ha njurbäckeninflammation

Om läkaren misstänker att ett barn har njurbäckeninflammation kan barnet få lämna ett blodprov för ett så kallat CRP-test, även kallat snabbsänka. Vid njurbäckeninflammation är CRP-värdet ofta högt, men vid en blåskatarr är det normalt eller bara lätt förhöjt.

Ultraljud av urinvägarna

De flesta barn med urinvägsinfektion har urinvägar som fungerar som de ska. Men en del barn med njurbäckeninflammation har urinvägar som gör det lättare för bakterier att sprida sig. 

Alla barn med njurbäckeninflammation brukar undersökas med ultraljud för att bedöma njurarnas storlek och utesluta tecken på förträngning i urinledarna eller urinröret.

Scintigrafi

Det går att se hur påverkad njuren är av en infektion med hjälp av en undersökning som kallas scintigrafi. En vätska sprutas in i blodet och fastnar i de delar av njuren som fungerar som den ska. Med hjälp av en särskild kamera, gammakamera, syns områden med nedsatt funktion tydligt. Om njuren visar sig fungera i alla delar brukar det inte vara risk för att barnet har en reflux, och behöver urinblåsan inte röntgas.

Om den första scintigrafin visar på förändringar i någon av njurarna görs denna undersökning en gång till, sex månader till ett år efter infektionen. Om det efter så lång tid fortfarande syns områden i njuren med nedsatt funktion betyder det att det finns en skada som kan vara bestående.

Röntgen av urinblåsan, MUCG 

Undersökning med röntgen av urinblåsan, som kallas MUCG, görs i första hand för att leta efter reflux, och hos pojkar en förträngning av urinröret. En tunn slang, kateter, förs genom urinröret till urinblåsan som fylls med kontrastvätska. På röntgenbilden går det att se om vätskan rinner tillbaka till njuren. 

Eftersom blåsröntgen visar tydligast resultat när barnet kissar, kan barnet inte vara sövt under tiden. Undersökningen brukar inte göra så ont, men kan kännas obehaglig. Ibland kan barnet få lugnande medicin före undersökningen.

Andra utredningsmetoder

Ibland kan andra metoder behövas för att hitta orsaken till återkommande urinvägsinfektioner. Det kan till exempel vara datortomografi, som är en mer detaljerad form av röntgen, eller magnetkameraundersökning.

Om orsaken till infektionen kan finnas i urinröret kan barnet behöva undersökas med cystoskopi.  Vid undersökningen används antingen ett rakt smalt rör eller ett smalt slangliknande instrument. Instrumentet fungerar som en slags kikare med belysning och kallas cystoskop. Barnet är sövt under undersökningen.

Fäll ihop
Skriv ut (ca 10 sidor)
Senast uppdaterad:
2016-08-25
Redaktör:

Katti Björklund, 1177 Vårdguiden

Granskare:

Per Brandström, barnläkare, Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus, Göteborg

Illustratör:

Kari C Toverud, certifierad medicinsk illustratör, Oslo, Norge