Påssjuka

Vanlig sjukdom i världen men ovanlig i Sverige

Påssjuka är en av de infektionssjukdomar som brukar kallas barnsjukdomar, även om också vuxna kan få påssjuka.

Sedan 1982 ingår vaccin mot påssjuka i det allmänna barnvaccinationsprogrammet och därför är det väldigt få smittade i Sverige. Anledningen till en allmän vaccination är framför allt de allvarliga följdsjukdomar som påssjuka kan leda till, även om de är relativt ovanliga. Ju äldre man är när man blir smittad desto större är risken att man får någon av de sällsynta följdsjukdomar man kan få efter att ha haft påssjuka. Läs mer om vaccinet i kapitlet Vård och behandling.

De flesta som får påssjuka är ovaccinerade barn mellan tre och tolv år. Typiskt för sjukdomen är att man får feber och att spottkörtlarna under örat svullnar upp, och ser ut som "påsar" på halsen.

Man smittar under en ganska lång tid

Påssjuka orsakas av ett virus som är mycket smittsamt. Det är en så kallad droppsmitta, där viruspartiklarna överförs genom mikroskopiskt små droppar, precis som vid förkylning och influensa. Oftast överförs smittan genom att man tar på ytor där droppar med smittan fallit, och sedan gnuggar sig i ögonen eller näsan. Dessa små droppar torkar fort in och då upphör risken för smittöverföring. Smittan sitter alltså inte kvar i rummet någon längre tid. Det är bara människor som kan få sjukdomen.

Från smittotillfället går det vanligen 14 till 21 dagar innan sjukdomen bryter ut. Man kan smitta andra från ungefär sex dagar innan man ser svullnaden, till och med nio dagar efter att svullnaden dykt upp.

Efter att ha smittats en gång av påssjuka kan man inte smittas igen.

Oftast blir man bra inom en vecka

Infektionen läker ut av sig själv, oftast inom en vecka utan några fortsatta besvär. I enstaka fall kan man få följdsjukdomar som hjärnhinneinflammation, eller inflammation i bukspottkörteln. Pojkar i puberteten och vuxna män som får påssjuka riskerar att få testikelinflammation, som i enstaka svåra fall kan leda till barnlöshet. Läs mer om följdsjukdomar i kapitlet Symtom och diagnos.

Ingen risk för medfödda funktionsnedsättningar

Om en gravid kvinna blir sjuk i påssjuka under graviditeten finns det ingen ökad risk att barnet får några medfödda funktionsnedsättningar.

Inte alla får symtom

Bara hälften av dem som smittas får symtom som är typiska för påssjuka. Resten slipper symtom men kan ändå föra viruset vidare. Det gör att man kan ha haft påssjuka utan att veta om det. Alla som har smittats av viruset har haft sjukdomen och är därmed immun.

Feber och påsar på halsen

Om man får symtom visar de sig vanligtvis 14 till 21 dagar efter att man smittats, även om tiden kan variera mycket.

Sjukdomen börjar oftast med allmänna symtom som huvudvärk, feber, muskelvärk och illamående. Ofta gör det ont när man tuggar. Ibland behöver man kräkas.

Något dygn efter att de första symtomen börjar spottkörtlarna i käkvinklarna under öronen svullna upp och ömma. Oftast stiger febern upp mot 39-40 grader, för att ett till två dygn senare sjunka.

Svullnaden börjar vanligen på ena sidan, men sprider sig nästan alltid till bägge sidor. Svullnaden syns ofta tydligt på utsidan av halsen, som påsar. Ibland svullnar också spottkörtlarna under tungan, och man kan få svårt att gapa.

Barn, och även vuxna, kan få feber och svullna spottkörtlar trots att de är vaccinerade för påssjuka. Det beror på att även andra virus än påssjukevirus kan ge samma typ av besvär, men de är oftast lindrigare och leder inte heller till de typiska följdsjukdomarna.

Blodprov gör diagnosen säker

Efter att de allmänna vaccinationerna infördes är påssjuka mycket ovanligt i Sverige. Därför tar läkare ibland blodprov på dem som visar tecken på påssjuka, för att ställa en säker diagnos. Då tas flera blodprov med ett par veckors mellanrum. Om det är påssjuka hittas antingen själva viruset eller stigande nivåer av antikroppar mot viruset i blodproven.

Påssjuka kan ge följdsjukdomar

Påssjukevirus kan ibland angripa även andra körtlar i kroppen och hjärnhinnorna, vilket gör sjukdomsförloppet svårare. Dessa följdsjukdomar beskrivs kortfattat här.

Om man misstänker att man har något av dessa sjukdomar ska man ta akut kontakt med sjukvården.

Testikelinflammation

En liten andel av de män och pojkar i puberteten som får påssjuka får också testikelinflammation.

De första tecknen är att man, efter att febern först har gått ner och öronspottkörtelns svullnad minskat, åter får hög feber, ungefär 39-40 grader. Den ena testikeln blir svullen och öm. Ibland blir också pungens hud röd. Ibland, men det är ovanligt, svullnar båda testiklarna och gör ont. Om man får en inflammation i båda testiklarna finns en hög risk för nedsatt fruktsamhet, det kan också leda till sterilitet.

Det finns ingen särskild behandling mot inflammationen när den är orsakad av ett virus, utan man brukar bli rekommenderad att vila tills man blir frisk igen.

Bukspottkörtelinflammation

I enstaka fall kan påssjuka leda till en inflammation i bukspottskörteln. Man brukar då få ont mitt i magen, och få smärta som strålar ut mot ryggen. Ibland mår man illa och kräks. Inflammation i bukspottskörteln måste behandlas på sjukhus. Behandlingen går ut på att låta bukspottskörteln vila så gott det går genom att man under några dagar försiktigt får vätska och näring.

Hjärnhinne- och hjärninflammation

Ibland kan påssjuka leda till att man får en inflammation i hjärnhinnorna eller i hjärnan. För de allra flesta är den inflammationen lindrig och ofarlig, men det kan bli allvarligt och ibland ge bestående skador. Tecken som kan tyda på hjärnhinneinflammation är att man fyra till sex dagar efter att spottkörtlarna har svullnat upp plötsligt blir sämre.

Man kan då få

• hög feber
• frossa
• svår huvudvärk
• illamående och kräkningar
• nackstyvhet
• en ökad känslighet för ljus.

Det händer också att man blir slö eller förvirrad. Om man får hjärninflammation efter påssjuka kan man få sämre hörsel, men oftast bara på ena örat.

Om man behöver behandling kan man ibland få vård på sjukhus. Man får då läkemedel mot smärta och feber samt vätska och näring.

Oftast behövs ingen behandling

Det finns ingen medicin som botar påssjuka. Det finns ingen särskild behandling mot inflammation när den är orsakad av ett virus, utan man brukar bli rekommenderad att vila tills man blir frisk igen.

Man kan lindra symtomen genom att vila och att använda receptfria läkemedel som lindrar smärtan och febern. Till barn ska man välja läkemedel som innehåller paracetamol, till exempel Alvedon eller Panodil, eller ibuprofen, till exempel Ipren eller Ibumetin.

I okomplicerade fall läker infektionen ut av sig själv på ungefär en vecka. Om man får följdsjukdomar tar det längre tid och ibland behöver man vårdas på sjukhus.

Kontakta alltid vårdcentralen

Även om det inte finns någon behandling mot påssjuka ska man alltid ta kontakt med en distriktssköterska eller allmänläkare om man misstänker att man själv eller någon annan har fått påssjuka. Det finns regler om att påssjuka alltid ska undersökas och anmälas till läkare så att den inte riskerar att spridas vidare. På en vårdcentral får man reda på om det verkligen är påssjuka man har fått och om någon i ens omgivning riskerar att smittas.

Vaccination förebygger

Det finns idag ett effektivt vaccin mot påssjuka och ingår sedan 1982 i den allmänna vaccinationen som erbjuds alla barn i Sverige. Den första dosen brukar ges vid 18 månaders ålder på barnavårdscentralen, BVC.

Vaccinet ges tillsammans med vaccin mot mässling och röda hund i form av ett trippelvaccin, även kallat MPR-vaccin. Denna vaccination kan även vuxna få om de inte tidigare har vaccinerats. Eftersom vaccinet innehåller levande, men försvagat virus, kan man som biverkning få mycket lindriga infektionssymtom. Det kan till exempel vara att man får feber eller att man blir svullen och öm vid injektionsstället. Upp till var tionde av dem som vaccineras får lätt feber efter en vecka, och ungefär samtidigt kan de också få ett blekt hudutslag som reaktion på mässlingsdelen av vaccinet.

Även om skyddseffekten är mycket hög av vaccinet, så insjuknar årligen ett litet antal barn i påssjuka trots att de vaccinerats.

Läkaren anmäler sjukdomen till myndigheterna

Påssjuka är sedan 1996 en anmälningspliktig sjukdom som måste anmälas till myndigheterna. Det betyder att den läkare som behandlar någon med påssjuka rapporterar det till Smittskyddsinstitutet och till smittskyddsläkaren i länet. Dessa båda myndigheter har i uppgift att övervaka hur vanliga de så kallade samhällsfarliga sjukdomarna är och hur de sprids.

När det gäller påssjuka är syftet med anmälningsplikten att kontrollera så att vaccinet ger befolkningen rätt skydd och att skyddet inte minskar. Läkaren frågar därför alltid om den som är sjuk har vaccinerats eller inte, och varför man i så fall inte är vaccinerad. Andra som finns i närheten av den som är sjuk kan då också erbjudas vaccination om de inte tidigare har haft påssjuka.

Under de senaste åren har i genomsnitt femtio barn per år rapporterats ha blivit smittade av påssjuka i Sverige.