Reportage: Självmord - att gå vidare som anhörig

Hur går man vidare efter att ens barn har tagit sitt liv? Var hittar man orken?
– Det som fungerade för mig var att ta kontakt med en organisation med människor med samma erfarenheter. Det är viktigt att få känna samhörighet och upptäcka att man inte är ensam, säger Claes Billberg vars son tog sitt liv när han var 22 år gammal.

Hemma hos Claes Billberg är sonen Marcus ständigt närvarande – det första besökaren ser är ett jättestort, svagt upplyst, porträtt av Marcus och hans flickvän. Inne i vardagsrummet, under ett foto på Claes och Marcus tillsammans, brinner ett ljus. Han tog sitt liv den 9 januari 2005.

Blev nedprioriterad som missbrukare

Claes beskriver sin son som en känslig person som hade en förmåga att avläsa människor med samma exakthet som en hund. Marcus var därför lite försiktig och avvaktande i sina sociala kontakter. I skolan blev det problem bland annat på grund av dyslexi och ADHD.
– Utslängd från skolan efter halva åttan var Marcus val att söka sig till lika olyckliga ungdomar och det blev vägen in till droger och småbrott. Större delen av tonårstiden tillbringade han på sju olika behandlingshem, säger Claes Billberg.

Marcus föll mellan stolar, bollades fram och tillbaka mellan olika enheter.
– Marcus fick inte det stöd han förtjänade och till sist orkade han inte misslyckas längre. Samma natt som stormen Gudrun härjade som mest där han bodde valde han att hänga sig i ett hundkoppel hemma i sitt badrum, berättar Claes.

Fick en enorm psykisk smärta

Efter självmordet hamnade Claes Billberg i ett svart hål. Först ville han förneka att tragedin överhuvudtaget hade hänt. Sedan trängde den obevekliga verkligheten sig på.
– Jag ser en bild av mig där jag skriker av en otrolig psykisk smärta, där varje nervtråd är spänd och där hjärnan bara arbetar och arbetar och det känns som den nästan ska kollapsa, beskriver Claes.

– I nästa fas kom skulden, att jag skulle ha gjort mer. Man gör en resa tillbaka i personens liv, ser tillbaka på alla vägval man har gjort. Det blev ett slags rättegång där du är åtalad, åklagare och i viss mån advokat på en och samma gång. Det är en rannsakningstid där man själv står inför skranket.

– Allt du byggde din tillvaro på finns inte längre så det blir dessutom ett famlande efter hur en framtid kan se ut. Och mitt uppe i allt kommer alla praktiska saker som till exempel begravning som ska ordnas, detta under en tid då man knappt hänger ihop, säger Claes Billberg.

Nästa period minns Claes som en tid av vrede. Han kände sig frustrerad och arg över att allt omkring honom bara fortsatte som vanligt. Världen bara snurrade på men den borde ju ha stannat! Det fanns också en besvikelse över att så många vänner inte orkade, ville eller vågade stötta.

Började ett socialt engagemang

Bara tre veckor efter Marcus självmord började Claes ett socialt engagemang som har fortsatt. Han vill berätta om självmord, diskutera detta samhällsproblem och prata om möjligheter och lösningar. Claes Billberg försöker ofta komma ut till skolor och prata.
– Det har varit en del av min sorgebearbetning, att hitta en mening i meningslösheten. Det känns rätt för mig även om jag tror att jag skulle ha jobbat mer med mig själv innan jag gjorde en massa av saker i ren desperation. Det är lätt att glömma sig själv när allt inombords är ett kaos..

Smärtan i själen gav smärta i kroppen

Claes Billberg kastade sig över arbetsuppgifter i styrelser, inom politiken och föreningslivet – allt för att hålla sorgen stången. Sedan kom bakslaget.
– Jag började få värk. En dag kom jag inte upp ur sängen på grund av smärta. Det tog flera timmar att få på sig kläderna. Jag kopplade inte ihop smärtan med sorgen. En psykiatriker berättade för mig att smärtan hörde ihop med att jag hade fått en depression, säger han.

Claes fick antidepressiv medicin och samtalsterapi. Medicinen fungerade bra. Samtalsterapin fungerade sämre. Han ville hellre prata med andra i samma situation.

Det finns hjälp att få

Claes Billberg har gjort en hemsida där Marcus familj tecknar ett porträtt över honom. Man kan läsa om vad som ledde fram till självmordet och hur man kan förhindra självmord. Claes menar att det är viktigt att öppna upp ögonen på folk för att det faktiskt finns hjälp att få även när allt känns hopplöst.

Råd till anhöriga

Claes Billberg tror att man som anhörig ska försöka bearbeta sin sorg så snabbt som möjligt. Ta också kontakt med andra i samma situation. Där finns kärlek, förståelse och gemenskap.
– Man har ett brustet hjärta och för mig hjälpte det inte att prata med psykolog för jag hade ett lika brustet hjärta efteråt, kommenterar han.
Claes tror att man dessutom måste se framåt. Det finns en risk att man annars fastnar i tiden, att man ältar och ältar varje detalj man minns från tiden strax efter dödsbeskedet.

I sin sorgebearbetning har han haft hjälp av att kontakta behandlingspersonal som hade arbetat med Marcus. Claes fick till exempel reda på att Marcus hade satt sin pappa som nummer ett i hela världen. Det värmde!

Skam och skuld går hand i hand med självmord; det är känslor som alla efterlevande känner. Men Claes varnar för självförebråelser. Det går inte att som anhörig vara med 24 timmar om dygnet och en vuxen människa har också ett ansvar över sitt eget liv.

Cales Billberg arbetar med att stötta människor som förlorat anhöriga och vänner i självmord.
Han tror på en sorgebearbetning som går ut på att ge och att få förlåtelse, att få ett avslut. Det kan man göra genom att skriva ett brev och läsa upp det för någon man litar på. Det är ett slags bikt.

Blir starkare på att bära ryggsäcken

Claes Billberg menar att den tröst han kan ge till de som nyligen har drabbats är att det blir bättre, sorgen blir lättare att bära och man kan jämföra det med att ta på sig en tung ryggsäck.
– Första tiden känns det som hopplöst att orka men för var vecka, månad och år så blir vi mer tränade att bära tyngden på våra axlar. Sorgen och saknade är lika stor och försvinner aldrig men vi blir helt enkelt starkare på att bära den bara vi förmår att vara uthålliga och ge det den tid det behöver, säger han.

Har kunnat hjälpa många ungdomar

Claes Billberg ser en mening med sitt liv. Självmordet gav nya insikter. Marcus död gav paradoxalt nog andra en möjlighet till fortsatt liv.
– Jag har kunnat hjälpa ett antal ungdomar till bättre liv och jag har bevisligen räddat ett liv då jag tillämpade psykisk livräddning. Marcus död har också fått många ungdomar att tänka över sina egna liv och om självmord. Det har jag läst i gästboken på hemsidan.

Att lära sig rädda liv

Claes grämer sig över att han inte förstod att självmordshotet var på riktigt. Men han hade inte kunskaperna eller verktygen, något han vill hjälpa andra att få. Han försöker – men utan framgång – introducera ett slags psykisk livräddning i Sverige, en amerikansk suicidpreventiv utbildning som heter QPR Gatekeeper.
– Jag önskar att vi kunde ha en folkutbildning precis som vi alla lär oss ABC Hjälp borde vi kunna psykisk livräddning, poängterar Claes.

Våga ställa frågor

Metoden QPR Gatekeeper går i princip ut på att känna igen suicidsignaler, våga ställa frågor och veta vad man kan göra om det finns fara för självmord. Mycket handlar om att skapa hopp och att bli delaktig.
– Om du vågar ställa frågan till en person som funderar på självmord och du får ett ja har du förmodligen räddat ett liv. Bara att veta att någon delar ens bekymmer och tankar kan hjälpa, menar Claes Billberg.

Om faran är akut råder Claes att snabbt ta kontakt med en familjemedlem, släkting, vän, polisen eller ringa 112.


FOTNOT: Claes Billberg har haft mycket hjälp av en bok från Svenska institutet för sorgbearbetning. Titeln är: Sorgbearbetning – ett handlingsprogram för känslomässig läkning vid dödsfall, separationer och andra förluster. Av John W James och Russel Friedman.

Senast uppdaterad:
2014-08-15
Skribent:

Jan Kallenberg, Vårdredaktionen, Västra Götalandsregionen.