Reportage: Kronisk spasmangina och kärlkramp, Karins berättelse

Att Karin skulle få en hjärtsjukdom tycker hon så här efteråt inte var så konstigt.
– Jag hade ju två jobb och familj. Min gubbe var dessutom på sjön och sällan hemma. Alltsammans bäddade nog för hjärtsjukdom. Jag har också hjärt- och kärlsjukdom i släkten på min mammas sida.

Karins mamma dog i hjärtinfarkt i en ålder av 46 år. Karin var då 21 år.
När Karin fick sina första symtom var hon själv 46 år och likheten med hennes mamma var skrämmande. Karin fylldes av rädsla och ångest för att gå samma öde till mötes.

Första symtomen på kärlkramp

Första gången Karin kände av symtomen var 1988. De första känningarna var hjärtklappning och yrsel. Hon trodde först att hon hade inbillat sig. När symtomen återkom misstolkade hon dem och trodde att det berodde på stressen och att hon just börjat ett nytt jobb.

Hennes smärtor satt mitt i bröstet och Karin trodde att de skulle sitta på vänster sida om det var hjärtat det var fel på.
Under 1,5 år pågick symtomen och i januari 1990 kom de första kärlkrampsattackerna.

Karin började få fler kramper i bröstet och misstänkte hjärtat. Smärtorna strålade ut i ryggen, halsen och armen och det kändes som hon behövde hosta. Hon besökte läkare som trodde att hennes besvär berodde på dödsångest.

Karin fick därför recept på nervlugnande medicin. Hon berättade om sina kramper för en arbetskamrat som gav henne nitroglycerintabletter (som används mot kärlkramp) och kramperna kunde hävas omedelbart. Då insåg Karin att det inte var hennes nerver som spökade.

Svårt besked om kärlkramp

Karin uppsökte en ny läkare som direkt misstänkte kärlkramp. Beskedet kändes som ett dråpslag. När Karin hade försonat sig med tanken på sin sjukdom kom starka psykiska reaktioner. Allt brast.
– Då vågade jag vara sjuk, jag hade inte inbillat mig, jag var verkligen sjuk! Jag släppte också loss sorgen efter min mamma, en sorg som jag hade burit på i 25 år. Jag satt hela den sommaren och grinade, berättar Karin.

Undersökningar

För att bekräfta läkarens misstankar fick Karin gå igenom en kranskärlsröntgen. Inga förträngningar av hjärtats kranskärl kunde upptäckas – den vanliga orsaken till angina pectoris, kärlkramp. Diagnosen blev istället spasmangina. Vid den sjukdomen har kranskärlen inga förkalkningar på insidan och därför ser de normala ut på röntgen.

Men spasmanginan ger ändå en riktig kramp i hjärtats kranskärl. De pressas ihop ”utifrån” och därigenom hindras blodflödet till hjärtat. Anfallen kan utlösas när som helst, särskilt vid stress, och behöver inte som vid vanlig kärlkramp föregås av fysisk eller psykisk ansträngning.

Medicinsk behandling

Karin fick under några års tid ta olika slags hjärtmediciner. Två av preparaten gav verkligt svåra biverkningar. Karins hjärtläkare ville dock inte ta Karin på allvar.

Ny medicin skrevs ut och biverkningarna förvärrades. Karin blev till och med inlagd akut på sjukhuset. Under många månader var hon enormt trött.
– Jag var som en zombie. Jag orkade ingenting, var ingenting och hade inget socialt umgänge. Det var den värsta perioden i hela mitt liv, understryker hon.

En annan läkare bekräftade Karins misstankar att det var medicinen som orsakade hennes besvär. Karin kontrollerade också med en internationell undersökning och tog sedan beslutet att sakta men säkert trappa ned dosen. När detta var gjort försvann besvären. Felbehandlingen av Karin anmäldes senare av sjukhuset till Socialstyrelsen.

Nytt ingrepp

Karins hälsa var helt okej under några år. Till slut fick hon kramper hon inte kunde häva med medicin. År 1998 åkte hon in för ny kranskärlsröntgen. Läkarna beslutade då om en ballongvidgning av kranskärlen, så kallad PCI.

Efter några veckor fick Karin konstant ont i bröstet. Efter att ha gjort arbets-EKG kollapsade Karin nästan. Hon insåg att det var allvar och krävde att få komma till Sahlgrenska Universitetssjukhuset. Där kunde man konstatera angina pectoris.

Tillståndet bedömdes som allvarligt och efter bara några dagar fick Karin göra en bypassoperation då hennes två förträngda kranskärl ersattes med blodkärl från benet och invid nyckelbenet. Efter en vecka på thoraxkliniken fick Karin komma till sitt lokalsjukhus. Eftersom hon fick en feberinfektion fick hon stanna ytterligare tre veckor för eftervård.

Omhändertagandet

Omhändertagandet strax före och efter operationen beskriver hon som mycket professionellt med personal som förstod hennes oro.
– Jag kände mig trygg på Sahlgrenska och de var otroligt kunniga. Sedan sa de att så fort jag fick ont så skulle jag säga till, för om kroppen måste mobiliseras för att hantera smärta så blir det ingen kraft kvar till läkningen. Och så brydde de sig inte om att ge smärtstillande enbart vid vissa tider utan man fick när man behövde, berättar Karin.

När Karin ska beskriva sjukvårdspersonal generellt skildrar hon den som underbar med en professionell vänlighet. Däremot har hon här och där önskat mer äkta empati. Hon hade velat få släppa ifrån sig sin ångest och rädsla.
– Som hjärtsjuk behöver man empati och lugnande människor som verkligen förstår ens rädsla, menar Karin.

Konvalescensen i hemmet

Karin anser att hon fick strida hårt för rätt behandling och för att läkarna skulle lyssna på henne. Bataljen drog ned henne psykiskt. Därför var också återhämtningen jobbig. Karin förde också två andra strider: en för att bli frisk och en annan för att bli av med sitt nikotinbegär.
– Samma dag som jag opererade mig så slutade jag att röka. Jag hade rökt i 42 års tid, avslöjar hon.

Karin hade också en viss abstinens efter de smärtlindrande och lugnande medicinerna hon hade fått efter operationen.

Efter en tid återinsjuknade Karin. Hon fick stanna två veckor på sitt lokalsjukhus för att man där med kort varsel skulle kunna hjälpa henne vidare med PCI eller ny bypassoperation på Sahlgrenska. Kranskärlsröntgen visade dock inget misstänkt.

Karin fick veta att hennes kärl såg jättefina ut – ett besked som hon knappt kunde ta till sig så psykiskt nedsliten som hon kände sig. Hon insåg inte den glädjande nyheten utan bara grät. De nya bröstsmärtorna visade sig vara spasmangina utlöst av stress.

Anhörigas reaktioner

Karin anser att hennes familj har fått lida svårt i samband med hennes sjukdom och operation. Bakom den behärskade fasaden såg hon ångesten i ögonen hos sina nära och kära. 
– Anhöriga tar mycket stryk. Som patient lever du i ett slags vakuum och är inte alltid medveten om de anhöriga. Men den största fienden man har som hjärtsjuk är rädslan och den rädslan finns ju också hos de anhöriga. De bara fanns omkring en och höll liksom andan, minns hon.

Råd till andra

Karin tror att man ska lyssna på sig själv och sin kropp för att därmed få bästa vård. 
– Jag har ju känt mig själv i snart 65 år och en läkare lär bara känna mig i tio minuter.
– Ett annat råd är att lära sig så mycket som möjligt om sin sjukdom, att få en insikt, tillägger hon.

Karin hade också hjälp av att gå med i en lokal avdelning av Hjärt- och lungsjukas riksförbund som anordnar hjärt- och lungskola med gruppaktiviteter som till exempel rökavvänjning, motion, kostcirklar och stresshantering. Det är också skönt at träffa andra som har liknande sjukdomserfarenheter.

Framtiden

Karin är idag 64 år och har fortfarande kronisk spasmangina. Den kan man inte operera. Hon har försökt anpassa sin livsstil efter sjukdomen. Idag lever hon ett hälsosammare liv med mer motion, sundare mat och mindre stress. Hon har också gått i förtida pension – ett beslut hon är mycket nöjd med.

Karin kan ibland få känning av sin kärlkramp och för detta behandlas hon förebyggande med nitroglycerin. Idag har hon accepterat att hon är hjärtsjuk.
– När man insjuknar rasar världen samman. Sedan lär man sig leva med rädslan och hantera den, påpekar hon.

Karin kan inte springa, bära tungt, cykla eller liknande aktiviteter. Hon tål heller inte kyla. Hon känner sig ändå tacksam över att hon känner sig så pass stark som hon gör.
– Det tog några år att komma tillbaka efter operationen men jag tycker att jag har ett jättebra liv idag.

FOTNOT: Karin heter i verkligheten någonting annat.