Att inte kunna köra bil efter skada eller sjukdom, är en personlig katastrof för många människor. Men vem är egentligen en lämplig förare? Även läkare kan tveka i bedömningen.
Första steget är en körlämplighetsutredning. Därefter finns möjligheten till statligt bilstöd och en teknisk anpassning av bilen.
Att köra bil handlar om identitet, självkänsla, självförtroende och att få vardagen att gå ihop. För många är bilen av högsta prioritet – ett faktum som gjorde att Mobilitetscenter startades 2002. Här jobbar man bland annat med körlämplighetsbedömningar och utprovningar av bilanpassningar. Den vanligaste gruppen man hjälper är personer som haft stroke och som har remitterats för utredning av läkare.
Verksamheten har byggts upp av rörelsehinderförbunden, Vägverket, Försäkringskassan och Västra Götalandsregionen. Idag drivs Mobilitetscenter av en ekonomisk förening bildad av förbunden DHR, RTP, RBU och NHR.
Körlämpligheten bedöms
Om en patient inte uppfyller de medicinska kraven är den behandlande läkaren enligt lag tvungen att anmäla detta till Transportsstyrelsen som idag har hand om körkortsfrågor. I vissa fall kan patientens tillstånd förbättras och möjligheten till att senare ta upp bilkörningen öka.
Ibland uppfyller en patient de medicinska kraven men en läkare kan ändå vara osäker på lämpligheten som bilförare.
I båda fallen kan Mobilitetscenter hjälpa till att göra en körlämpligshetsbedömning.
Hjärnan kan behöva återhämta sig
En strokepatient som vill fortsätta att köra bil har först ett samtal med sin läkare inom primärvården eller på sin rehabiliteringsenhet. Man förlorar inte körkortet automatiskt efter en stroke. Ofta gör läkaren istället en muntlig överenskommelse med patienten att vänta med bilkörning 6-12 månader. Då har kroppen och hjärnan fått en möjlighet till återhämtning. Har inga förbättringar visat sig under den perioden kan det vara svårt att komma tillbaka som bilförare.
Några bedöms olämpliga som bilförare. Många får dock klartecken. En del – framförallt kvinnor – tror sig inte kunna klara av uppgiften men är i själva verket fullt dugliga och behöver därför uppmuntran för att återuppta bilkörningen.
Problemen kan vara dolda
Det är svårt att bedöma körduglighet. En strokepatient kan te sig frisk med bra motorik men ha problem med att få bilen i rätt position, framförallt om det saknas mittlinje på vägen. Det kan bero på en speciell form av synfältbortfall efter hjärnskadan. Man märker inte att man kör på fel sida av vägen. Afasi kan i sin tur innebära trafiksvårigheter eftersom förmågan att förstå och analysera information kan vara nedsatt.
Arbetsterapeuter och trafiklärare samarbetar
Det är arbetsterapeuter på Mobilitetscenter som hjälper till att utreda lämpligheten av förare genom olika former av tester och intervjuer. Syn, uppmärksamhet, reaktionsförmåga, uthållighet, koncentrationsförmåga och motorik undersöks. Dessutom görs en praktisk körbedömning ute på allmänna gator och vägar tillsammans med trafiklärare.
Mobilitetscenter skriver sedan ett utlåtande som går tillbaka till den remitterande läkaren.
Utprovning av bilanpassningar
Arbetsterapeuterna på Mobilitetscenter hjälper dessutom till med att hitta de bästa tekniska anpassningarna och tipsar samtidigt om vad man ska tänka på när man köper bil: höjd, bagageutrymme, dörrarnas öppningsvinkel, utformning av reglage och så vidare.
Inne i Mobilitetscenters lokaler finns avskalade halva bilar med förarplatser där man kan mäta och utreda bästa placering av reglage och vilka anpassningar som behövs för olika former av funktionshinder. Man kan prova flera alternativa lösningar till att styra, bromsa och hantera reglage. Här finns bland annat en utställning av marknadens mest förekommande handreglage för gas och broms.
Statligt bilstöd underlättar
Om man har hittat rätt tekniska lösningar för att kunna köra bil kan man ansöka om statligt bilstöd som idag är 60 000 kronor. Man kan få beloppet utbetalt var nionde år eller efter 18 000 mil. I bilstödet kan det också ingå körlektioner.
I bilstödet ingår ett anpassningsbidrag som täcker den faktiska kostnaden att bygga om en bil så att den passar den funktionshindrade. Det kan vara allt från vridbara framsäten till avancerade tekniska lösningar som joy-stick, enhandsreglage, minirattar och sug-blåsmunstycken som sköter gas och broms. Knappar i nackstödet kan i sin tur styra många andra funktioner i bilen.
Att få med sig sin rullstol kan vara viktigt. Då kan man bygga om bilen så att man kan köra in med sin rullstol i bilen eller få hjälp att stuva in den med en vinsch eller en robotarm.
När man fått hjälp att hitta rätt tekniska lösningar går man med specifikationerna till en specialverkstad för ombyggnationer. Kompetensen är hög. Västra Götaland har blivit något av ett centrum för den typen av anpassningar. Möjligheten att återigen sätta sig vid ratten är ofta mycket goda.
Bilen är en frihet och en möjlighet till arbete
64-årige Gunnar Ekström var bara 42 år när han fick en stroke. Idag är han försvagad i höger kroppshalva och afasin har gett honom en del språksvårigheter. Han har ändå kommit långt i sin rehabilitering, från att varit rullstolsburen och inte kunnat säga ett enda ord. Bilen är hans frihet och möjlighet till arbete.
Det går inte att ta miste på att Gunnar Ekström älskar bilkörning och sin bil. Den har bland annat progressiv servo, det vill säga en mycket lättsnurrad ratt med rattkula, backsensor och kamera som gör att han inte behöver vrida nacken för att se bakåt när han backar, 
Gunnar Ekström har ett rikare liv tack vare
en bil som är anpassad till hans behov.avståndssensor som saktar in bilen automatiskt om den är för nära ett annat fordon, varningssystem för bilar i döda vinkeln och så vidare.
Bilens inbyggda GPS är en trygghet för Gunnar Ekström, som kan ha svårt med språket, inte minst i en stressad situation. Han har också svårt att gå långt för att hämta hjälp. GPS:en kan vid behov sända information om bilens position till bärgare eller mekaniker. Den kan till och med ringa upp SOS Alarm vid olycka och ange var bilen finns någonstans. Det gör den automatiskt – en trygghet om Gunnar skulle vara medvetslös.
Använder bilen i pendlingen
Gunnar kör 5000-6000 mil per år. En del av körningen består av pendling från bostaden på Tjörn till jobbet i Göteborg.
– Det vore hemskt om jag inte fick ha bil. Det är ju också så roligt att köra. Jag kör nästan bättre idag än innan jag fick stroke. Jag har inte krockat en enda gång.
Körkortsfrågorna är viktiga
Gunnar Ekström är aktiv inom Göteborgs afasiförening. Han märker att körkortsfrågor och bilkörning engagerar och bekymrar många nya medlemmar som har fått stroke.
– De frågar när de får börja köra bil igen. Särskilt pôjkera är otåliga, säger Gunnar på värmländska och spricker upp i ett igenkännande leende.
