Smittskyddslagen

Skriv ut
Skriv ut

Vad gäller?

Vad gäller?

Lag för att stoppa smittsamma sjukdomar

De flesta smittsamma sjukdomar kan vara besvärliga men är inte allvarliga och går över. Men en del smittsamma sjukdomar kan få så allvarliga följder och kan spridas på ett sådant sätt att de anses vara farliga för allmänheten.

De regler som finns för att skydda allmänheten och hindra att smittan sprids finns i smittskyddslagen och i smittskyddsförordningen. Bestämmelserna som finns där innebär bland annat att om man har en allmänfarlig sjukdom är man tvungen att låta sig undersökas av läkare. Dessutom måste man följa de anvisningar man får så att smittan inte förs vidare.

Beroende på vad det är för smittsam sjukdom som man har finns det olika regler i smittskyddslagen för vad läkaren, som gör undersökningen, ska göra. Den undersökande läkaren ska anmäla sjukdomen till smittskyddsläkaren och tillsammans med den som blivit smittad försöka ta reda på hur man fått sjukdomen. Ibland är det inte läkaren utan annan hälso- och sjukvårdpersonal som utför smittspårningen, oftast en kurator.

Den läkare som konstaterar att man har en allmänfarlig smittsam sjukdom måste anmäla det till smittskyddsläkaren i landstinget. Smittskyddsläkaren beslutar om det behövs ytterligare insatser för att spåra smittan så att inte fler drabbas. Det är också smittskyddsläkaren som kan begära hos förvaltningsdomstolen om tvångsåtgärder. Patienten kan alltid kontakta smittskyddsläkaren för att klaga på de åtgärder som läkaren rekommenderade vid undersökningen.

Folkhälsomyndigheten ska också ha in en rapport om en läkare konstarerar att man har en smittsam sjukdom. Myndighetens uppgift är att arbeta för ett bra smittskydd i Sverige och följa läget så att inte smittsamma sjukdomar sprids.

Allmänfarliga sjukdomar

Smittskyddslagen omfattar ett 30-tal sjukdomar. En del av dessa kan vara livshotande, orsaka långvarig sjukdom eller svårt lidande och brukar därför kategoriseras som allmänfarliga. Exempel på sådana allmänfarliga sjukdomar är

I listan över allmänfarliga sjukdomar kan riksdagen lägga till ytterligare fler om det behövs. Fågelinfluensan är ett exempel på allmänfarliga sjukdomar som lagts till på senare år. Vanliga influensor hör däremot inte till de allmänfarliga sjukdomarna.

Det finns också smittsamma sjukdomar som måste spåras och anmälas till smittskyddsläkare och Folkhälsomyndigheten fast de inte klassas som allmänfarliga. Vilka de sjukdomarna är står i den så kallade smittskyddsförordningen.

Fäll ihop

Kontroll av smitta

Kontroll av smitta

Man är skyldig att söka läkare

Om man misstänker att man fått en allmänfarlig sjukdom ska man söka vård. Man kan till exempel ha diarré efter en utlandsresa, vilket kan vara ett tecken på salmonella.

Har man haft en oskyddad sexuell kontakt som man uppfattar som riskfylld ska man söka läkare. Det bör man göra fast man inte har besvär som tyder på att man drabbats av en sexuellt överförbar sjukdom.

Om läkaren bedömer att de besvär man har kan tyda på en allmänfarlig sjukdom enligt smittskyddslagen är man skyldig att låta sig undersökas och lämna prover. Man är inte skyldig att ta emot en behandling för sjukdomen. Men man måste däremot följa läkarens anvisningar för att förhindra att smittan förs vidare, till exempel genom att tala om för sin sexpartner att man är smittad och att använda kondom. Om man medvetet smittar sin partner med till exempel hiv, hepatit B eller syfilis kan man dömas för misshandel och få fängelsestraff.

För att spåra smittan måste man berätta för sin läkare om varifrån eller från vilka personer sjukdomen kan ha kommit. Det är också viktigt att veta till vem eller vilka den kan ha förts vidare. Dessa personer måste sedan informeras om att de kan vara smittade av den som har vårdens uppdrag att göra smittspårning. De ska också bli undersökta av en läkare.

För att kunna följa en smittkedja är det nödvändigt att den som är ansvarig för smittspårningen, en läkare eller annan hälso- och sjukvårdspersonal, får tillgång till provresultaten från alla som misstänks vara en del i smittkedjan. Om testerna görs på olika kliniker ska patienten som lämnat prov tillfrågas om den som smittspårar kan få reda på resultatet av provet.

Ibland kan risken för att föra smitta vidare innebära att man inte får arbeta. Det gäller till exempel om man hanterar livsmedel i sitt arbete eller jobbar med små barn. Då kan man bli avstängd från sitt arbete, även om man inte känner sig sjuk.

Tvångsisolering i vissa fall

Även om man har en allmänfarlig sjukdom väljer man själv om man vill ha vård och ta de läkemedel som ordineras. Men väljer man att inte följa läkarens anvisningar kan man, efter domstolsbeslut, hållas isolerad med tvång på en infektionsklinik tills man inte längre är smittsam. Det är ovanligt med tvångsisolering och ett sådant beslut kan överklagas. Om man är under tvångsvård har man rätt till en stödperson.

Fri sjukvård vid allmänfarlig smittsam sjukdom

Om man har eller misstänks ha en allmänfarlig smittsam sjukdom är provtagning och vård kostnadsfria. Inte heller betalar man för de läkemedel man behöver.

Om man inte får arbeta på grund av sjukdomen har man, i stället för sjukpenning, rätt till så kallad smittbärarpenning. Smittbärarpenning motsvarar sjukpenning och sjukpenningtillägg. Man har också rätt till ersättning för rimliga reskostnader i samband med läkarbesök.

Om man får andra sjukdomar samtidigt, eller följdsjukdomar, måste man betala patientavgift som vanligt.

Fäll ihop
Skriv ut
Senast uppdaterad:
2013-05-24
Redaktör:

Ingemar Karlsson Gadea, 1177 Vårdguiden

Granskare:

Lars Falk, läkare, specialist på hudkliniken i Östergötland, Linköping och Norrköping