Bipolär sjukdom

Sammanfattning

Sammanfattning

Allmänt

Bipolär sjukdom kallas ibland även manodepressiv sjukdom och innebär att man i perioder är antingen manisk eller deprimerad. När man är manisk kan man förlora omdömet och bete sig på ett sätt som skapar problem när det gäller till exempel relationer, arbete och ekonomi. När man är deprimerad kan allt kännas svårt och man kan förlora livsglädjen. Mellan perioderna av sjukdom brukar man må bra och kan ofta leva som vanligt.

Det är vanligt att man blir sjuk för första gången i tonåren. Risken att insjukna är större om man har en nära släkting som har sjukdomen.

Symtom

Under en manisk period är det vanligt att man är överdrivet upprymd, överaktiv och har ett extremt stort självförtroende. Man kan också lätt bli irriterad och vissa behöver mindre sömn.

När man är deprimerad känner man sig ofta nedstämd, har svårt att koncentrera sig och har dåligt självförtroende. Det är också vanligt att man får sömnbesvär och minskad eller ökad aptit.

Ibland kan man ha maniska och depressiva symtom samtidigt.

Behandling

Mediciner och psykoterapi kan göra att svängningarna i humöret minskar och att man slipper återfall. Det är också viktigt att man får kunskap om sin sjukdom så att man kan känna igen tidiga tecken på att man håller på att bli dålig.

Vid svåra besvär kan man behöva vårdas på sjukhus.

När ska man söka vård?

Om man misstänker att man själv eller någon annan har bipolär sjukdom ska man kontakta en vårdcentral.

Man kan alltid ringa sjukvårdsrådgivningen för råd.

Visa mer

Vad händer i kroppen?

Vad händer i kroppen?

Växlingar mellan mani och depression

När man har bipolär sjukdom får man återkommande perioder av omväxlande mani och depression. I en manisk period är det vanligt att man har en förhöjd sinnesstämning, är överaktiv och behöver mindre sömn. Vid depression är man ofta nedstämd, håglös och känner sig trött på livet. Mellan sjukdomsperioderna är man vanligtvis helt frisk.

Bipolär sjukdom är en av de tidigast beskrivna sjukdomarna. Redan 400 år före Kristus beskrev den grekiske filosofen Hippokrates tillståndet som melancholia och mania. Sjukdomen är vanlig, men fortfarande okänd för många.

Både arv och miljö har betydelse

Både arv och miljö är viktiga orsaker till att man får bipolär sjukdom. Arvet har större betydelse än vid många andra psykiska sjukdomar. Undersökningar av enäggstvillingar som växer upp i skilda miljöer visar att ärftligheten har avgörande betydelse för om man ska få sjukdomen.

Det är sannolikt flera gener inblandade vid utvecklingen av bipolär sjukdom. De påverkar tillverkningen och omsättningen av viktiga proteiner i hjärnans celler. En ökad känslighet i dessa system gör att man löper en förhöjd risk att insjukna i bipolär sjukdom vid yttre påfrestningar.

Stressande livshändelser kan utlösa sjukdomen

Ofta är det någon stressande livshändelse, framför allt i sjukdomens tidiga skede, som orsakar en ny sjukdomsepisod. Det gäller särskilt när man får depression, men också en mani kan utlösas av yttre påfrestningar. Med tiden tycks yttre påverkan få allt mindre betydelse och sjukdomsperioderna återkommer oftast spontant utan synbar orsak. Många andra omständigheter, som personlighet, långvarig stress, kroppsliga sjukdomar och omgivningens sätt att reagera kan påverka sjukdomen på lång sikt.

Lika vanligt bland män och kvinnor

Bipolär sjukdom är ungefär lika vanlig hos män som kvinnor. Män har oftare maniska perioder, medan kvinnor oftare lider av depression.

Drygt en av hundra får sjukdomen

Risken att någon gång i livet insjukna i bipolär sjukdom är en till två procent. Om man även räknar in lindrigare former av sjukdomen stiger siffran till fem procent eller mer. Sjukdomen är lika vanlig i hela världen och förekommer hos människor i alla socialgrupper. Man brukar insjukna första gången när man är mellan 15 och 30 år, ofta i tonåren. Det händer ibland att små barn insjuknar, men det är ovanligt.

Börjar ofta med depression

Det är vanligt att sjukdomen börjar med en eller flera depressioner. Det kan då vara svårt att veta om man har fått en vanlig depressionssjukdom, där man inte riskerar att bli manisk, eller om man har fått bipolär sjukdom. Att enbart ha återkommande depressioner är betydligt vanligare än bipolär sjukdom. Om man har börjat få depressioner i unga år är det däremot vanligast att depressionssjukdomen senare övergår i bipolär sjukdom.

Har man släktingar med bipolär sjukdom är det bra om man är uppmärksam på tecken som kan tyda på sjukdomen och söka psykiatrisk hjälp redan vid sitt första sjukdomstillfälle.

Vanligt med återfall

Det varierar hur allvarlig sjukdomen blir. Om man har insjuknat i en mani och inte får behandling är risken mycket stor att man får återfall.

Nästan alla med obehandlad bipolär sjukdom får fler än fyra sjukdomsperioder under sin livstid. Behandlingsmetoderna har utvecklats framgångsrikt och man kan oftast leva ett vanligt liv med arbete och familj. Man kan återinsjukna trots att man får behandling, men då blir symtomen oftast inte lika allvarliga och de kommer mer sällan.

Fäll ihop

Symtom och diagnos

Symtom och diagnos

Stora variationer i hur sjukdomen utvecklas

Sjukdomsförloppet vid bipolär sjukdom kan se mycket olika ut för olika personer och kan även förändras med tiden.

Manier kan vara kraftiga med psykotiska symtom, så kallad bipolär sjukdom typ 1, eller lindrigare med endast lätt ökad aktivitet, så kallade hypomanier eller bipolär sjukdom typ 2. Om man får en svår mani kan man bli så uppvarvad att man tappar omdömet. Man kan också bli så aggressiv att man blir farlig för sig själv och andra.

Vid depression finns risk för självmordsförsök och självmord. Därför behöver man ofta få vård på sjukhus, medicin och vara sjukskriven under den tid det tar att tillfriskna.

Vanligen börjar sjukdomen med några depressiva episoder före den första maniska perioden. I början kan det ta tre till fyra år mellan återfallen.

Ibland förekommer så kallade blandepisoder med både maniska och depressiva symtom samtidigt. Sjukdomsepisodernas längd varierar också. En del har mycket långvariga manier och depressioner, medan andras symtom endast varar några få dagar.

De flesta som har bipolär sjukdom är helt utan symtom mellan sjukdomsepisoderna, medan andra har ständiga humörsvängningar eller konstanta depressiva eller maniska symtom.

Manisk fas

Vanliga symtom i den maniska fasen är

  • förhöjd sinnesstämning
  • ökat självförtroende
  • överaktivitet
  • irritabilitet.

Ibland minskar också sömnbehovet. Andra symtom kan vara att man gör vidlyftiga ekonomiska och sexuella utsvävningar. Om man inte får behandling kan det leda till att man blir aggressiv, orolig och omdömeslös. Det kan ibland gå så långt att man måste gripas av polis och tvingas till psykiatrisk vård.

Depression

Vid depression brukar man ha de flesta av följande symtom:

  • nedstämdhet
  • håglöshet
  • glädjelöshet
  • koncentrationssvårigheter
  • dåligt självförtroende
  • sömnbesvär
  • ökad eller minskad matlust
  • känsla av hopplöshet
  • minskad sexuell lust.

Om depressionen djupnar kan man få självmordstankar. Det är viktigt att söka vård, eftersom symtomen kan förvärras om man inte får behandling.

Psykotiska symtom vid bipolär sjukdom

En svår mani eller depression kan leda till att man inte längre uppfattar och tolkar verkligheten på ett riktigt sätt, en så kallad psykos. Symtomen vid psykos kan vara förföljelsetankar eller hörselhallucinationer. De psykotiska symtomen brukar försvinna i takt med att man börjar må bättre.

Manisk fas och depression samtidigt

Ungefär en tredjedel av alla som har bipolär sjukdom har vid en eller flera perioder blandade tillstånd med både maniska och depressiva symtom samtidigt, så kallade blandepisoder. Det förekommer då också ofta psykotiska symtom.

Bipolär sjukdom typ 1

Denna typ av bipolär sjukdom innebär att man omväxlande får svåra manier och depressioner. Båda tillstånden är allvarliga och innebär ofta att man får svårt att klara sig själv. Särskilt vid mani brukar det vara nödvändigt att man får vård på sjukhus.

Om det första insjuknandet i bipolär sjukdom sker i unga år kan det vara svårt för en läkare att skilja symtomen från de man har vid andra allvarliga psykiska sjukdomar, till exempel depression eller schizofreni. Längre fram i livet är det lättare för läkaren att avgöra vilken sjukdom man har.

Bipolär sjukdom typ 2

Många som får återkommande depressioner har också perioder med lindrigare maniska symtom, så kallade hypomanier. Symtomen kan då vara att man får ökad energi, större kreativitet, skämtsamhet och ett allmänt glatt humör som kan vara svårt att uppfatta som ett sjukdomstillstånd.

Depressionerna har inte alltid samma symtom som en vanlig depressionssjukdom. Man kan till exempel ha ett ökat sömnbehov och sug efter sötsaker. Ofta fungerar inte vanlig behandling mot depressioner. I stället måste man få medicin som stabiliserar stämningen.

Ungefär en av tio med denna form av bipolär sjukdom utvecklar senare riktigt maniska sjukdomsperioder.

Lindriga maniska symtom som inte är sjukdom

Alla människor svänger i någon utsträckning mellan att känna sig nöjda eller mindre nöjda med sig själva och sina liv. En del personer har dessutom återkommande perioder med så kallade hypomana symtom. Det är lindriga maniska symtom där man har en viss kontroll över sig själv. Perioderna av nedstämdhet där emellan är inte så pass allvarliga att de kan räknas som depressionssjukdom. Det kan vara ett förstadium till bipolär sjukdom, men det kan också vara att man har ett temperament där humöret lätt svänger, så kallat cyklotymt temperament. Det brukar inte leda till några allvarligare problem.

Snabb pendling mellan manisk fas och depression

Sjukdomen kan ibland förändras så att man snabbt pendlar mellan depression och mani. Om man har fyra eller fler episoder av mani eller depression under ett år kallas tillståndet rapid cycling.

Ibland är svängningarna ännu snabbare, och kallas då ultrarapid cycling. Det är vanligare hos kvinnor än hos män. Ofta måste en kombination av olika förebyggande mediciner användas för att man ska få kontroll över sjukdomen.

Tidiga symtom på återfall

Oftast börjar ett återfall i sjukdomen med lindrigare symtom, så kallade tidiga tecken. Vid depression är det vanligt att man får sömnstörningar och bristande intresse för saker som man annars är intresserad av. Vid mani är ett minskat sömnbehov, större kreativitet, skämtsamhet och pratsamhet vanliga tidiga tecken.

Symtomen varierar från person till person och därför är det viktigt att man tillsammans med sin behandlare och anhöriga kartlägger tidiga tecken på återinsjuknande så att man känner igen dem. Ofta går det då att stoppa utvecklingen av sjukdomen innan man blir allvarligt sjuk.

Olika undersökningar

Det finns inga objektiva sätt att mäta vilket stämningsläge man har, men en van läkare känner igen symtomen. Det finns också olika intervjuformulär som kan hjälpa läkaren att ställa rätt diagnos. Det går även att använda så kallade stämningsdagböcker. Där kan man notera stämningsläge, antal sömntimmar och andra symtom för att få bättre kontroll över läget.

Ofta kan man själv eller anhöriga vara bäst på att upptäcka tidiga tecken på återfall.

Att få sjukdomsbeskedet

Att få diagnosen bipolär sjukdom kan väcka blandade känslor. Ofta har man besvärats av humörförändringar i flera år. Många har också sökt vård och kanske varit med om långa och påfrestande sjukhusvistelser men inte fått rätt diagnos. I en sådan situation är det för det mesta en lättnad att få en sjukdomsdiagnos och förebyggande behandling. Man kan känna det som att man äntligen blir förstådd och situationen blir mer hoppfull.

Det kan också vara svårt att acceptera att man har fått en livslång sjukdom. Ibland har det varit tungt under många år och när man äntligen blir fri från symtomen drabbas man av en livskris där man sörjer det som man kan uppleva som förlorade år. Då är det bra om man också får psykologisk hjälp.

Fäll ihop

Vård och behandling

Vård och behandling

Viktigt att få behandling tidigt

Det är viktigt att man tidigt får behandling eftersom sjukdomen annars medför stora sociala och medicinska påfrestningar. Risken för självmordsförsök och självmord är särskilt stor vid depression. Vid maniska symtom kan man genom bristande omdöme och överaktivitet förstöra stora ekonomiska och sociala värden.

Man behöver flera olika behandlingar

Det är viktigt att man får skydd mot återfall i sjukdomen. Det kan vara

  • förebyggande medicinsk behandling
  • kunskap om tidiga tecken på återfall
  • stöd av familj och andra i omgivningen
  • bra förmåga att kommunicera och lösa problem
  • god kontakt med behandlare.

Det är mycket viktigt att den förebyggande medicinska behandlingen är individuellt anpassad och att den påbörjas så snart som möjligt efter att man har blivit sjuk. Sådan behandling får man på psykiatriska kliniker eller psykiatriska öppenvårdsmottagningar. På flera ställen finns också specialiserade psykiatriska mottagningar för personer med bipolär sjukdom och svårbehandlade depressioner.

Förebyggande medicinsk behandling

Den medicinska behandlingen går i första hand ut på att minska svängningarna i humöret och förebygga återfall. De vanligaste läkemedlen är så kallade stämningsstabiliserande mediciner som

  • litium, till exempel Lithionit
  • valproat, till exempel Absenor, Ergenyl och Orfiril
  • lamotrigin, till exempel Lamictal
  • karbamazepin, till exempel Tegretol.

Det finns undersökningar som tyder på att antipsykotiska läkemedel, så kallade neuroleptika, kan användas för att stabilisera stämningen. Exempel på dessa mediciner är Abilify, Risperdal, Seroquel, Zeldox och Zyprexa. Vanligtvis får man de här läkemedlen i kombination med litium eller valproat.

Ofta behövs flera olika mediciner för att få kontroll över humörsvängningarna. Det är nödvändigt att man regelbundet går på kontroll hos en psykiater eller psykiatrisjuksköterska.

Behandling med litium

Litium är ett grundämne som förekommer i små mängder i naturen. Det läkemedel som används i Sverige heter Lithionit, och är hittills det mest beprövade läkemedlet för att minska humörsvängningarna mellan mani och depression.

Dosen ställs in genom att mäta koncentrationen av litium i blodet. Det är viktigt att hitta en nivå där effekten är god, samtidigt som biverkningarna är så få som möjligt. Detta kan ta tid, från flera månader upp till något år.

Biverkningar av litium

De flesta brukar inte ha några större problem med medicineringen. De vanligaste tidiga biverkningarna är lös avföring, darrningar i händerna, lätt illamående samt stora urinmängder. Besvären hänger samman med koncentrationen av litium i blodet. Det är därför mycket viktigt att regelbundet mäta litiumhalten i blodet under den pågående behandlingen.

Efter en längre tids behandling kan man ibland få andra biverkningar som att

  • händerna darrar
  • man går upp i vikt
  • sköldkörteln påverkas
  • man kissar mer.

Darrigheten i händerna kan man ofta uppleva som ett handikapp, men den brukar minska så småningom.

Litium gör ibland att produktionen av sköldkörtelhormon minskar och ämnesomsättningen blir sämre. Då behöver man ta ett läkemedel med sköldkörtelhormon, Levaxin. Den behandlingen brukar inte innebära några problem.

Knappt en av fem personer som behandlas med litium går upp i vikt. Det kan undvikas genom att man är noga med vad man äter och dricker och att man motionerar.

Att man kissar mer beror på att njurarna inte klarar av att koncentrera urinen lika bra som före behandlingen med litium. För en del kan det bli ett stort problem. Om man minskar dosen eller får en motmedicin kan det hjälpa mot besvären. Allvarliga skador på njurarna är mycket ovanliga.

Nedstämd trots behandling

Om behandlingen leder till normalt stämningsläge kan man ibland ändå känna sig nedstämd och uppleva brist på kreativitet. Det är viktigt att diskutera det med sin läkare så att man tillsammans kan se vilka vinster och förluster man får av behandlingen. Ibland kan en viss minskning av medicindosen eller en kombination med andra mediciner hjälpa mot dessa besvär.

Litiumbehandling och graviditet

Det finns en liten risk att litiumbehandling kan ge hjärtfel hos fostret, men det är mycket ovanligt. Här måste mammans och barnets säkerhet vägas mot risken för allvarliga återfall, som ju också är en risk för barnet. Efter graviditetens tredje månad minskar risken för fosterpåverkan. Litiumbehandling under graviditet kräver täta läkarkontroller.

Provtagning under behandlingen

Koncentrationen av litium i blodet kontrolleras regelbundet, liksom sköldkörtelns och njurarnas funktion, och det allmänna hälsoläget. Det sker med hjälp av blodprovstagning tre till fyra gånger varje år. Kontrollerna bör ske på psykiatriska mottagningar. Man bör också besöka sin psykiater minst en gång per år om sjukdomen är okomplicerad och medicineringen fungerar väl. Annars kan man behöva ha kontakt med sin psykiater oftare.

Litium försvinner ut ur kroppen via njurarna. Det gör att störningar i vatten- och saltbalansen också påverkar litiumnivån. Sådana rubbningar kan uppstå vid kraftig svettning, hög feber, hård idrottsträning, diarré, ändrade kostvanor och operationer. Om man behandlas med litium måste man därför se till att kompensera vätskeförluster genom att dricka mer vatten. Det gäller till exempel när man vistas i varmare klimat som gör att man svettas mer än vanligt.

En alltför hög litiumnivå är alltid allvarligt. Symtomen består av tilltagande sömnighet, slöhet, koncentrationssvårigheter, muskelsvaghet, grova skakningar i händerna, sluddrigt tal, illamående, diarré och magsmärtor. Vid dessa symtom ska man omedelbart kontakta läkare.

Andra läkemedel

Om man får manier eller depressioner trots behandling med litium behöver man få tillägg av andra mediciner. Depressioner behandlas med antidepressiva läkemedel, som exempelvis Cipralex, Cipramil, Cymbalta, Efexor, Klomipramin, Remeron, Seroxat och Zoloft. Maniska symtom kan dämpas med något av de antipsykotiska läkemedel som tidigare nämnts.

Om man har bipolär sjukdom och har fått en depression som behandlas med antidepressiv medicin är det viktigt att samtidigt ha en humörstabiliserande behandling med litium eller antiepileptika. Annars finns risk att depressionen övergår i en mani. Riskökningen varierar från ett par upp till cirka tio procent.

Biverkningar av antidepressiva och neuroleptika

Biverkningar av antidepressiva mediciner varierar beroende på vilket läkemedel man använder, hur stor dos man tar och hur känslig man är. Därför är det viktigt att diskutera detta med sin läkare. De vanligaste biverkningarna är sömnbesvär, huvudvärk, muntorrhet, illamående och trötthet. Av en del mediciner kan man få sexuella biverkningar, som övergående impotens eller svårt att få orgasm.

Neuroleptika kan ge besvärande trötthet och stelhet i musklerna. Dosen är då vanligen allt för hög. Även här varierar biverkningarna beroende på hur känslig man är.

Vård på sjukhus kan behövas

Symtomen vid både mani och depression kan bli så allvarliga att man behöver vård på sjukhus. Vid depression kan det röra sig om svårigheter att klara vanligtvis enkla uppgifter, som att äta och sköta personlig hygien. I mycket svåra fall är risken för självmord stor. Vid mani kan det handla om att man blir så uppvarvad och aggressiv att man blir farlig för sig själv eller andra. I sådana fall bör vården ske på sjukhus, vanligtvis på psykiatrisk klinik.

Elbehandling

Man får alltid ECT- elbehandling på sjukhus. Det beror på att man blir sövd en kort stund under behandlingen. Ibland är man inlagd på sjukhuset, men man kan också enbart komma dit för behandlingen och gå hem igen några timmar efteråt.

Psykoterapi kan vara en viktig del

Psykoterapi är för många en viktig del i behandlingen av bipolär sjukdom. I terapin får man hjälp att bearbeta tidigare upplevelser och personliga svårigheter som kan utlösa eller underhålla en affektiv sjukdom.

Kognitiv beteendeterapi, KBT, bygger dels på kognitiv terapi som handlar om hur ens tankar spelar roll för hur man bearbetar information, men också på beteendeterapi som utgår från teorier om hur man lär sig saker. KBT kan också innehålla andra behandlingsmetoder, till exempel mindfulness.

I kognitiv beteendeterapi får man hjälp av terapeuten att analysera vad som är problematiska beteenden , vad som utlöser dem och vilka konsekvenser de får. Efter det kan det bli tydligt vad man behöver göra för att lära in ett nytt beteende. I KBT ingår en del undervisning från terapeuten, sedan får man steg för steg utsätta sig för det man har svårt för.

Man får också lära sig att känna igen och hantera tidiga symtom på återfall i sjukdomen. Även olika metoder för att bättre hantera sjukdomssymtom, stress och problemlösning ingår i terapin.

Psykopedagogik kan hjälpa

Psykopedagogik är en behandling där man lär sig förstå och förhålla sig till sjukdomen. Om man har bipolär sjukdom eller är anhörig kan det vara till stor hjälp att träffa andra i en liknande situation. Under gruppträffarna får man möjlighet till det. Målsättningen är att den som har sjukdomen och familjen ska få större kunskap om sjukdomens orsaker, symtom och behandling. Man tränas också i att känna igen tidiga tecken på återfall och hur man i så fall ska handla. Gruppträffarna brukar vara mycket uppskattade och leder nästan alltid till att stressen i familjen minskar. Metoden praktiseras på många psykiatriska kliniker.

Olika former av stödgrupper finns också inom patientorganisationer.

Ibland behöver familjen ytterligare stöd. På många orter kan sjukvården också erbjuda enskilt stöd till familjen där man tillsammans får lära sig hur man förbättrar kontakten och dialogen mellan den som är sjuk och anhöriga.

Andra behandlingsmetoder

På många orter i Sverige finns det stöd- och intresseföreningar för den som har bipolär sjukdom, som till exempel föreningen Balans eller IBIS, intresseföreningen för bipolär sjukdom. Där kan också anhöriga och närstående vara med. Bland annat har föreningarna olika självhjälpsgrupper där patienter med samma sjukdom kan utbyta erfarenheter, bygga nya nätverk och ge varandra psykologiskt stöd. Det lättaste sättet att få kontakt med dem är att ringa den psykiatriska mottagningen på hemorten och be om hjälp, eller söka på orden bipolär eller depression på nätet.

Stor risk för återfall

De flesta som insjuknat i mani första gången får återfall i sjukdomen. Men med hjälp av förebyggande medicinering, kunskap om tidiga tecken och god kontakt med behandlare och anhöriga kan man minska risken för återfall.

Om man får en depressionssjukdom för första gången är frågan om återfall mer komplicerad, eftersom depressioner ofta övergår i en bipolär sjukdom. Det går inte säkert att förutsäga vem som får återfall, men risken är större om man har någon i släkten med bipolär sjukdom. 

Fäll ihop

Sök hjälp i Gävleborg

Gävleborg

Sök hjälp i Gävleborg

Hit kan du vända dig om du har frågor eller behöver hjälp och stöd. Vänd dig i första hand till den verksamhet som står överst i listan:

Barn- och familjehälsan

Ungdomsmottagningen

Barn- och ungdomspsykiatri (BUP)

Fäll ihop

Vad kan man göra själv för att förhindra återfall?

Vad kan man göra själv för att förhindra återfall?

Minska risken för återfall

Det finns mycket man kan göra själv för att minska risken för att man blir sjuk igen. Det är bra att

  • sova tillräckligt mycket
  • ha fasta dagliga rutiner
  • undvika alkolhol
  • undvika att göra för mycket på en gång.

Detta är faktorer som man ofta kan påverka själv. Det är bra om man kan få hjälp och stöd av familj och andra närstående.

Stressande livshändelser och konfliktfyllda relationer är andra saker som kan öka risken för att man blir sjuk igen. Sådana situationer kan ibland vara svårare att själv göra något åt. Man kan behöva få hjälp att lära sig metoder för att samtala och hantera konflikter. Numera ingår det i behandlingen vid bipolär sjukdom.

Lära sig att känna igen tidiga tecken återfall

Oftast börjar ett återfall i sjukdomen med lindrigare symtom, så kallade tidiga tecken. Vid depression är det vanligt att man får sömnstörningar och bristande intresse för saker som man annars är intresserad av. Vid mani är ett minskat sömnbehov, större kreativitet, skämtsamhet och pratsamhet vanliga tidiga tecken.

Symtomen varierar från person till person och därför är det viktigt att man tillsammans med sin behandlare och anhöriga kartlägger tidiga tecken på återinsjuknande så att man känner igen dem. Ofta går det då att stoppa utvecklingen av sjukdomen innan man blir allvarligt sjuk. Därför är det bra om närstående också känner igen tidiga tecken för att kunna ge stöd på ett tidigt stadium.

När man får symtom är det bra om man försöker minska stressen och kanske medicinera några dagar om man har sömnbesvär. Det är också viktigt att söka psykiatrisk hjälp innan symtomen blir allvarligare. På så sätt kan man oftast förhindra allvarligare återfall.

Fäll ihop

Att vara närstående

Att vara närstående

Att leva nära en person med kraftiga humörsvängningar kan vara påfrestande. Det är lätt att förstå att man ställs inför svåra överväganden då en närstående är manisk eller djupt deprimerad. Många anhöriga beskriver också att det är mycket påfrestande att man inte i förväg vet hur familjesituationen kommer att vara. Det blir svårt att planera gemensamma aktiviteter. Familjeekonomin blir ofta ansträngd av långa sjukskrivningsperioder och perioder med ekonomisk expansivitet.

Ofta underlättar det mycket om hela familjen har en god kontakt med den läkare som behandlar personen med bipolär sjukdom. Det kan vara bra att den som är sjuk, tillsammans med familj och behandlande läkare, under en frisk period kommer överens om hur man ska förhålla sig till varandra och vem som ska kontaktas vid nya sjukdomsperioder. Ett gott råd brukar vara att försöka vara öppen och tydlig mot varandra om när och hur man kontaktar sjukvården.

Det kan vara bra att söka stöd hos andra som har liknande erfarenheter. Man kan till exempel vända sig till en intresseförening för patienter och närstående som till exempel Föreningen Balans eller IBIS .

Mer på 1177 Vårdguiden

Reportage: Pebbles och Hanna väljer att tala öppet om mammans psykiska ohälsa

Att leva med en psykiskt sjuk förälder

Om en vuxen som tar hand om en och som man kanske bor tillsammans med är sjuk påverkas man av det på olika sätt.

Man kan till exempel känna sig rädd, orolig eller ledsen. Kanske tänker man mycket på hur det ska gå eller undrar om den som är sjuk någonsin kommer att må bra igen. Hon eller han kanske inte orkar göra saker ihop eller att riktigt bry sig om hur man har det i till exempel skolan.

Man kanske får ta ansvar för saker som vuxna brukar ta hand om hemma. Det kan till exempel vara att ta hand om småsyskon eller att se till att det finns kläder och mat. Så stort ansvar ska man inte behöva ta som barn.

Du är inte ensam

Det kan vara bra att veta om att du inte är ensam. Det finns många andra som också har en förälder eller annan närstående som mår dåligt. Ibland kan det hjälpa att prata med andra som har det på samma sätt som man själv.

Mer på 1177 Vårdguiden

Hanna E Karlsson skriver om sina erfarenheter av att ha en förälder som inte mår bra.

Läs på UMO.se

Att ha en förälder eller närstående som har en psykisk sjukdom

 

Sidor på nätet som är bra att besöka om du är barn eller ung

Här kan du träffa andra som har en närstående som har psykisk ohälsa och till exempel ställa frågor, chatta, läsa andras upplevelser eller skicka in din egen berättelse.

  • Kuling.nu
  • Livlinan.org
  •  

    Andra sidor där du kan hitta stöd

  • Barnombudsmannen
  • BRIS - Barnens rätt i samhället
  • Maskrosbarn
  • Rädda barnen
  • UMO.se – din ungdomsmottagning på nätet
  • Fäll ihop

    Lästips

    Lästips

    Ett bipolärt hjärta. Rebecca Anserud

    Lindquist publishing 2012.

    Fäll ihop
    Senast uppdaterad:
    2013-09-26
    Skribent:

    Lena Backlund, läkare, specialist i psykiatri, Psykiatri sydväst, Huddinge sjukhus

    Redaktör:

    Ellinor Lundmark, 1177 Vårdguiden

     
    Granskare:

    Jan Wålinder, läkare, professor emeritus i psykiatri, Sahlgrenska universitetssjukhuset i Mölndal och vuxenpsykiatriska mottagningen i Mölnlycke


    Gävleborg
    Tillägg uppdaterade:
    2013-09-26