Marie berättar själv om sin cancer

Funderar på hur man börjar skriva en sådan här berättelse, som är så personlig och på ett sätt intim. Varför känner man sådan skam när man drabbas en gynekologisk cancersjukdom? Eller är det bara jag som känner så? Är det lättare att prata om en cancersjukdom i bröstet, tarmarna eller i hjärnan? Detta är min berättelse, mina tankar, funderingar, känslor och upplevelser. Kanske känner någon av er som läser detta igen sig.

Sommaren 2012 föddes mitt andra barn. Tiden efter förlossningen flög iväg, vi levde i den härliga, mysiga lilla bebisbubblan. Men när jag slutade amma började jag få konstiga blödningar. Jag tänkte först att det är säkert bara är något tillfälligt. Men till slut ringde jag min barnmorska som lugnande mig, men gav mig en tid för säkerhets skull.

Inget allvarligt

Jag hade egentligen inga tankar på att det skulle vara något allvarligt. Jag hade varit på cellprovskontroller, även om det var cirka tre år sen senast. Men när barnmorskan började undersöka mig såg jag snabbt i hennes ansikte att det var något som inte stämde. Hon sa att hon ville att en läkare skulle titta på mig. Jag blev helt kall, tom, mållös och ensam. Vad är det som händer? Har jag fått cancer? Nej, det kan inte vara så. Jag känner mig ju pigg, ja, så pigg som man kan vara med små barn. Jag orkar träna och springa, har inte ont någonstans, känner inget när jag rider. Hon sa ju inte att jag hade cancer, men tänk om det är så? Det får inte vara så!

Hon kom ganska snart tillbaka, lugnade mig och sa: ”Men för säkerhets skull så har jag bokat en tid till dig på gyn om två veckor.” Om två veckor?! Ska jag gå omkring med denna oro i två veckor? ”Det fanns tyvärr ingen tidigare tid.” Hon gav mig en lapp med ett telefonnummer till en privat mottagning. Med den gula lappen i handen gick jag ut till bilen. Tog upp min mobil och ringde. Med darrande röst beskrev jag mitt ärende och började gråta.

Sjuksköterskan i andra änden av luren sa: ”Du kan komma hit i kväll. Vi klämmer in dig.” Jag fick träffa en läkare, som tog prover. Två dagar senare ringde han. Det var en varm dag strax före midsommarafton 2013. Läkaren sa att jag skulle komma in till honom och att jag skulle ta med mig någon. Min mamma följde med mig. Jag såg på långt håll när läkaren kom i korridoren att det var det värsta svaret man kan få. Vi satte oss ner och han sa: ”Proverna som vi tog visar att du har en livmoderhalscancer.” Jag läste provsvaret. Skivepitelcancer. Det kan inte stämma! Jo, det var mitt namn och personnummer. Det kändes som jag föll fritt. Paniken och ångesten sköljde över mig. Mina barn! Jag kan inte dö nu när de är så små, ett och sex år gamla! Han informerade om kommande undersökningar. ”Det kommer gå bra detta. Ta en sak i taget. Åk hem till dina barn nu och fira midsommar.”

Ångesten sköljde över mig

Jag grät länge i mammas famn och hela vägen hem. Idag minns jag inte så mycket av den midsommaren. Jag var nog i fullständig chock. Efter alla undersökningar visade det sig att tumören var så stor så den förmodligen inte gick att operera bort. Jag blev helt kall inombords och ångesten sköljde över mig igen. Minns att jag frågade om hur ska jag berätta detta för min dotter, som är sex år. Fick till svar: ”Här är en broschyr som kan hjälpa dig. På måndag ska du till Lund på undersökning. De tar kontakt med dig om en tid.”

"Vissa dagar kommer det där cancerspöket och sätter sig på axeln när man minst anar det."

Jag gick hem och läste broschyren. Blev väl inte så mycket klokare. Jag resonerade lite med goda vänner och mina föräldrar och kom fram till att ärlighet är bäst, barn är kloka.

Efter många undersökningar i Lund konstaterade man att tumören var stor men utan spridning. Så jag skulle få strålning och cytostatika (cellgift) som behandling under sex veckor, med start om några veckor.

Dagen innan jag skulle starta min behandling var jag med min dotter och red. Hon hade gått på miniridskola under sommaren. På vägen hem i bilen frågade hon om jag var jättesjuk. Jag svarade: ”Ja, men i morgon ska jag åka till Lund och få mediciner.” ”Bra mamma, då är du frisk när jag börjar skolan och den riktiga ridskolan till hösten.”

Behandling i Lund

Jag var i Lund måndag till fredag i sex veckor. Mina fantastiska vänner turades om att vara med mig där nere. De jobbigaste dagarna var tisdagarna. Då fick jag cytostatika. Usch, vad kvällarna efteråt var gräsliga! Jag frossade och kräktes. Men mina vänner var hos mig och vi skrattade och hade roligt mitt i det sorgliga. Mina föräldrar kom ofta ner med barnen och de bodde med mig på patienthotellet.

Några veckor efter behandlingen var avslutad var det föräldramöte i min dotters klass. På en vägg i klassrummet hade barnen fått rita och berätta om något ställe de ville åka till. Alla andra barn hade skrivit Lalandia, Mallorca, Grekland och Disney World. Min dotter hade skrivit Lund. Jag blev helt paff, förundrad och förvånad när jag såg det. När jag kom hem frågade jag henne varför hon hade skrivit Lund, ett ställe som för mig var förknippat med så mycket jobbigt och ångestfyllt. Hon sa: ”Mamma, det var så mysigt där på hotellet. Man kunde hämta fika, titta på film och äta godis i sängen. Och det bästa, mamma, är att man blir frisk där.”

Jag blev så glad att jag tillsammans med mina föräldrar hade lyckats göra denna tid till ett fint minne för henne. I Lund var personalen helt fantastisk. Mina barn fick vara med på strålbehandlingarna och framför allt fick min dotter förklarat hur det gick till, på ett sätt anpassat för barn. Vilken skillnad mot sjukhuset hemma, där jag fick en broschyr i handen.

Alla kontroller ser bra ut

Det har nu gått drygt tre år sedan jag avslutade min behandling och alla kontroller hittills ser bra ut. Att få strålning och cytostatika är tufft men tiden efter är ännu tuffare. Även om man blir botad från cancern så sitter den kvar i huvudet. Vissa dagar kommer det där cancerspöket och sätter sig på axeln när man minst anar det.

Som person har jag till viss del blivit annorlunda, kanske lite mer egoistisk. Inte på ett elakt sätt utan mer att jag väljer att göra saker som är viktiga. Jag försöker vara med mina barn, att helt enkelt bara vara med dem. Tänker fortfarande på att jag ska skapa fina minnen av mig tillsammans med dem. Hästarna och stallet är min frizon. Där kan jag bara vara. På hästryggen släpper jag alla andra tanker. Då är jag fri!