LÄS ANDRAS FRÅGOR

Kan jag fortsätta leva med min svartsjuke man?

Fråga

Jag har levt med min man i 25 år nu, men snart orkar jag inte med hans svartsjuka. Han är välutbildad och har ett mycket bra jobb och är en bra pappa och man när han inte svartsjuk. Vi älskar varandra, men nu orkar jag inte mer. Ändå tycker jag så synd om honom. Vad ska jag göra?

Han ser saker som aldrig har hänt och jag har ingen aning om vad han pratar om. På grund av detta kan vi inte umgås med några vänner längre. Han anklagar mig för att ha kontakter med män i grannhusen också.

Jag ger honom mycket uppmärksamhet och kärlek. Jag känner att jag får tassa på tå för att inte provocera honom men ibland får han utbrott och blir fruktansvärt arg på mig. Han vill kontrollera mig hela tiden. Han vill inte acceptera att han har problem utan säger att det är jag som har fel.

Svar

Så bra och viktigt att du hör av dig för att få hjälp med relationen till din man. Du är inte ensam om att ha det på det sätt du beskriver, jag har träffat många som lever eller har levt i liknande situationer. Det är ohållbart, men det finns stöd och hjälp att få.

Du beskriver hur hans svartsjuka, ilska och utbrott har fått stora konsekvenser för ditt liv. Den isolering och anpassning som du beskriver säger mig att du har lärt dig att det finns ett högt pris att betala, kanske i form av ilska, om du går utanför de ramar som din man har satt upp för relationen. Om jag förstår dig rätt har det varit så under längre tid. Kanske finns det även andra områden där du har tvingats anpassa dig?

Att utifrån svartsjuka pressa någon till isolering, eller att skapa rädsla hos andra genom återkommande utbrott, ingår i det som kallas för psykiskt våld. Jag tror att du har märkt att ilskan och svartsjukan inte försvinner, trots att du har försökt anpassa dig och ”tassa på tå”. Det beror på att det här i grunden inte handlar om dig eller ditt beteende, utan om att din man har stora problem med behov av kontroll.  Detta trots att han säkerligen också har många fina sidor, det är ju antagligen bland annat därför du har stannat i relationen. 

Det som kan vara svårt med psykiskt våld är att dra gränserna för just vad som är våld och inte. Vi har ju alla mindre goda egenskaper och kan vara svåra att leva med på olika sätt. Men det är aldrig okej att begränsa sin partner på detta sätt, vare sig man motiverar det med svartsjuka eller något annat. Att tvingas förhålla sig till rädsla för utbrott och anklagelser både begränsar och tar mycket energi och får, precis som du beskriver, stora konsekvenser för den som är utsatt.

Att leva med psykiskt våld skapar ett konstant högt stresspåslag, som kan resultera i både psykiska och fysiska konsekvenser. Oro, nedstämdhet, ångest, huvudvärk, magproblem är några exempel. Det psykiska våldet skapar också inadekvat självkritik och skuldkänslor, vilket gör att det ibland blir svårt att se klart vad som är vems ansvar.

Du har säkert på många olika sätt försökt nå fram till honom och försökt få honom att förstå hur svårt detta blir för dig. Problemet är att detta oftast inte går att lösa inom ramen för er relation, ni behöver på var sitt håll hjälp utifrån. Du behöver få eget stöd att sortera och reflektera kring hur din mans beteende har påverkat dig och ditt liv, hur det har begränsat dig och hur du vill leva ditt liv framåt. Din man behöver eget stöd i att tillsammans med någon professionell arbeta med sin problematik. Det är hans ansvar att ta tag i sina problem, oavsett om ni fortsätter att leva tillsammans eller inte.

I mailet skriver du att du inte orkar mer, och att han, trots att du har tagit upp det, inte vill se att han har problem som han måste ta tag i. Trots att det stora problemet i er relation är hans kontrollbehov och ilska så är det inte han, utan du, som skriver det här mailet. Den som utövar psykiskt våld brukar ofta externalisera orsakerna till våldet, det vill säga förlägger orsakerna till sitt eget beteende på något annat, oftast på den som utsätts. Du älskar honom och skriver att du tycker synd om honom, vilket är begripligt, han mår naturligtvis inte heller bra av att ha det så här.  Men det går inte att komma runt det faktum att det först är när han förstår och genuint vill arbeta med sin problematik som möjlighet till förändring finns. Du har levt med honom länge. Det är fullt begripligt att du har velat stanna och kämpa för relationen. Frågan är om du vill och orkar fortsätta att betala priset det innebär, eller om det är dags att nu välja utifrån vad du behöver.

Kommunen har ansvar att se till att den som utsätts för våld får stöd och hjälp. Här inkluderas även psykiskt våld. I många kommuner finns verksamheter där det finns möjlighet att få en samtalskontakt för att få hjälp att sortera och få stöd i att gå vidare. Om du går in på din kommuns hemsida och skriver in ”våld i nära relation” kommer det ofta upp kontaktuppgifter. Du behöver inte själv ”veta” att det är just våld för att söka stöd, eller ha bestämt dig för att lämna. Många kommuner har även stöd att erbjuda till den som utövar våld och som vill ta tag i sin problematik, eller kan hjälpa till med hänvisning.

I de flesta kommuner finns även kvinnojourer som ger stöd och råd genom samtal. Du kan titta på roks.se eller unizon.se för att se vilken jour som ligger närmast dig. 

Tveka inte att ta det stöd du behöver.

Till toppen av sidan