Vid ett underbensbrott är vanlig röntgen det enklaste sättet att se hur långt läkningen har gått. Det går även att använda mer avancerade metoder, till exempel magnetkameraundersökning. Den bidrar däremot inte med extra information vid brott på underbenet eller andra långa ben i armar eller ben. Däremot kan den metoden vara värdefull vid benbrott som är svåra att upptäcka, till exempel vid brott på båtbenet i handen eller brott där benhinnan är hel.
Läkningen av ett benbrott har flera stadier. När brottet sker uppstår en blödning. I resterna av blödningen växer nya blodkärl in. Nya celler bildas så att förbindelsen mellan benbitarna bryggas över. Det är nu en seg förbindelse där så småningom kalk börjar bildas.
Det är viktigt för läkningen att benändarna är helt stilla med hjälp av gips, märgspik eller annan fixering. Efter sex veckor har läkningen kommit så långt att det går att släppa gipset. Brottet är tillräckligt stabilt för det.
Nu är det viktigt att benet börjar belastas. Det gör att läkningen framskrider på bästa möjliga sätt. Det nya benet är mer eller mindre kompakt. Belastningen gör att benet byggs om till ett lättare och starkare ben som består av benskivor, så kallade lameller.
Helt läkt är inte benet förrän efter minst ett år. Då visar röntgen nästan inget spår av det gamla brottet. På det gamla brottstället finns bara nytt ben.