Reportage: Magnus fick en stroke

– När jag förstod att jag ändå hade klarat mig ganska så bra kände jag mig först lättad. Senare kände jag mig ledsen och det är jag fortfarande, menar Magnus som sakta men säkert, steg för steg, vinner bit för bit av förlorad mark. Den tidigare försvunna livsglädjen är på väg tillbaka.

Förlorade gnistan

Det skulle kunna vara en reklamfilm för att bo på landet; ett pastoralt landskap där en flock hästar pulsar sig fram genom solgnistrande snö. Inne i vardagsrummet i det stora boningshuset, knastrar och knäpper en kakelugn, två fjäskande hundar vill ta sig upp de knarrande skinnfåtöljerna. Det bjuds på ångande hett kokkaffe och småkakor. Allt skulle kunna vara idylliskt om det inte vore så att 68-åriga Magnus kämpar för att komma tillbaka efter en stroke.
– Man tappar så mycket, framförallt gnistan. Det blir så svårt att ta tag i saker och nu med årets vinter så har allt känts ännu svårare, säger han.

Synbortfall och domningar

Det under sommaren som Magnus kände sig konstig. Han var yr och synen var påverkad. Han upplevde ett slags flimmer. Känseln under höger arm var nedsatt. En bekant tyckte att Magnus sluddrade lite men själv märkte han inget. Han uppsökte det lokala sjukhuset. En snabb undersökning gjordes och sedan skickades Magnus hem igen.

Dagen efter höll han på att klämma en häst med bilen. Ryttaren undrade var det var frågan om och Magnus insåg att han överhuvudtaget inte hade sett hästen. Han hade ett synbortfall men eftersom det bara var vid en viss vinkel hade han inte tänkt på det.

Omhändertagandet var jättebra

Dagen efter uppsökte Magnus åter sjukhuset. Den här gången gjordes en datortomografi av hjärnan och spåren av en liten stroke kunde upptäckas. Han fick behandling och remitterades vidare till regionsjukhuset där han lades in under några dagars tid.

Det är en period som Magnus har svårt att minnas alla detaljer kring.
– Men jag kommer ihåg att jag var mycket väl omhändertagen. Personalen var väldigt mån om mig. Det var helt enastående, berättar han.

Riskfaktorer finns

Magnus har tidigare varit egenföretagare men han hävdar att han levt ganska lugnt de senaste fem åren utan allt för mycket stress. Att han skulle få stroke var inte med i hans sinnesvärld. Men han kan idag se några riskfaktorer: det finns hjärt-kärlsjukdom i släkten och själv har han diabetes.

Många vänner hörde av sig

Efter att ha kommit hem från sjukhuset fick Magnus och hans fru Lillemor ett starkt stöd från släkt och vänner. Det var nästan för många som ringde och besökte dem. Samtidigt har de upptäckt att det finns många fler vänner än vad de först trodde – en trygghet att veta om de snabbt skulle behöva hjälp.

Magnus har i sina sociala kontakter varit mycket öppen om sina problem.
– Jag pratar med alla jag känner om att jag har fått en stroke. Vet man inte om det kanske man tycker att jag glömmer så mycket.

Livet idag

Magnus kan i stort sett röra sig helt obehindrat. Han har fortfarande problem med närminnet men koncentrationsförmågan börjar sakta återvända. Det är bara några små symtom som påminner honom vad han har varit med om. Det känns ungefär som att armen sover och han har också ett visst synbortfall. Det innebär att han inte får köra bil.

Att bo på landet och inte ha bil gör livet komplicerat. Om ett halvår ska han syntesta sig igen. Under tiden vill han absolut inte sätta sig bakom ratten.
– Livet skulle bli helt förstört för mig om det var jag som orsakade en trafikolycka, säger Magnus.

Värst är kanske den psykiska påfrestningen. Magnus är till synes aktiv och glad. Han har en busig blick. Men skenet bedrar till viss del. Han är nedstämd och behöver till exempel antidepressiv medicin.

Magnus försöker ändå vara positiv. Våren är på väg och som naturmänniska längtar han till långa skogspromenader. Gården som paret bor på är också ofta fylld med trevliga flickor som kommer och rider och sköter om alla hästar. Hästarna har förutom att skapa ett öppet landskap också bidragit till många sociala kontakter.

Anhöriga får dra stort lass

Stroke drabbar även anhöriga. Lillemor har fått ta ett stort ansvar för att det dagliga livet ska flyta på. Hon har också märkt att initiativförmågan och glädjen till stor del försvann hos Magnus i samband med stroken.

Många gånger har Magnus suttit i fåtöljen hela dagen och inte kommit sig för någonting. Det tidigare intresset för matlagning försvann.
Lillemor har blivit den som får hålla ordning på allting och kompensera för Magnus initiativlöshet och passivitet.

Råd till andra

Magnus och Lillemor känner att en stroke sätter saker på sin spets. Man får sig en tankeställare och börjar omprioritera saker i livet. Lillemor håller med.

Ett tips de båda vill förmedla är att gå med i en strokegrupp. Kursen gav mer kunskaper om stroke och rehabilitering samtidigt som patienter och anhöriga fick en chans att prata av sig och få stöd av varandra. Även en kurator fanns att tillgå som extraresurs.
– Ofta har man ju lättare att bära något mentalt om man kan dela med sig det till andra, menar Magnus.

Deltagandet innebar också att Magnus och Lillemor fick distans till sina problem och insåg att de ändå hade det ganska bra. Det fanns de som hade drabbats betydligt värre.

Framtiden

Magnus behandlas med blodförtunnande och blodtryckssänkande medicin. Han kommer att kräva tätare läkarkontroller för att känna sig säker på sin hälsa.

Det finns en gnagande oro över att han ska drabbas av ytterligare en stroke, eller att han ska bli förlamad och totalt beroende av sin fru. Samtidigt märker han att krafterna och glädjen börjar komma tillbaka. Han har en del hobbyprojekt på gång och tillåter sig ha barnsligt kul med en fyrhjulsdriven terrängbil.

Nu ska han ytterligare stärka kroppen med hjälp av sjukgymnastik två gånger i veckan, bland annat ska balansen bli bättre.
– Det tar sin tid det här och det måste få ta sin tid. Du blir ju bättre och bättre, uppmuntrar Lillemor.

FOTNOT: Magnus och Lillemor heter egentligen något annat.