PERSONLIGA BERÄTTELSER

Reportage: Lenas mamma har Alzheimers sjukdom

Innehållet gäller Västra Götaland

Lena tänker alltid på sin mamma och hur hon har det. Det är den första tanken som slår henne när hon vaknar på morgonen och den sista som lämnar henne innan hon ska somna. Nu väntar Lena på att hennes mamma ska få plats på ett hem för människor med demenssjukdom. Situationen känns ohållbar.

Lenas mamma fantiserar ihop saker som inte stämmer med verkligheten. Hon har också svårt att få något gjort. Det började för ungefär två år sedan, när hon var 85 år. Efter en tid fick hon diagnosen Alzheimers sjukdom.

− Mamma har alltid varit en aktiv person, aldrig stillasittande. Hon älskade barn och passade gärna sina barnbarn. De älskade att vara hos mormor. Hon ställde alltid upp. Sa aldrig nej!

Lena och hennes mamma bor i närheten av varandra och har alltid haft mycket kontakt. En serie händelser gjorde att Lena fattade misstanke om att det inte stod rätt till med mamman. Det började med att hon inte hörde av sig längre. Sedan följde flera ovanliga händelser.

En förändrad mamma

− När pappa blev inlagd på sjukhus fick hon bo hos oss. Trots att vi har bott i samma hus i trettio år hittade hon plötsligt inte i huset. Senare, när pappa kom hem från sjukhuset, blev hon grinig och irriterad. Han fick all uppmärksamhet och det orkade hon inte med. Hon hade fullt upp med sig själv.

− Strax därefter dog pappa.Mamma sålde huset och skulle flytta till en lägenhet. När hon skulle packa sina saker hände ingenting. Hon fick inget gjort. Och när hon kom till den nya lägenheten, som låg bara ett par hundra meter bort, hittade hon inte i omgivningarna.

Svårbegriplig verklighet

Maken som dog, flytten till lägenheten, flera sjukhusbesök och mindre olyckor. Mammans verklighet har förändrats och blivit svårare att förstå och det har lett till misstro mot omgivningen. Lena och hennes familj blir beskylld för att stjäla ljusstakar och filtar och hemtjänsten för att dricka upp hennes kaffe.

Lena funderar mycket över hur mammans dagar ser ut. Hon kan inte läsa på grund av sin dåliga syn och trots fjärrkontroller med stora knappar klarar mamman inte av att sätta på radion eller TV. Hemtjänsten tittar till henne varje dag men när de inte är där är det förmodligen väldigt tyst och ensamt där i lägenheten…

Lena har bra kontakt med demenssjuksköterskan i kommunen. När det är tungt och hon behöver prata ringer hon till henne för att få utlopp för sorgen och för att få nya krafter.

Alltid beredd

− Jag blir så ledsen när jag tänker på mamma och sjukdomen och hur en människa bryts ner när huvudet inte längre är med. Vi har alltid stått varandra så nära men nu kan vi inte kommunicera längre. Det blir mest tillrättavisningar hela tiden, om allt som hon inte kan och inte vet. Usch, det är jobbigt!

Lena är enda barnet. Hon känner sig ständigt bunden. Hela tiden på pass. Vågar inte åka bort. Hon önskar att hon hade ett syskon att dela oron och ansvaret med.

− Jag är första instansen när något händer. När det blir strömavbrott är hon det första jag tänker på. Hur ska hon klara sig nu? Tankarna på henne finns där hela tiden.

Till toppen av sidan