Reportage: Johan fick en hjärtinfarkt

Man skulle först inte tro att 45-årige Johan är en hjärtinfarktpatient. Han är före detta elitidrottare och har alltid varit mycket fysiskt aktiv.
– Jag har fel på kolesterolet. Det är det största problemet, kommenterar Johan.

Johans problem är ovanligt. Det är nämligen på utsidan av hjärtats kranskärl – och inte på insidan – som kolesterolet ansamlas och sätter igång en inflammationsprocess som gör att blodkärlen snörps åt. Kroppen reagerar med att försöka täta vad den uppfattar som ett läckage och en propp kan bildas.

Infarktproblematiken ligger i släkten. Ingen man – vare sig på mammans eller på pappans sida – har uppnått pensionsåldern.
– Min pappa dog i infarkt när han var 41 år gammal och jag var själv 41 när jag fick min första infarkt, berättar Johan.

Varningssignaler för hjärtinfarkt

Första gången Johan fick en infarkt nonchalerade han varningssignalerna. Han och sonen var på skidsemester och var först i backen på morgonen och sist ned på kvällen. En enorm trötthet kom över Johan men han trodde det berodde på överansträngning. Väl hemma kände han sig spyfärdig av trötthet.

Han bjöds in till en granne på kaffe och släpade sig dit. Efter första klunken kaffe kom en stark bröstsmärta som strålade ut i händerna och ut mellan skulderbladen.
– Det var precis som om någon hade kört in en kniv i bröstkorgen, minns Johan.

På sjukhuset fick Johan blodförtunnande medicin. Kranskärlsröntgen visade ingen förträngning, bara ett ärr, och man gissade på förkylning som orsak.

Johans anhöriga blev riktigt skakade av händelsen men Johan tog det hela med ro. Men efter att sonen hade varit på besök och överlämnat en ros kom känslorna.
– När jag var ensam satt jag och tittade på rosen och tänkte på att jag bara var 9 år när min pappa dog vid 41 års ålder. Nu var jag själv 41 och pojken min 9. Då kändes det tufft. Riktigt tufft, säger han tyst.

Hjärtinfarkten behandlas

Några år senare var det dags för nästa infarkt. Johan var inne i en mycket intensiv arbetsperiod med extremt mycket övertid och ett varsel hängande över huvudet.
– Jag kände mig så trött och åkte då in till lasarettet. Jag trodde att det var mina hjärtmediciner som krånglade, berättar Johan.

Mängder med prover och undersökningar genomfördes utan att någon infarkt kunde konstateras. Johan fick dock stanna på hjärtintensiven för observation under natten. På morgonen kändes det som en kniv i bröstkorgen igen. Den här gången var det en massiv infarkt, men eftersom Johan redan befann sig på sjukhuset kunde skadorna begränsas. Han fick blodförtunnade medicin och akut PCI, ballongvidgning av kranskärlen. Ett antal stentar, tunna metallnät, sattes in i kranskärlen för att säkerställa blodcirkulationen.

Förändrad livsstil

Johan visar bilderna från PCI:n där passagen i kranskärlen är helt blockerad på flera ställen och så bilderna som visar hur blodet återigen pumpas fram.
– Jag kan konstatera att jag haft tur men jag tycker samtidigt att livet är lite orättvist, säger han.

Det finns alltid en rädsla för att hjärtat ska krångla.
– Jag hade förmaksflimmer medan jag seglade mellan Skagen och Göteborg. Det var inte kul. Jag satt i 16 timmar med flimmer och efter det vill jag inte segla igen. Jag har sålt segelbåten nu.

Någon fantastisk återhämtning kan Johan inte säga att han har varit med om. Han rör sig mindre idag, har gått upp i vikt och har fått gett upp flera av sina fritidsintressen.
– Min största begränsning är att jag känner mig så trött. Mitt liv består just nu bara av att äta, jobba och sova, suckar Johan.

Hjärtproblemen har inneburit att Johan ser på livet på ett annat sätt idag. Det materiella är inte så viktigt längre. Istället satsar han på livskvalitet och att umgås mycket med sonen.
– Det positiva med infarkten är väl att jag också tar hand om mig själv och andra omkring mig. Jag har antennerna mer ute idag för hur folk mår. Och jag vågar också fråga.

Omhändertagandet

Johan delar ut både ris och ros till sjukvården.
– Jag tycker det har varit jättebra när jag har legat inne på lasarettet men skit när jag har kommit ut. Man är liksom en färskvara och det är svårt att få tag på läkare när man väl har blivit utskriven.

Eftersom Johan är en ganska cool kille så har han inte riktigt tagits på allvar när han sökt till akuten för bröstsmärtor. Väntetiden har blivit lång. Men när hans journal tas fram blir det fart – då inser personalen allvaret. Johan skulle också vilja att läkarna såg mer på helheten.
– Hjärtspecialisterna har varit som bilmekaniker som bara bryr sig om att motorn går bra medan resten av bilen faller ihop, säger han syrligt.
Johan har dock fått kontakt med en engagerad allmänläkare som verkligen är intresserad av hur hela Johan mår.

Omgivningens reaktioner

Johan var vid första infarkten skild och sonen bodde hos mamman. Efter sjukhusvistelsen flyttade sonen hem till honom. Det var pojkens sätt att få en chans att övervaka sin pappa. Pojken bor idag, fem år senare, kvar hos Johan. Han vill ha koll på sin pappa.

Även Johans övriga anhöriga har tagit mycket stryk. All oro tär. Ofta berättar inte Johan om alla läkarbesök för att inte de ska knäckas helt.
– För min sambo har det varit tufft. Hon får ofta säga åt mig att vila när jag vill greja med saker. Jag bromsar inte själv, säger han.

Råd till andra

Johan menar att det är viktigt med information, inte minst till de anhöriga. Därför måste man våga fråga, fråga, fråga. Sedan tror han att det är viktigt att komma ihåg att det är lätt att förneka att man har haft infarkt, speciellt om man är ung. Känslorna kan komma en lång tid efteråt.
Johan har också haft stor hjälp av hjärtskolan och att vara med i en motionsgrupp för hjärtpatienter – där sitter alla i samma båt och har samma oro. Man kan därför alltid få råd och tips.
– Jag hör från dem som har slutat hjärtgymnastiken att man saknar just den sociala biten, säger han.

Framtiden

Johan ska nu försöka trappa ned på arbetet. Han vill inte längre pressa sig. Han blir lätt stressad och på dåligt humör, orkar liksom inte med sig själv. Han åker regelbundet in till sjukhuset när han känner sig extremt trött. Ofta beror det på förmaksflimmer. Eventuellt kommer problemen med hjärtats signalsystem kunna åtgärdas på kirurgisk väg. Han har också problem med kärlkramp och äter en rad olika hjärtmediciner. Han har även fått antidepressiv medicin.

Johan har haft många sömnlösa ångestfyllda nätter men som före detta elitidrottsman har han haft hjälp av sina kunskaper i mental träning. Han kan därför oftast hantera sin oro och han vägrar att ge upp.
– Jag räknar med att bli pensionär även om jag vet att oddsen är sämre för mig, säger han.

FOTNOT: Johan heter i verkligheten någonting annat.