Fick hjälp av andra efterlevande efter sonens självmord

Martin Hartvigsson var lite av en lokalkändis i Kungshamn. Som vuxen blev han känd för den fisk- och skaldjursaffär han drev tillsammans med pappan. Martin var snickare och byggde ut affären med bistro med musikuppträdanden på pappans fiskebåt som låg vid kaj två meter från bistrons uteveranda.
I sitt avskedsbrev beskriver Martin sig själv som spelmissbrukare.

Han hade dock inte stora spelskulder. Carina Persson tror att spelandet hör samman med de svåra smärtor Martin hade på grund av skolios. När han inte kunde sova om nätterna brukade han spela nätpoker.
Carina har ändå svårt att lyfta fram en huvudorsak till självmordet.
– Martin måste ha fått en knäpp, det måste ha hänt någonting. Ofta används begreppet psykologisk olyckshändelse och det är ju precis vad det är, påpekar hon.

Att förlora en närstående i självmord är ett av de svåraste trauman man kan gå igenom. Inget kommer någonsin att bli sig likt. De första åren blir man mycket påverkad både mentalt och ofta även fysiskt. Sorgen vid självmord är traumatisk och behöver ofta behandlas professionellt med terapi eller annan typ av stöd.

Efter självmordet försökte Carina få hjälp av psykologer. Hon tyckte dock att det inte fungerade.
För att komma vidare i livet utbildade hon sig still samtalaterapeut och inom mindfullness och inom sorgbearbetning.
– Det var hemskt jobbiga utbildningar men de var bra för min bearbetning av det som hade hänt, menar Carina Persson.

Samma kväll som självmordet fick Carina höra talas om organisationen SPES som erbjuder medmänskligt stöd i olika former för efterlevande vid suicid.

Carina mötte människor som alla hade liknande erfarenheter och som förstod hennes mörka tankar.
– Förståelsen som jag inte hade fått hos psykologen fick jag istället hos människor som upplevt samma sak. Det var helt fantastiskt, ingen ifrågasatt vad jag gjorde där eller varför jag först inte deltog i samtalen, säger hon.

Det kan nästan kännas som man straffas som efterlevande till en person som tagit sitt liv. Självmord är i vissa kretsar fortfarande något skamligt. Carina tror att det är allra värst i de små bohuslänska kustsamhällena. Där kan det fortfarande råda en gammalkyrklig syn på självmord.

Många har ställt upp för Carina men många har också aktivt undvikit henne i samhället, på gatan eller i affären. Dessutom vågar många människor inte att möta en person i djup sorg.
– Jag vill få bort tabut kring självmord och för att få folk att prata om ämnet. Jag vill också kunna stötta andra. Min erfarenhet är att det enda sättet att få hjälp är att få prata med någon som har en liknande erfarenhet.

Carina berättar att minst tio personer berörs av ett självmord men det kan likväl vara 100 som känner sorg, skuld och otillräcklighet: en arbetsplats, vänner, grannar, släktingar och så vidare.

Risken för psykisk ohälsa hos efterlevande är stor. Carina pratar om en spridningseffekt.
– Många efterlevande har självmordstankar. Därför är det märkligt att man inte tar deras suicidrisk på större allvar. Myndigheter kan inte bara arbeta med att försöka hindra självmord utan måste också kunna ta hand om personer som finns kring den som tog sitt liv, säger hon.

Det kan vara svårt att prata med någon som mår dåligt, har självmordstankar eller kanske mist en närstående i självmord. Men att göra det är livsviktigt!
Det går att stötta efterlevande, det går till och med att förhindra självmord.
Det enda som behövs är ge lite tid.
Carinas råd är att våga fråga, våga prata och våga lyssna.

Fotnot: SPES står för Riksförbundet för SuicidPrevention och EfterlevandeStöd. En annan organisation som erbjuder stöd efter självmord är Hope.