Reportage: Depression och personlighetsstörning, Saras berättelse

29-åriga Sara har en ring i näsan, svart hår, en vänsterarm som är sönderrispad och en högerarm fylld med tatueringar, bland annat en myrslok.
– Myrslok och sengångare är mina favoritdjur. Det är så jag känner mig. Som ett trögdjur; jag gillar det enkla och jordnära livet. Jag känner att det är det lilla i livet som verkligen betyder något.

Svårt att acceptera sig själv

Det hela började i högstadiet: grubblerier, depressioner, trötthet, panikångest, själskadebeteende och självförakt. Sara hade svårt att acceptera den hon var samtidigt som hon hade dåligt samvete för hon mådde så dåligt; hon kunde ju inte hitta någon bakomliggande orsak.

Sara fick antidepressiv medicin, hade kontakt med BUP och gick i terapi. Efter gymnasiet kände hon att hon ville klara sig själv och slutade därför med medicinsk och psykologisk hjälp. Verkligheten kom ifatt och Sara började känna sig allt mer trasig, isolerade sig, blev långtidssjukskriven.

Många besök på akuten

Sara blev ett välbekant ansikte på akuten. Hon fick plåstras om efter skärsår eller räddas till livet efter medveten övermedicinering. Några gånger bedömde man Saras tillstånd så allvarligt att hon lades in akut på psykiatrisk klinik.
– När jag var 19 år drog självskadebeteendet igång på allvar. Mina föräldrar kunde inte ha framme saxar, knivar eller rakblad. De gömde grejerna och jag letade upp dem.

– Att skära sig gav lindring, det blev en ventil och ångesten släppte. Kanske det också var en omedveten handling för att få uppmärksamhet. Jag var paj på insidan och då kunde jag ju lika gärna vara paj på utsidan och visa det.

Kunde lika gärna vara sämst

Mycket av Saras psykiska problem bottnade i hennes starka självförakt. Inte blev det bättre av att jämföra sig med jämnåriga kamrater som hade fasta relationer, studier och karriärer.
– Och vad gjorde jag? Jag satt deppig i en lägenhet eller flängde runt med killar. Jag hade ingen självrespekt och använde sex som en del i min självförnedring. Kunde jag inte vara bäst kunde jag lika gärna vara sämst. Det blev en del av min identitet, berättar Sara.

Diagnosen har ändrats

I tjugoårsåldern fick Sara diagnosen borderline med personlighetsstörning och depression. Borderline personlighetssyndrom kallas även för emotionellt instabilt personlighetssyndrom, EIPS. Idag säger läkarna att huvudproblemet är hennes återkommande depressioner. En period kan vara en vecka eller flera månader. Hon lider också av snabba och starka känslosvängningar.
– Jag kan vakna en dag och känna mig bra för att senare på eftermiddagen kraschlanda. Andra gånger kan jag känna mig hyperaktiv och vilja göra en mängd olika saker.

Sara beskriver sina svårigheter att sålla inkommande intryck som en femtiofilig motorväg inne i hennes huvud. Det gör att hon har svårt att koncentrera sig, slutföra praktiska saker och hålla sig pigg.

Felaktig kroppsuppfattning

Även ätstörningar och vissa matfobier försvårar Saras vardag. Hon kan inrikta sig på en och samma maträtt i månader. Hon äter dåligt och oregelbundet. Kroppen har reagerat med kroniska tarmproblem. Ätstörningarna bottnar i Saras avsky för sin egen kropp. På ett intellektuellt plan är hon fullt medveten att hon inte alls är tjock men känslorna tar ändå överhanden.

Bra att våga ifrågasätta.

Saras erfarenheter är att sjukvården kan vara alltför snabb på att skriva ut mediciner, en del med otrevliga biverkningar. Idag ifrågasätter hon mer och försöker lita på sin magkänsla om vad som är rätt eller fel just för henne. Hon tar dock fortfarande medicin mot depression och vid behov mot ångest och sömnsvårigheter.

Sara har provat olika behandlingsformer. Hon har för egen del blivit mest hjälpt av ett specialteam inriktad på borderlinepatienter där man använde sig av DBT, dialektisk beteendeterapi.

Börjar acceptera sig själv

Sara har varit sjukskriven i sex år. Idag har hon släppt fokuseringen på att ”bli någon”.
– Man kan faktiskt blomma sent. Man ska inte känna sig misslyckad bara för att man inte följer vissa normer.

Hon har fått hjälp att se på sig själv utifrån, så kallad validering, och fråga sig själv om hon hade varit lika fördömande mot sin bästa kompis om hon eller han haft samma problem? Svaret är ett glasklart nej. Varför ska hon då vara så kritisk mot sig själv?

Viktigt att bryta isoleringen

Sara har upplevt en del svårigheter inom psykvården. Men hon tycker att man inte ska vara alltför kräsen som patient.
– Ta alltid chansen även om den erbjudna vården ibland kan kännas lite fånig. Det kan också vara bättre att ha ett samtal med en läkare på en vårdcentral än att sitta och hoppas att så småningom få träffa en specialist. Håll alla dörrar öppna, ta alla chanser att komma ut.

Isolering och utanförskap riskerar att förvärra psykiska problem. Därför har det varit otroligt mycket värt när anhöriga och vänner envist försökt och försökt locka med Sara på aktiviteter. Det har fått henne att känna sig betydelsefull.

Ett annat stort stöd i livet har varit hennes hund. Den har tvingat henne till daglig motion, att lämna lägenheten och sätta någon annan före sig själv.

Sysselsättning som medicin

Den kanske bästa behandlingen har nuvarande sysselsättning i butik i Göteborg varit.  Här har Sara fått struktur i vardagen och känner att hon har en viktig arbetsuppgift att fylla. Man fokuserar på vad hon kan och inte på vad hon inte kan.
Sara har fått ny självkänsla och nytt självförtroende, blivit sedd som en duktig medarbetare och inte som en psykpatient satt i en åtgärd.

FOTNOT: Sara heter i verkligheten någonting annat