PERSONLIGA BERÄTTELSER

Reportage: Borderline, Ingelas berättelse

Innehållet gäller Västra Götaland

– Det som är jobbigt med borderline är det svartvita tänkandet, allt kan vara superbra eller superdåligt. Det finns inget mittläge. Ena stunden känns livet jättebra och andra stunden är det nattsvart. Det säger 35-åriga Ingela som har ägnat nästan hela sitt liv åt att kämpa mot såväl fysiska som psykiska besvär.

Ingelas mardrömsresa började då hon var liten och hennes mamma dog. Hon tror att det var då hon utvecklade en extrem känslighet och sårbarhet. Till råga på allt började pappan att misshandla henne – ett förtryck som sedan pågick i många år.

Några år senare började en period av incest utförd av två familjemedlemmar. Ingela hamnade på familjehem, i en ny stad och på en ny skola. Hon kände sig utanför och stämplad som fosterbarn.

Diagnosen borderline

Ingela fick kraftiga psykiska besvär och hon hörde röster som kränkte hennes självkänsla. Hon fick ångest och depressioner och kände sig helt värdelös. Hon skadade sig själv och försökte ta livet av sig. Hon fick gå igenom en rad olika tester hos en psykiatriker och fick till sist diagnosen borderline. Då var hon fortfarande bara tonåring.

Psykiska besvär satte stopp

Ingela lyckades ta sig igenom grundskolan men sedan satte hennes fysiska och psykiska besvär stopp för fortsatta studier och arbete. Hon har till exempel väldigt svårt att koncentrera sig långa stunder. Idag bor hon på ett gruppboende i Göteborg. Hon tror inte att hon skulle klara av att bo isolerad i en egen lägenhet. Gruppboendet erbjuder ett stöd i vardagen. Personalen ser problemen och förstår dem.
– Ta till exempel tandborstning som jag har svårt för på grund av de sexuella övergreppen. Då får jag flashbacks. Tandborstning kan därför bli som att bestiga Mount Everest för mig, förklarar Ingela.

Behöver bekräftelse

Självföraktet finns kvar som en del i hennes symtombild.
– Jag tycker inte om mig själv vilket innebär att jag bland annat hetsäter. Sedan kanske jag medvetet kräks upp maten för jag är inte värd att behålla den. Jag hetsäter också för att bli tjock och oattraktiv för jag är inte värd att bli omtyckt, berättar hon.

Ingela vill hela tiden straffa sig själv och hon behöver därför personal som ser signalerna.
– Här får jag bekräftelse och jag får höra att jag är bra. En sak som andra kanske inte reagerar på kan jag reagera jättestarkt på, till exempel ett skämt. Då kan jag tro att det är vänt mot mig och då känner jag att jag lika gärna kan gå in i min lägenhet och skada mig.

Behandling som ger verktyg

Ingela tycker att hon mår relativt bra idag. En anledning är att hon gått igenom de första stegen i DBT (dialektisk beteendeterapi). DBT handlar mycket om att hantera sina känslor och relationer. Patienten strävar efter att uppnå en balans mellan att acceptera nuet och det som har hänt och förändra det som är möjligt.

Först fick Ingela vara med i en orienteringsgrupp. Sedan fick hon tid på sig att fundera om hon verkligen ville jobba med sig själv och DBT. Därefter skrevs ett ettårskontrakt som satte fokus på att det är patienten som ansvarar för sitt eget liv.
– Jag fick lova att jobba med min behandling och med mig själv, inte förstöra terapin. Sedan fick jag inte skada mig själv men då fick jag som bonus en terapeut som jag kunde ringa mellan åtta på morgonen och nio på kvällen, tillägger Ingela.

Kontraktet är också ett uttryck för ömsesidig respekt mellan behandlare och patient. Det gäller att passa tider och vara aktiv i behandlingen. Kontraktsbrott innebär att man inte får ha kontakt med en terapeut på 24 timmar. Vid ett självskadeförsök utreds hela den bakomliggande kedjereaktionen och hur patienten skulle kunna ha undvikit att skada sig själv.

Behandlingen innebär också hemläxor. Ingela fick beskriva hur hon hade jobbat med sin fysiska och psykiska hälsa och sina relationer. Varje vecka fick hon fylla i en enkät och där skatta nivåerna av ångest, självmordstankar, röster, självskadeimpulser, behov av hetsätning med mera. Enkäten gick hon sedan igenom tillsammans med terapeuten.

Att tycka om sig själv

DBT har gett Ingela verktyg att hantera sitt inre liv.
– Jag kände att jag fick ett värdigt liv, fick lära mig att leva med min ångest och mina depp-perioder och att jag faktiskt är värd att tycka om, värd att ha det bra, få titta på TV, få en bra vård och så vidare. 
– En annan fördel var att jag fick träffa andra med samma problematik som jag. Jag fick så många bra tips och idéer. Sedan var det skönt att bara komma till en grupp och känna att de andra accepterade mig som den jag är, menar Ingela.

Efter en orienteringsfas och färdighetsträning fick Ingela vara med i gruppterapi en gång i veckan och deltog i individualterapi en timma varje vecka. Nu är det dags för nästa steg – traumabearbetning.
– Jag vill bearbeta övergreppen och misshandeln, varför pappa gjorde så och vad jag gjorde för fel. Jag kanske kan hitta tillbaka till pappa, funderar Ingela.

Råd till andra

Ingela tycker det är viktigt att man stöttar någon som har borderline. Det gäller att bekräfta den sjuke och dennes färdigheter och inte ställa för höga krav. En människa med borderline är dock inte alltid öppen för att ta emot hjälp eller stöd – hon kanske anser att hon helt enkelt inte är värd att få uppmärksamhet. Ingela tycker att det då är viktigt att inte överge personen utan fortsätta försöka uppmuntra, kanske bara genom att ringa.

Men det är som kompis och inte som psykolog som Ingela vill att en riktig kompis ska vara.
– Ett råd till någon annan med borderline är kanske att försöka få personen att tycka om sig själv, få denne att förstå att man duger som man är och att lyssna på den inre rösten och visheten.
– Man kan också göra ett rollspel; vad hade du gjort om du hade en kompis som mådde så dåligt som du själv? Vad hade då kunnat hjälpa?
– Att skada sig själv är ett rop på hjälp och då är det bättre att få redskap att klara av livet, tipsar Ingela.

Framtiden

Ingelas närmsta framtid består av att vara med i ett aktivitetscentrum där man bland annat jobbar med självförtroende och självkänsla. Hon hoppas också på en meningsfull sysselsättning. Sedan vill hon bli starkare, inte fly eller bestraffa sig själv så fort livet känns bra.
– Mitt största mål är att klara av och acceptera mig som en värdefull människa som har rätt att ha ett fungerande liv. Sedan om det innebär att bo på gruppboende eller var jag bor spelar mindre roll men mitt drömmål är ju egen lägenhet och familj, påpekar hon.

FOTNOT: Ingela heter i verkligheten någonting annat.

Till toppen av sidan