Reportage: Bipolär sjukdom, Annikas berättelse

När jag ska träffa Annika råkar vi ses redan i hissen.
– Hej, det är jag som är galningen, skämtar hon och skrattar till.
Det finns självironi men ingen självömkan. Ändå har 50-åriga Annika haft en svår form av bipolär sjukdom, eller manodepressivitet som den kallades förr. Hon har en släkthistoria av bipolär sjukdom och vad som är vad är svårt för Annika att veta. Vad är genetiskt arv? När och varför grundlades hennes psykiska besvär?

Sexuella övergrepp i barndomen

Med en barndom med inslag av övergivenhet och sexuella övergrepp, så vet hon inte riktigt vad som är hönan och ägget.
– De första psykiska symtomen som jag minns var 1977 då jag var i 15-årsåldern. Jag fick ett raseriutbrott och slog bland annat sönder fönsterrutor.  Orsaken var att morsan hade varit otrogen med en man som förgripit sig på mig som fyraåring och nu skulle mina föräldrar skilja sig. 

Pedofilen var på Annika många gånger. Mamman ville inte ta tag i saken, skyllde Annika för att ha ”frestat” mannen. När sedan mamman lämnade sin make för att bli ihop med den man som gjort livet till ett helvete för Annika så brast fördämningarna.

Var ibland gränslös

På något sätt lyckades Annika hålla ihop och göra de saker hon föresatte sig att göra. Hon flyttade utomlands (där toleransen mot avvikande beteende kändes större), gifte sig, var egen företagare, fick barn, flyttade tillbaka till Sverige.  

Annika menar att hon fungerat bra i sin roll som mamma och hon tror att hennes barn haft en rolig uppväxt. Hon ansåg sig inte behöva läkarhjälp. Men även om hon hade en stor kapacitet att förverkliga sina visioner, finns inslag i hennes livsberättelse som skvallrar om bipolär sjukdom. Det har genom åren funnits perioder av gränslöshet, till exempel vad det gäller alkohol och sex. Hon har också känt ett behov av att ständigt flytta, från lägenhet till lägenhet.

Att hela tiden börja om på nytt blev en säkerhetsventil för henne.
– Man står inte ut med sig själv när man har den här diagnosen. Att flytta kan hjälpa för stunden. Man blir ju mer fokuserad på att göra någonting annat och man flyr från sig själv, förklarar Annika.

Annika kom också att byta arbetsgivare gång på gång.
– Kommer folk mig för nära så backar jag. Jag är rädd för tajta relationer. Man blir ju bara skadad, så är det åtminstone enligt mina erfarenheter.

Insåg sin sjukdom efter teveprogram

Annika saknade sjukdomsinsikt och det var först 2007 som hon sökte hjälp efter ha sett teveprogrammet  The Ophra Winfrey Show där gästen – sångerskan Sinhead O’Connor – berättade om sin bipolära sjukdom. Annika kände att symtomen stämde in på hennes eget liv, inte minst enorma humörsvängningar som kunde gå från kraft och ilska till en förlamande passivitet.
– Jag kunde knappt stiga upp från sängen och jag kunde fundera på om det kanske var okey att kissa i den.  Och sedan lagrade jag sopor i badkaret bara för att jag inte orkade gå ut med dem. Porslinet jag hade i köket kunde jag bara ta och slänga för jag inte orkade diska. 

Separationsångest

Att slänga saker har samtidigt orsakat ångest, likaså alla slags avslut, även en sådan vardaglig sak som att avsluta diskningen. Hon tror att allt bottnar i att hon ofta lämnades ensam och övergiven i familjens hus som barn.
Annika har också haft maniska perioder där hon kunnat handla för stora summor. Ibland har hon shoppat bara för att bryta ett slags livstristess. Andra gånger har hon istället försökt ta livet av sig bara för att allt känts så tråkigt.

Tankar på självmord

Ordet tristess återkommer ofta när Annika berättar. Hon har kunnat göra allt för att slippa ifrån en tråkig vardag, till och med varit beredd att ta sig eget liv.
– Men jag har inte tråkigt längre eftersom jag har skaffat två hundar, poängterar hon.
Humörsvängningarna har också mildrats. Tidigare har hon kunnat vrålskälla både på kända och okända människor.
– Idag slår jag inte sönder porslin hur som helst. Jag lägger tallrikarna i en påse först. Sedan slår jag! skrattar Annika.

Maniska perioder

Under maniska perioder har Annika gjort drastiska saker utan att förstå konsekvenserna. En gång köpte hon ett hus för 12 miljoner kronor utan att på något sätt kunna betala. Hon har vid flera tillfällen spontanköpt tågbiljetter för att hon har trott att hon ska ut och resa. Hon har till och med åkt till flygplatsen och försökt kliva på ett flygplan. Annika blev utkastad.

Klarar inte av krav

Idag är Annika sjukpensionär. Hon vet att hon inte kan komma tillbaka till arbetslivet.
– Jag skulle kunna jobba några månader sedan skulle jag rasa ihop totalt. Jag kan inte ha några som helst krav på mig och jag har svårt att sätta gränser.

Hon har varit inlagd på psykiatrisk klinik några gånger – senast för ett år sedan – men hon tror att hon nu ska slippa fler sjukhusvistelser.
Annika känner sig bra och färdig med sin sjukdom och vill gå vidare med livet men hon har fortfarande svårt med sjukdomsinsikten.

Bra med rutiner

Annika känner att många pusselbitar fallit på plats i hennes liv. Hon har en sambo och har flyttat till en lägenhet invid ett naturområde där hon kan ha långa välgörande promenader med sina hundar.
Hundarna har inneburit en vändpunkt i Annikas liv. Det krävs disciplin, självuppoffring och rutiner för att hundlivet ska fungera. Just den stadga som Annika har behövt.

Bra forum för bipolära

Något annat som varit bra för Annika är webbplatsen bipolarna.se. Här har hon fått mängder med praktiska tips, bland annat om fördelen med att ha ett personligt ombud. Besvärliga biverkningar av medicinering är en annan sak som man kan diskutera på nätet.

Viktigt med ärlighet

Annika tycker att ärlighet i relationer är ett måste.  Kan man inte acceptera Annika för den hon är och hennes diagnos, så är vänskapen inte värd någonting. Hon har förlorat vänner på grund av de fördomar som finns om psykiskt sjuka.
Idag är Annika snabb med att berätta att hon är bipolär. Hon tycker att det bara är genom uppriktighet man kan få pålitliga relationer – ett måste för den som mår psykiskt dåligt ibland.Fotnot: Annika heter i verkligheten någonting annat.