PERSONLIGA BERÄTTELSER

Reportage: Artros, Charlottes berättelse

Innehållet gäller Västra Götaland

– Jag har värk i hela kroppen men det spelar inte så stor roll så länge som det inte begränsar mig. Jag vet att jag kan påverka smärtan och rörligheten med rätt form av träning och vila, säger Charlotte som har artros.

Charlotte var inne i en intensiv arbetsperiod på jobbet när hon fick akut ont i tummarna. De var svullna och stela och när det var som värst kunde hon inte ens lyfta ett A4-papper.
– Först trodde både jag och läkarna att det berodde på monotont arbete vid datorn. Jag blev sjukskriven i ett par månader men det blev inte alls bättre.

Charlottes händer röntgades och läkarna kunde konstatera att tumbasleden var påverkad. Diagnosen var artros.

– Jag blev livrädd för att röra på mig, tänkte att då skulle det bli sämre. Jag vilade och vilade och vilade, minns Charlotte.

Efter ett år gjorde man en ny röntgen som visade att lederna blivit sämre, trots all vila.

Stor okunskap

Till en början fanns ingen information att få. Man kallade det käringvärk och förslitning och det saknades råd om hur man skulle göra för att bli bättre.

Charlotte kände sig frustrerad.
– Jag ville ju bli bra igen och hade väldigt svårt för att acceptera att det här var livslånga besvär.

Nya tankesätt

Så småningom började det hända saker. Instruktionerna från vården blev tydligare. Charlotte fick gå i en artrosskola, där vårdpersonal och artrosinformatörer (erfarna patienter) tillsammans lär människor med ledbesvär hur de ska hantera vardagen. Charlotte hittade nya sätt att förhålla sig till livet.

På artrosskolan fick hon lära sig att anpassa sina aktiviteter till sin egen förmåga. Det mesta går att göra om man bara delar upp det i mindre delar. Genom att skriva smärtdagbok insåg hon att för henne kom smärtan först 4-5 dagar efter en ansträngning. Det gjorde att hon kunde börja planera sitt liv. Om hon ville vara pigg på helgen så undvek hon fönsterputsning och andra ansträngande aktiviteter i början av veckan.

Smärtan inte farlig

Charlotte var länge rädd för smärtan.
– När jag fick extra ont någonstans visste jag inte om det var nästa steg i sjukdomen eller om det var en reaktion på något som jag hade gjort. Successivt lärde jag mig att smärtan går över och att den faktiskt inte förvärrar tillståndet. Det är en stor lättnad!

I dag arbetar Charlotte tre dagar i veckan, jobbar en dag och är ledig en dag. Efter lite testande fram och tillbaka har hon hittat den rätta balansen. Värken som en gång började i händerna finns nu i rygg, knän, höfter och fötter.
– Visst påverkar det mitt liv men både på gott och ont. Jag har tvingats lära känna mig själv och mina begränsningar.

Charlotte har fått erbjudande om att steloperera lederna men värken är inte det största problemet utan snarare oförmågan att hantera saker som tidigare. Händerna är svaga och finmotoriken fungerar dåligt vilket gör att det är svårt att sticka och sy som varit hennes stora hobby tidigare.

I dag är Charlotte själv delaktig i artrosskolan. Hon är utbildad artrosinformatör och är med sina erfarenheter själv länken mellan vården och andra patienter.

Tränar på egna villkor

– ”Du måste träna!”, sa de till mig i början. På den tiden var träning för mig att lyfta skrot men så var det ju inte. Det är viktigt att hitta det man tycker är roligt. Gym och träningsmaskiner är inte min grej men promenader, stavgång, vattengympa och pilates går bra, gärna sånt som är socialt. Även andra enkla fritidssysslor är träning om man gör det på rätt sätt, betonar Charlotte.

– Jag tränar även när jag tar ut en mjölkförpackning ur kylen. För mig är det en medveten handling och jag tänker på hur jag gör, betonar Charlotte.

Charlotte spelar till och med bowling. 
– Jag har alltid tyckt att det är kul. Klotet är stort och tungt, det är sant, men samma sak gäller här. Jag kan inte spela en hel serie men jag kan spela lite grann och sedan vila. När jag håller på för länge tappar jag kraften i händerna.

Går inte i fällan

– Man får inte låta sjukdomen ta över. Det är lätt att skylla allting på sjukdomen, att ta det som en ursäkt för att slippa undan saker och ting. Det är lätt att hamna i den fällan.

– Sjukdomen går upp och ner. Ena dagen klarar jag inte av att knäppa knappar eller knyta skosnören, nästa dag går det att spela bowling. Jag kan känna att andra tänker att det bor en latmask i mig, men så här ser mitt liv ut!

Charlotte har accepterat den situation som hon befinner sig i och hon vet hur hon ska handskas med den. När hon tänker på framtiden ser hon inte sjukdom. Hon mår bättre nu än när hon först fick diagnosen för nu vet hon att hon själv kan påverka smärtan och rörligheten i kroppen med rätt form av träning och vila.

Till toppen av sidan