PERSONLIGA BERÄTTELSER

Reportage: Från hopplösa fall till drogfrihet

Innehållet gäller Västra Götaland

– Både jag och Robert ansågs vara hopplösa fall. Personligen trodde jag inte att jag skulle få uppleva min 30-årsdag, säger Ann. Hon och hennes man tog sig ur ett missbruk, mycket tack vare starkt kamratstöd. Idag jobbar de själva enligt devisen missbrukare hjälper missbrukare.

Drogfriheten har inneburit en nystart i livet. Ann och Robert är gifta med varandra, de har utbildat sig och fått jobb.

Det äkta paret Ann Johansson Stanislaus och Robert Johansson arbetar som fältassistenter på Göteborgs räddningsmission. De jobbar dagar och nätter med att söka upp missbrukare som lever i misär. De vet båda hur det livet är.
Idag har de nått mål de tidigare bara kunnat drömma om. Men vägen har dock varit både krokig och fylld med hinder.

Livsfarligt missbruk

Både Ann och Robert har farit illa såväl psykiskt som fysiskt av missbruket. Ann var en hårsmån från döden. Hjärtat hade bara tolv procents kapacitet, lungorna var vätskefyllda, njurar och lever sviktade. Hon fick ligga flera månader på sjukhus för att återhämta sig.
– Det är förståligt. Kroppen är inte gjord för att gå på jetbränsle, kommenterar hon.

Robert var bara 23 år gammal när han fick hjärnblödning. En medfödd försvagning av ett av hjärnans blodkärl brast, en process kraftigt påskyndad av amfetamin. Hjärnskadan skapade bland annat epileptiska anfall.

Missbrukarens vardag innehåller också mycket våld, bilkrascher och andra olyckor. Flera av Anns och Roberts tidigare missbrukarkompisar har dött på traumatiska sätt.
– Missbrukarlivet är farligt och det är fantastiskt att ha kommit bort från det, säger Robert.

Erbjöds amfetamin som barn

Både Robert och Ann hade knappt kommit in i tonåren förrän de kunde komplettera missbruket av lim och alkohol med amfetamin. Deras berättelser är både lika och olika. Båda drogs in i fel slags gäng, hade det struligt i skolan och drogs till ett annorlunda liv som först verkade vara lite spännande och kittlande farligt. Båda växte upp i miljöer där det var väldigt enkelt att få tag på droger.

Robert åkte in och ut från olika institutioner men han kunde faktiskt gå ut grundskolan med hyfsade betyg och komma in på fordonsgymnasium. Han fortsatte missbruket på skolan, lämnade förfalskade urinprov för att få de olika körkortsbehörigheterna och kunde senare driva eget åkeri – allt medan han berusade sig med alkohol och amfetamin.

Ann gick på en lantbruksskola och lärde sig hushållssysslor. Skolan hade ett internat och det var inga problem att fortsätta missbruket där inne. Hon åkte till London som 16-åring, träffade där en kille som introducerade henne för heroin. Hon födde sedan sitt första barn som 18-åring.

Negativa och positiva vändpunkter

Det har funnit flera punkter i Anns och Roberts liv som har förvärrat missbruket. Ann kunde göra uppehåll under sina båda graviditeter och amningar men senare när barnen blev omhändertagna av sociala myndigheter, fanns inte någon morot kvar för att hålla sig drogfri. Robert föll i sin tur ännu djupare ner i det svarta hålet när hans körkort drogs in i samband med hjärnblödningen och de epileptiska anfallen.

Det finns också positiva vändpunkter. Trots kriminalitet, hemlöshet, missbruk och en avog inställning till myndighetspersoner, har de haft turen att ha socialarbetare som har stöttat dem, ställt rimliga krav och aldrig gett upp hoppet om dem.
– Hade det inte varit för min socialsekreterare hade jag inte levat idag, poängterar Ann.

Ann och Robert har också träffat personal på behandlingshem som sett rakt igenom deras livslögner, som har visat att det går att ta sig loss. Behandlingsassistenterna har varit före detta narkomaner. Det har därför funnits en trovärdighet och identifikation i mötena.

Hjälpta av tolvstegsprogrammet

För båda Ann och Robert har ett så kallat tolvstegsprogram enlig Minnesotamodellen fungerat. Där ingår det bland annat att man ska erkänna att man har ett allvarligt problem, ett problem som man med egen vilja inte kan kontrollera. Man ska erkänna att "en högre makt" kan hjälpa en att lösa problemet. Man ska vidare leta efter och erkänna egna fel och brister samt bekänna och rätta till fel man begått emot andra.
Man ska också hjälpa sig själv genom att hjälpa andra med samma problem.

Nykterhet som livsstil

Den 19 februari 2001 och 3 maj 2004, är Roberts respektive Anns gyllene datum. Det var då de la av med drogerna. Robert pratar om nykterhetens mirakel. En viktig milstolpe i livet. Det var också då Ann kunde få leva med sina barn och få vara mamma.

Idag är drogfriheten en livsstil. Paret har bland annat valt bort alla människor som använder droger. De går inte på restaurang om det ska serveras alkohol i sällskapet. De väljer bort felaktiga miljöer.
– Mina barn, ett är två och ett halvt år gammal och ett är fem år, har aldrig sett en berusad människa, säger Robert.
– Och mina barn har sett tillräckligt av fylla, tillägger Ann ironiskt.

Gått utbildning i missbrukskunskap

Makarna har nått mål de aldrig trodde var möjliga. De har idag jobb, bostad, inkomst och mår bra. Både Robert och Ann har tagit sig igenom en kvalificerad nio månader lång utbildning i missbrukskunskap arrangerad av Nordhemskliniken i Göteborg. Med kunskaperna inom allt från psykologi till farmakologi, har de fått en plattform på arbetsmarknaden. Utbildningen har betytt mycket för självkänsla och självförtroende. De har också fått bättre självinsikt, fått lära sig varför man som människa gör de val man gör.

Behandlingsbar sjukdom

Ann och Robert tror personligen inte på så kallad substitutionsbehandling där man skriver ut till exempel Metadon eller Subutex för att få missbrukaren att lämna en riskfylld knarkartillvaro.
– Jag tror inte man ska ersätta en drog med en annan, säger Robert. Kamratstöd är bättre, att missbrukare hjälper missbrukare.

Ann och Robert menar att drogberoendet är en progressiv sjukdom vilket innebär att den är fortskridande, obotlig och dödlig, men den är behandlingsbar. De största problemen idag är att samhällets resurser har dragits ned. Socialarbetarnas uppsökande arbete har minskat och det är mycket svårt att få plats på behandlingshem.

Måste vara medmänniska

Ibland handlar framgångsrik behandling om sunt förnuft. Det fungerar till exempel inte att sätta en drogfri narkoman ensam i en lägenhet enligt Robert och Ann. Det behövs struktur, sysselsättning i vardagen och nya kamrater som stöttar varandra i drogfriheten.

Att ge lite tid från sig själv till utsatta människor kan också ge resultat.
– Ett samtal med en missbrukare kan vara avgörande. Människor har ofta lösningar på sina egna problem inuti sig själva, säger Robert.

Medmänniska hjälper medmänniska. Missbrukare hjälper missbrukare. Kraften finns i samtalet, att möta människan där hon är. Robert minns ett stycke ur dikten "Till eftertanke", skriven av filosofen och författare Søren Kierkegaard:

"Om jag vill lyckas med att föra en människa
mot ett bestämt mål, måste jag först finna henne
där hon är och börja just där.
Den som inte kan det lurar sig själv
när hon tror att hon kan hjälpa andra."

Till toppen av sidan