Reportage: Dataspelsberoende, Nicklas berättelse

20-årige Nicklas hade alltid spelat dataspel med sina kompisar efter skolan. Samtidigt höll han sig i form med olika slags idrotter. Efter att ha hoppat av gymnasiet stod han plötsligt sysslolös.
– Istället för att börja leta jobb så började jag spela dataspel 10-12 timmar varje dag. Det handlade mest om att ha något att göra om dagarna. Det var där det hela började.

En annan identitet på nätet

Det var rollspel som lockade mest, inte minst dataspelet World of Warcraft. Nicklas var duktig i spelet och kom att bestämma över 50 andra spelare. Han avancerade uppåt. På nätet var han någon och han hade bra självförtroende. Här var en helt annan personlighet.
– Ingen kände mig där så jag kunde vara kaxig och stöddig. Raka motsatsen till den jag egentligen var, förklarar han.

Ett sätt att fly verkligheten

Dataspelet blev en tillflyktsort undan från en trasslig verklighet och en trasig familj.
– Jag kunde inte ta hem kompisar eftersom farsan alltid var full. Han hade dessutom spelat bort stora summor pengar. Jag kunde inte umgås där hemma. Men jag kunde spela.

Föräldrarna var oroliga för sonens fixering och isolering. De ringde skolor och arbetsplatser för att få ut Nicklas från hemmet men han hade inget intresse för att samarbeta.
– De försökte på alla sätt och vis men jag var för isolerad för att göra något, säger han.

Dataspel blev som en drog

Spelet blev till en drog. Ingenting annat räknades. Nicklas sa alltid nej till kompisar som ville få med honom ut.
– Till slut tog spelet över helt och hållet och jag brydde mig inte om någonting annat. Jag mådde jättedåligt när jag inte spelade och inte fick möjlighet att fly in i spelet.
– Jag förlorade kompis efter kompis och när jag inte hade några kvar blev jag jättedeprimerad, säger Nicklas.

Försökte ta sitt liv

Till sist stod han inte ut med sin tillvaro eller med den han hade förvandlats till. Nicklas hävde i sig vodka och olika slags tabletter för att ta sitt liv.
– Jag sov i 30-35 timmar och när jag vaknade upp var det fullt med spyor i hela rummet. Jag torkade upp allt och låtsades som ingenting hade hänt.
Livet fortsatte som tidigare.

Konstant sömnbrist

Nicklas kropp tog allt mer stryk. Han hade slutat med idrottandet, åt för mycket skräpmat och led av konstant sömnbrist.
– Jag sov bara två timmar per natt under två års tid. Vissa nätter sov jag inte alls. Jag hade så många tankar inne i huvudet och kände mig så deprimerad varje gång jag gick ifrån datorn.

Insåg inte sitt beroende

Nicklas hade inte någon tanke på att ta hjälp utifrån. Han hade heller inte ork eller kraft att bryta sig loss. Han förstod inte ens att han hade ett beroende.
– Spelar man sådana här spel är man omringad av exakt samma slags personer på nätet. De har också skitit i skola och jobb. Och snackar man med sådana så tycker man att man inte har något problem. Alla spelar ju lika mycket, påpekar Nicklas.

Lyckosam terapi

Räddningen blev att Nicklas via sin mamma kom i kontakt med en terapeut som omedelbart såg vad det hela handlade om. I samtal med terapeuten kände Nicklas igen alla symtom och beteenden. Nicklas gick med på behandling och en nedtrappning av spelandet. Han fick mediciner för att dämpa ångesten och förbättra sömnen. Han måste också fylla dagarna med andra saker än dataspel. Hur han levde sitt liv fick han skriva ned i en dagbok som skulle redovisas för terapeuten.
Nicklas kom att gå till gym och löptränade. Han började se ett ljus i tunneln och orkade därför söka in på gymnasium igen.

Ett sug efter dataspelande

Idag mår Nicklas jättebra. Han har återigen skaffat sig kompisar och trivs bättre i hemmet, tycker att det är kul att få hjälpa till i hushållet.
– Men suget finns kvar. Det händer ibland när jag sticker iväg till skolan att jag tänker att jag kanske ska skippa den här dagen och spela dataspel. Då får jag övertyga mig själv att fortsätta till skolan. Jag kan tänka mig att det finns en risk att jag någon dag kommer in i ett missbruk igen, om jag till exempel går ut skolan och inte hittar något jobb.

Säg ja till kompisar

Nicklas råd till andra är att tvinga sig att öppna sig utåt även om det tar emot.
– Prioritera aldrig spelet. Om någon frågar om du vill komma med ut så säg ja även om du inte vill, tipsar han.
Dataspelandet har fortsatt för hans egen del men Nicklas begränsar det till max två timmar per dag.

Stulna år

Så här i efterhand har Nicklas insett vad allt spelande har kostat honom, bland annat ett avbrott i mognadsprocessen.
– När jag slutade med spelmissbruket kände jag mig inte som den 19-åring jag var utan som en 16-åring. Jag hade förlorat en stor del av mitt liv.

FOTNOT: Nicklas heter i verkligheten någonting annat.