Reportage: Att sluta röka, Katarinas berättelse

Katarina provade den första cigaretten någon gång under gymnasietiden tillsammans med de äldre eleverna på skolan. På den tiden bodde hon i Belgien.
– Jag har stränga föräldrar och gick i en skola med stränga regler så det blev ingen fortsättning på rökningen då.

Efter gymnasiet började hon gå ut på kvällarna, på kaféer och pubar. Till en början fick hon cigaretter av kompisarna men snart köpte hon sina egna. Vid den tiden rökte Katarina bara på helgerna.

– Det var äckligt i början! Jag blev yr och mådde illa men jag stod ut för jag ville så gärna vara en i gänget.

– När jag var ungefär 21 år blev jag rökare på riktigt. Då började jag känna ett begär efter cigaretter, minns Katarina.

Rökning var tabu i Katarinas hem. Hon kunde inte visa inför sina föräldrar att hon rökte. Med åren har de ändå förstått men utan att egentligen prata om det.

– Jag har alltid tänkt att jag inte kan fortsätta att röka hela mitt liv. För fem år sedan började jag få en stark oro. Jag rökte varje cigarett med dåligt samvete och jag kunde inte längre njuta, minns Katarina.

Flera anledningar att sluta

– Min man är idrottare. Han har säkert påverkat mig. Han har tidigare feströkt och brukade med jämna mellanrum säga att vi måste sluta. Jag har också tänkt på det här med att bilda familj, att jag inte vill röka när jag är gravid och att jag i framtiden vill vara en bra förebild för mina barn.

För en tid sedan dog en väninna till Katarina.
– Hon var bara 52 år och fick en hjärtinfarkt som följdes av en hjärnblödning. Hon hade rökt hela sitt liv. Ingen sa att det berodde på rökningen men jag tänker att det spelade in.

Under flera år har Katarina samlat på sig argument för att sluta röka.

Hon började leta information på internet, information om hur man ska gå tillväga för att sluta och vilken hjälp som finns att få. För ett år sedan gjorde hon ett första försök.
– Jag trappade ner från 10-15 cigaretter per dag till två men jag var inte tillräckligt stark för att sluta helt. Då kände jag tydligt att jag behövde hjälp.

Stöd från vården

– Överallt på internet står det ”Kontakta din läkare eller vårdcentral för att få information om rökavvänjningsprogram”. Varför skulle jag kämpa med det här alldeles själv när det fanns hjälp att få!

Katarina ringde till en mottagning för tobaksavvänjning och beställde tid för ett första möte.
– Jag var jätterädd! Jag hade bestämt mig för att sluta men jag var rädd för vad jag hade jag framför mig. Skulle det göra ont? Alla säger ju att det är så svårt att sluta röka.

Efter ett första samtal med en sjuksköterska på mottagningen påbörjade Katarina ett avvänjningsprogram i grupp.
– Jag fick ett schema med datum för alla mötestillfällen och blev noga informerad om vikten av att komma på varje möte. Om man inte kom på en träff kunde det ju betyda att man börjat röka igen. Jag kände ett ansvar mot de andra i gruppen.

Gruppen bestod av tio personer som skulle träffas sju gånger. Vid den första träffen fick alla berätta om sig själva; om hur länge de hade varit rökare och hur många cigaretter de rökte per dag, varför de ville sluta, om de försökt sluta tidigare och vilka erfarenheter de hade av det.

– Vi gick igenom vilka läkemedel som finns så att de som ville kunde börja ta dem i god tid innan den första rökfria dagen, som skulle komma två veckor senare. Vi fick själva välja vägen dit, att successivt trappa ned på cigaretterna eller att röka så mycket vi bara orkade om det var vad vi ville. 

Nikotinplåster

Det finns två olika typer av läkemedel för tobaksavvänjning.  Läkemedel med nikotinersättning underlättar nedtrappningen av nikotin. De är inte lika starka och ger inte lika snabb effekt som en cigarett. Den andra typen av läkemedel gör att man inte får ut lika mycket av sina cigaretter eller sitt snus. Det smakar inte lika gott längre och gör därför att det går lättare att sluta. Katarina valde läkemedel med nikotinersättning i form av plåster.

– Dagen innan jag skulle sluta röka städade jag hemma. Jag tog bort alla spår av cigaretter så att jag inte skulle bli påmind och frestad.

Våndor

Andra träffen i gruppen ägde rum den första rökfria dagen. Alla var nedstämda och orkade inte prata.
– Vi kände likadant allihop, minns Katarina.

– De första dagarna hade jag ont i magen, som kramp. Jag hade en obehaglig känsla av att vara både varm och kall samtidigt. Jag var okoncentrerad och rastlös men ändå trött. Och jag tänkte på cigaretter hela tiden…

– En natt drömde jag att jag hade rökt hela natten. Jag vaknade av att jag hostade och jag hade hemska skuldkänslor.

En dag i taget

Katarina påpekar att det viktigt att ta en dag i taget under den här perioden, att inte ha för höga krav. Istället är det bra att tänka: nu har jag lyckats vara rökfri en dag till!

Katarina tycker att vanan är det största problemet.
– Att ta en cigarett efter maten, röka när man pratar i telefon, när man är ute och shoppar, eller när man går ut för att roa sig på kvällen. Ett glas vin och en cigarett hör ihop. Vid dessa tillfällen väcks begäret. I början var det jobbigt!

– Under den andra veckan började besvären klinga av. Jag började tänka mindre på cigaretter, en eller ett par gång varje dag. Under den tredje veckan fanns det dagar då jag glömde bort dem helt.

Distrahera suget

I början måste man hitta alternativ när röksuget sätter in. På träffarna pratade de mycket om hur man kan förbereda sig på dessa tillfällen.
– Istället för kaffe drack jag te. När jag blev sugen på en cigarett på balkongen tog jag istället en promenad, eller en bok att läsa. De första gångerna när jag gick ut för att roa mig drack jag inget vin.

– Jag visste att när suget kom så varade det ungefär två minuter. Då gick jag till exempel en sväng i trappan hemma, uppför och nerför och sedan var det över.

I dag är det sex månader sedan Katarina slutade röka.
– När någon röker omkring mig så tycker jag fortfarande att det luktar gott. Då står jag bredvid och sniffar. Men jag vet att jag inte kommer att röka igen. Jag vill inte slänga bort sex månaders hårt arbete.

Fakta är god hjälp

För Katarina har fakta varit en god hjälp.
– Att veta vad det är som händer i hjärnan och resten av kroppen. Första veckan börjar flimmerhåren i luftrören att växa igen, veckan efter är det något annat. Det är som att följa en graviditet och jag vill inte förstöra den positiva utvecklingen.

FOTNOT: Katarina heter i verkligheten något annat.