Reportage: Att gå vidare efter att ett barn har dött

Den 18 mars år 2010 var en kall dag. Det var då som Josefines liv förändrades i grunden. Hon var ensamstående förälder med ett och ett halvårige solstrålen Emmelie. De levde i ett symbiotiskt förhållande. Livet kretsade kring lilla Emmelie.

Den här dagen skulle Emmelies pappa passa henne. Josefine var hemma hos en kompis, ringde hem för att kolla att allt var som det skulle. Hon hörde en glad barnröst i bakgrunden. Allt verkade flyta på fint även om Emmelies pappa inte hade direkt någon vana vid barn. Josefine var hemma vid åttatiden på kvällen. Hon fick höra att Emmelie hade varit lite grinig vid läggningen men tänkte inte mer på det. När Josefine skulle titta till Emmelie i sängen upptäckte hon att barnet såg alldeles stel ut.
– Jag kände att hon var kall när jag lyfte upp henne och hon var blåprickig i huden. Då förstod jag. Jag skrek: Gud hjälp mig!

Dog av septisk chock

Upplivningsförsöken från Josefine, ambulanspersonalen och sjukhuspersonalen var förgäves. Emmelie hade drabbats av så kallad septisk chock. Det kan man få av en mycket svår och ovanlig infektion orsakad av bakterier som frigör giftiga ämnen i blodet. Blodtrycket och blodflödet sjunker så mycket att blodet inte längre kan pumpas runt som normalt, och då får kroppen inte tillräckligt med syre och näring.
Emmelie hade dött i sömnen.

Svårt att minnas första tiden

Den första tiden efter dödsfallet har Josefine svårt att minnas. Verkligheten var för svår att ta in så hon kom i hög grad fokusera på praktiska saker som att planera och arrangera för Emmelie begravning.
– Jag kommer ihåg att jag inte grät på Emmelies begravning för att jag var så chockad. Men efteråt då jag inte hade något att fokusera på blev jag helt knäckt.

Bara bra att umgås med barn

Efter bara några månaders sjukskrivning och en uttagen semester, ville Josefine tillbaka till jobbet som förskollärare. Det var en påfrestande tid då vissa föräldrar och kollegor kunde behandlade henne som de hade sett ett spöke. Barnen var det däremot lättare att umgås med.
– Man grubblar väldigt mycket efter ett sådant här trauma, bland annat om man hade kunnat göra något annorlunda. Jag hade svår ångest men barn lever så mycket i nuet och det var bra för mig. Och om någon frågade om mitt barn svarade jag att Emmelie var i himlen. Då kunde barnet svara tillbaka att dennes mormor också var i himlen. Det var liksom inget konstigt med det.
– Men jag minns att jag tyckte att det var hemskt när barnen skulle sova middag för de såg ju nästan döda ut ...

Sorgen blev ett socialt handikapp

Den ofattbara sorgen skrämmer. Josefine fick uppleva att folk drog sin undan, slutade ringa.
– Jag var besviken på väldigt många av mina kompisar men jag förstår ju nu att deras liv gick ju vidare. Till exempel var det flera som gifte sig under den här perioden. Nu har jag strukit ett streck över den här tiden. Men jag har brutit med vissa kompisar, valt de som är viktiga. Sorgeperioden var kanske som att rensa ut i garderoben, funderar Josefine.

Att må psykiskt dåligt var socialt handikappande för Josefine. Det blev svårt att ta tag i nya relationer och hålla liv i gamla. Samtidigt som hon tyckte det var skönt när folk visade empati ville hon inte bli behandlad som ett offer.
De här månaderna var förvisso förfärliga men de kom också att förändra Josefine som person. Idag lyssnar hon mer på sina egna känslor och kroppens signaler och hon undviker stress.
– Jag kanske också fick en inre styrka av att inse hur stark jag egentligen var i en sådan här hemsk situation, tillägger hon.

Sökte sig till ljus och hopp

Josefine har provat olika saker för att hämta kraft. Hon har varit med i en grupp där alla föräldrar förlorat ett barn men kände att det var destruktivt för henne att lyssna på alla sorliga historier och all fokusering på död.
– Jag ville hellre ha positiva människor omkring mig. En sak som har hjälpt mig är min kristna tro som har fördjupats. Jag såg det som en bild framför mig att jag kunde välja döden och mörkret eller livet, hoppet och ljuset. Då sökte jag ljuset i allt det där mörka jag befann mig i.

För både kropp och själ

Josefine fick utmattningssymtom och kunde ligga passiv flera dagar i sträck i sängen. Hon var slutkörd och hade smärtor i rygg och axlar. Hon behövde ny energi.
– Jag kände att kroppen och själen hör ihop och jag behövde något för kroppen och inte bara samtalsterapi. Men en bra sak som psykologen sa var att jag skulle försöka kanalisera all min energi och ångest på något fritidsintresse. Jag köpte då en kamera och började fotografera men tröttnade efter ett tag på det.

Anmälde sig till ridterapi

Josefine provade sjukgymnastik och var med i en grupp som använde sig av bildterapi. Hon kände dock att inget alternativ passade henne riktigt bra. En gruppmedlem gav då tipset att prova på ridning. Trots att Josefine inte hade någon som helst bakgrund som hästtjej, hoppade hon på en ridkurs för vuxna nybörjare. Hon beskriver hon sina första riderfarenheter som en skräckblandad förtjusning.

Josefine anmälde sig till ett nystartat projekt för personer med psykisk ohälsa, stressrelaterade besvär och/eller långvarig smärta. Ledarna utgjordes av två sjukgymnaster med vidareutbildning inom basal kroppskännedom och hästunderstödd terapi.

På den här ridskolan fick deltagarna arbeta med medveten kroppsnärvaro med hjälp av hästar och ridning. Här fanns det inga prestationskrav, man tog god tid på sig, masserade och pysslade om hästarna innan ridningen. Här fick man jobba med avslappning på hästryggen i lugn och ro och fick umgås med hästar man verkligen kunde lita på.

Det räcker att bara vara

Ridning verkade vara som gjort för Josefine. Hennes självkänsla och självförtroende stärktes.
Och när hon fick lämna stadens hektiska liv, komma ut i naturen och vara hos hästarna, kunde hon hitta lite lycka. Josefine var trött på att befinna sig i mörkret, hon ville hitta det ljusa i tillvaron.
– Det som är så skönt med häst att man inte behöver prata utan det räcker med att bara vara. Jag som pratar så mycket annars kan tycka det är skönt. Det är också lugnande för mig att bara få umgås med hästar, att få känna hästens rytm och bli ett med hästen. Man glömmer bort tid och rum.

Djur är läkande

Josefine är övertygad om att kropp och själ hänger ihop och för hennes egen del har hon känt att hon måste få använda kroppen för att inte bli sjuk. Som gammal fotbollstjej är hon också van att ta i, kämpa och anstränga sig. Men att det skulle bli ridning som visade henne ljuset i tunneln hade hon aldrig kunnat drömma om.
– Nu har jag fått ett djurintresse och insett att djur verkligen är läkande, säger hon med ett leende.

Josefine har idag kommit på fötterna igen även om livet fortfarande är en kamp. Hon fortsätter att ta sin antidepressiva medicin men hon känner sig allt starkare.
– Mina svackor kommer allt mer sällan. Förr var livet ett steg framåt och två steg bakåt. Idag är det två steg framåt och ett bakåt.

FOTNOT: Josefine och Emmelie heter i verkligheten någonting annat.