Reportage: Anorexi påverkar hela familjen

Efter att under flera år ha varit uppfylld med tankar på mat, vikt och bantning, har Sofie tagit upp sina gamla intressen igen, att teckna och måla. I dag är hon 24 och utbildar sig till animatör. Sofies sjukdom, anorexi, har länge påverkat hela hennes familj i hög grad. Sofies mamma Jill beskriver perioden som en tid då familjens liv stod stilla, samtidigt som tillvaron gungade av oro och smärta.

Jill Sofies mamma Jill. Familjens långa resa med anorexi och självskadebeteende som sällskap, började när Sofie gick på högstadiet. Då märkte hennes föräldrar, Jill och Kenneth, att hon inte längre var lika glad och inte verkade trivas med tillvaron som tidigare. Hon slutade med flera av sina intressen – att ta hand om djur, att rita och måla, att träffa vänner.  Det blev svårare för föräldrarna att prata med sin dotter och allt vanligare att dörrar smälldes igen. Dessutom kom det fram att hon hade skolkat mycket.

Föräldrarna kontaktade skolan och Sofie bytte klass. Men problemen fanns kvar, Sofie verkade inte må bättre. Vid ett tillfälle blev Jill desperat och följde en impuls, även om hon visste att det inte var rätt.

- Jag gjorde något man absolut inte får göra. Jag läste Sofies dagbok. Det blev en rejäl chock! Hon skrev om hur hon skar sig.

Skära sig… vad är det?

Jill och Kenneth visste inte så mycket om självskadebeteende och hade aldrig hört talas om någon som använde rakblad och knivar mot sin egen kropp. De var uppskakade och bestämde sig för att söka hjälp på en gång. Sofie fick kontakt med Barn- och Ungdomspsykiatrin, BUP, där hon träffade en psykolog en period. Men en dag råkade dörren till Sofies rum stå öppen och Jill fick syn på dottern när hon klädde på sig.

- Då fick jag mina onda aningar bekräftade: Hon hade blivit smal! Jag frågade direkt: ”Sofie, hur är det, tror du att du har en ätstörning?” 

”Jo, jag tror det”, svarade Sofie.

Trick för att dölja problemet

Jill minns att hon blev bestört när hon såg Sofies smala kropp, samtidigt hade hon anat att dottern kunde ha en ätstörning. Kanske för att hon själv i tjugoårsåldern hade anorexi och därför kände igen och förstod de små tecken hon lagt märke till. Sofie bestämde sig till exempel för att bli vegetarian och ofta sa hon att hon hade ätit hos en kompis och skulle inte ha nån middag hemma. Men i efterhand när Sofie berättat om hur hon manipulerat omvärlden, har Jill häpnat över dotterns uppfinningsrikedom. En person med ätstörningar blir expert på att till exempel gömma maten.

Siffror och fakta fick Kenneth att förstå

I början var det svårare för Kenneth att förstå Sofies problem. Jill minns en gång då han slängde upp kylskåpsdörren och skrek: ”Vi har ju för i helvete hur mycket mat som helst. Det är bara att äta!” Kenneth började förstå bättre efter att ha varit med när Sofie undersöktes på sjukhuset. Där gjordes en skiktröntgen för att kontrollera benmassan i Sofies skelett.

- Han fick svart på vitt när han såg siffrorna från undersökningen och då började han greppa problemet.

Undersökningen visade bland annat att Sofies skelett hade börjat bli urkalkat, en vanlig komplikation av anorexi.

Specialiserad vård för Sofie

Jill och Kenneth ville att Sofie skulle få specialiserad vård för ätstörningen, även om de inte visste var det fanns. Genom kontakt med Riksföreningen Bulimi-Kontakt (ABK) fick de flera bra tips, bland annat att själv kontakta och söka vård vid en vårdenhet för personer med ätstörningar. Sofie fick en tid på Stockholms Centrum för Ätstörningar, SCÄ, då hon skulle träffa en psykolog och berätta om sig själv. Föräldrarna följde med till första mötet som stöd men de var inte med under samtalet. 

- Psykologen mötte oss och hon var en helt underbar människa! Efteråt bara grät jag. Av lättnad! Det var så skönt att få hjälp av en människa som förstod.

Läkemedel för depression och ångest

Sofie fortsatte att träffa psykologen på SCÄ och fick även kontakt med en psykiater som hon också hade samtal med. Jill och Kenneth hade också egna möten med psykiatern och psykologen. Vid några tillfällen var dessutom Jill med när Sofie och psykologen träffades.

- Det var bra att få lite inblick i hur Sofie tänkte, säger Jill.

Även om Sofie nu fick hjälp och trivdes med de hon träffade blev den första tiden än mer tuff – minst sagt. Sofie var deprimerad när hon började i behandling och rekommenderades antidepressiv medicin.

Går det att vara beredd?

Läkarna hade berättat för Sofie och hennes föräldrar att depressionen kan förvärras när man börjar med antidepressiva. Jill och Kenneth var beredda på att det kunde bli en svår period.

När Sofie försökte ta sitt liv rasade världen för Jill och Kenneth

- Vi trodde vi var beredda, säger Jill, men det var vi inte.

När Sofie försökte ta sitt liv genom att överdosera antidepressiva och lugnande tabletter, rasade världen för Jill och Kenneth. Det är många år sedan det hände men Jill blir berörd när hon berättar om det som hände.

-Det var jättesvårt allting. En lång tid efteråt var jag tvungen att kontrollera att hon svalde tabletterna, hon fick lyfta på tungan. Det var kränkande för både henne och mig.

Rädslan kvar länge efteråt

Efter självmordsförsöket upplevde Jill att det blev tyst i familjen. Det samtal som tidigare varit naturligt kändes plötsligt enormt mycket mer känsligt och besvärligt.

- Man fick kämpa för att lyfta fram krafter inifrån. Vi satt alla fyra och försökte prata om vad som hänt och alla tyckte det var jobbigt. Jag sa till dem: ”Jag tycker också att det är jättesvårt, men vi måste prata om det.”

En annan förändring efter självmordsförsöket var att föräldrarna blev ännu mer oroliga för sin dotter.

- Länge efteråt vågade jag inte ha tabletter hemma, jag gick runt med medicinskåpet i min handväska. Sofie gick i andra ring på gymnasiet och jag åkte med henne på tunnelbanan varje dag. Jag var rädd att hon skulle försöka ta livet av sig igen, säger Jill.

Det aktiva livet stannade upp

Under hela den period som Sofie har mått dåligt har familjen varken hunnit eller kunnat ta sig tid för att göra vanliga trevliga saker när de är lediga. Det har blivit ett instängt och isolerat hemmaliv.

- Med anorexin följer så mycket mer. Det är inte bara det att man slutar äta och går ner i vikt. Sofie var rädd för att umgås med andra människor, berättar Jill.

Dessutom fick Sofie enligt läkarna inte röra sig för mycket, hon var väldigt mager och svag och klarade bara att ligga ner med filtar över sig.

- En ätstörning är lite som alkoholism, man fastnar i ett beteende.JillJill tyckte att det var bra att prata med andra närstående.

Hela familjen behövde hjälp

Fullt upptagna med Sofies problem dröjde det innan Jill och Kenneth märkte att Sofies yngre bror Micke inte heller mådde bra. Han drog sig undan, stängde av och isolerade sig framför datorn. Plötsligt var det tomt i hallen som tidigare var full av tonårsskor; Micke tappade kontakten med sina kompisar, han var orolig för sin syster.  

Jill har vid flera tillfällen varit sjukskriven i längre perioder och de har i omgångar gått i terapi. Kenneth fick störd nattsömn. Han fick sömntabletter för att klara av att gå till jobbet och sjukskrev sig någon vecka här och där.

- Vi gick till Centrum för Ätstörningar (SCÄ) tillsammans men efter besöket sa Kenneth: ”Jag går aldrig dit igen!” Han tyckte terapeuten var nördig, berättar Jill och skrattar åt minnet av Kenneths motstånd.

Senare fick Kenneth kontakt med en terapeut via friskvården på hans arbetsplats. Där fungerade kontakten bättre och han gick i terapi under ungefär ett år. Jill började i en anhörigstödsgrupp hos Riksföreningen Anorexi/Bulimi-Kontakt (ABK). Där träffade hon andra föräldrar till barn med ätstörningar. Jill fick ut mycket av att träffa andra i samma situation för att kunna utbyta erfarenheter.

- Det var jättebra! Man känner att man inte är ensam, man lyssnar på andra och delar med sig av egna erfarenheter. Vi träffades och mejlade, det var verkligen givande, berättar Jill. Det är så läskigt när ens eget barn mår psykiskt dåligt, man måste stötta och finnas till hands dygnet runt. Sofie styrde våra liv den här perioden.

Nära skilsmässa

Flera gånger under perioden då Sofie mådde dåligt var Jill och Kenneths äktenskap nära att ta slut.

- Det tär på förhållandet, man orkar inte, krafterna tryter och man kan inte stötta varandra även om man måste.

Det blev aldrig någon separation, även om det var nära. Kenneth och Jill insåg att bråken bara gjorde situationen värre och att de behövde varandras stöd. De gick inte i äktenskapsrådgivning men pratade mycket med varandra.

- Det var nog det bästa, vi pratade hela tiden. Det har varit en resa för oss alla. En inre resa, och en ganska jobbig resa, säger Jill.

Att bemöta omvärlden

Media och reklam hjälper till att plantera orimliga bilder av hur människor förväntas se ut.

Sofie har alltid varit kritiskt inställd till medias ideal. Familjen diskuterar ofta och gärna saker som till exempel teveserier eller reklambilder.

- Vi har sagt att vi inte kan skydda Sofie mot omvärlden. Däremot vill vi hjälpa henne att hantera livet.

Jill tycker också att det är viktigt att vara så öppen som möjligt mot folk runtomkring, på skolan och arbetet. Det har för det mesta gått bra tycker Jill, även om hon minns situationer som har varit besvärliga. Till exempel när mat och utseende har kommenterats och diskuterats.

Sofie har bestämt sig

Även om det tagit lång tid så är Sofies och familjens liv i dag på väg åt rätt håll

Efter flera år och flera olika behandlingar vågar Sofie ta små kliv i livet.

Hon har helt slutat skära sig och äter ganska bra. Jill är glad att Sofies liv nu innehåller mer än bara tankar på mat och vikt. Det är Sofie själv som har fått sitt liv att svänga åt ett annat håll i dag, menar Jill.

- Det har varit svårt att peppa henne och få henne att bestämma sig. Trots allt är det hon själv som måste göra det. Det gör att man lätt kan känna sig maktlös och otillräcklig som förälder.

Men även om det tagit lång tid så är Sofies och familjens liv i dag på väg åt rätt håll.

Jills tips till andra närstående

  • Tappa aldrig hoppet – det går att bli av med en ätstörning!
  • Försök att ha tålamod.
  • Försök att förstå.
  • Sätt tydliga gränser.
  • Prata öppet om allt, sopa inte problem under mattan. Och prata både hemma och med människor utanför familjen, till exempel skolpersonal och vänner.
Publicerad:
2013-01-28
Skribent och redaktör:

Karin Lignell, 1177 Vårdguiden

Fotograf:

Juliana Wiklund