Reportage: Ridning - friskvård på fyra ben

– Kurt är en jättego kompis och jag tänker ofta på honom och jag tittar i almanackan när jag ska få rida honom, säger Jessica. Fotograf/Illustratör: Jan Kallenberg

Ridning är friskvård, inte minst för många med funktionsnedsättning.
– En häst kan vara benen för den som inte kan gå och tänk när man ser en person med rörelsesvårigheter få komma ut i naturen. Jag blir rörd bara jag pratar om det. Upplevelsen är nästan mer värd än lönekuvertet, säger Gunilla Delaude, verksamhetschef på Ljungskile ridklubb.

På stallgångens grova betonggolv syns spåren efter gödsel, grus, strö, tagel och hö. I stallet huserar gnäggande kungar och drottningar. Hästarna passas upp av kärlekstörstande flickor som inte bryr sig om smuts, trampade tår, vinterfnasiga läppar, eller sommarens ammoniakberusade flugor. Att få smeka en mjuk mule, att få höra malande tänder som långsamt sönderdelar grovfoder och få dra in lukten från manen på sin älsklingshäst, det överväger allt.

En av stalltjejerna är 24-åriga Jessica Olsson. Hon berättar att när hon föddes gjordes misstag under förlossningen. Det gjorde att hon fick en svår syrebrist, något som har gett vissa fysiska och psykiska funktionsnedsättningar.

En riktig bästis

Jessica blev övertalad till att börja rida för att träna sin kropp.
– Det var min läkare som tjatade på mig att börja rida. Nu känner jag det är det bästa jag vet. Jag rider för att må bra och för att inte få så mycket ont i rygg och nacke, berättar Jessica Olsson.

Hästhår yr i luften. Jessica börjar med att rykta fjordingen Kurt, en gammal belevad gentleman som vunnit Jessicas hjärta för att han är snäll och mycket lugn. Jessica blir rädd om hästarna är för spralliga. Men med tiden har hon också utvecklat ett mod. Nuförtiden tycker hon att det är livet att få galoppera.
– Kurt är en jättego kompis och jag tänker ofta på honom och jag tittar i almanackan när jag ska få rida honom.

Njutbar naturupplevelse

Jessica tränsar Kurt med van hand och leder ut honom till en ramp som används för dem som har svårt att ta sig upp i sadeln. Verksamhetschef Gunilla Delaude är med som ledare. Jessica250Ridning har varit bra för Jessicas självförtroende. hittar snabbt rytmen i ridningen och hon och Kurt ger sig ut i friheten. Turen går genom ekbackar, vitsippshagar, längs med porlande bäckar, genom tät skog och över skira vårgröna fält. Fåglarna sjunger för full hals och Jessica bara njuter. Hon ler stort.

Ibland travar hon iväg med Kurt en bra bit från Gunilla och lämnar tryggheten bakom sig. När Kurt stannar försöker han dock lufsa hemåt men blir stoppad av Gunilla som säger åt Jessica att korta tyglarna för att kunna kontrollera hästen bättre.

Jessica kommer fram till en brant backe. Hon tvekar först men Gunilla peppar henne att försöka. Det går lugnt och fint och Jessica strålar av självförtroende.
– Kommer du ihåg att du inte vågade rida här förut och nu gör du det som ingenting! uppmuntrar Gunilla.

Ställer hårda krav på sig själv

Ridning och hästskötsel ställer hårda krav.
– Vissa saker som ser självklara ut för andra är inte det för mig, säger Jessica.
Enligt Gunilla är Jessica lite väl hård mot sig själv.
– För Jessica är det extraviktigt att känna att hon klarar av saker som till exempel att fixa med alla remmar. Då blir hon jättenöjd men hon blir lika besviken när hon inte klarar av det, säger Gunilla.

Hjälper de med funktionsnedsättning

Ljungskile ridklubb har både handikappridning och mer avancerad ridterapi. I det sistnämnda fallet hyr en rehabiliteringsanläggning några hästar för att använda dem som komplement till sjukgymnastik. Sammanlagt är det ett 15-tal personer som har någon form av psykisk eller fysisk funktionsnedsättning som rider i klubben.

Övar upp koordinationen

Gunilla Delaude märker att ridning är en bra motionsform för många med funktionsnedsättning.
– Kroppen måste hålla balansen och ha en upprätt hållning. Man ser på deltagarna att de är trötta efteråt. Många är tafatta i början men efter att ha ridit ett tag lär de sig koppla isär sina olika kroppsdelar och övar på så sätt koordinationen.
– Om en person är överviktig och rider ofta kan han eller hon dessutom gå ned i vikt och på så sätt få en ökad rörlighet.

En ingång till själen

Gunilla Delaudes erfarenhet är att mod, självförtroende och självkänsla stärks hos de med funktionsnedsättning. Hästen öppnar också upp, får kontakt med ryttarens känslor.
– Man kan se det hos gravt utvecklingsstörda som verkar vara helt inneslutna i sig själva. När de kommer upp på hästryggen kan det plötsligt komma ett leende. Det är ett leende som jag kan leva på i flera veckor.

Bara ljudet av en hästs hovar och rytmen från skritten är lugnande.
– Man kan se det på en del barn som nästan verkar kunna somna samtidigt som de tränar. Det är mycket fascinerande.

Stallmiljön är viktig

Gunilla Delaude tror att människans behov av att närma sig naturen får sitt utlopp i stallet. Stallmiljön består av så många jordnära sinnesintryck.
– Man känner lukter av häst och torv. Hår yr, en katt kanske kommer strykande, det är kontakt med hud och värme. Det är ljud från hästar som tuggar.
– Att få delta i skötseln efter sin egen förmåga är viktigt. Jag har sett rullstolsburna bli mycket rörliga och reaktionssnabba när de sköter hästar. De måste de också bli för att undvika att bli trampade eller klämda.

Hästarna är omhändertagande

Hästarna som används inom handikappridningen är lugna och kloka.
– De måste vara stabila i huvudet och får inte ta till flykt om de blir skrämda. Det behövs hästar med stor livserfarenhet och ofta är det äldre hästar som passar bäst, förklarar Gunilla Delaude.

Hästarna har lärt sig att inte bry sig om alla motstridiga signaler som en ovan ryttare kan ge.
– De kan stå ut med viktförskjutningar och klumpiga rörelser men paradoxalt nog så kan de också känna att en muskelsvag person med funktionshinder behöver tas om hand och lyssnar då extra på dennes signaler. Det märks nästan direkt vid uppsittningen vid handikapprampen. Kurt kan till och med sänka sig som en handkappvänlig buss för att hjälpa ryttaren, ler Gunilla Delaude ömsint.

Senast uppdaterad:
2011-05-23
Skribent:

Jan Kallenberg, Vårdredaktionen, Västra Götalandsregionen.