Reportage: Vägen mot nykterhet, Peters berättelse

Det var skolrasterna som var värst. Det var då plågoandarna såg sin chans. Det var dessutom Peters ”bästa” kompis som ledde mobbningen, det var han som dirigerade förtrycket och sa vem som skulle slå och hur.

– Varför dom gav sig på mig vet jag inte riktigt, kanske för att de kunde, jag slog ju inte tillbaka. Men sen i nian när jag började ge igen så blev det överdrivet aggressivt från mitt håll.
– Jag har alltid känt mig utanför och annorlunda, som ett UFO, och jag utvecklade snabbt en bristande tillit mot min omgivning, förklarar Peter som redan som nioåring provade på att sniffa tinner.

Blev pajas och rebell

För att undvika att plågas blev Peter klassens pajas och sedermera rebell. Kunde man inte vara bäst kunde man vara värst.
– Om jag gjorde saker som ingen annan i klassen vågade så slapp jag få stryk, kommenterar han.
Peter älskade att sniffa lösningsmedel, det blev ett sätt att stänga av verkligheten, att fly, slippa känna.
– Jag valde att umgås med de busiga killarna som alla kom från dysfunktionella familjer. Då blev jag osårbar mot de andra i klassen på något sätt.

Frugan ville skiljas

Som vuxen såg Peter sig inte som missbrukare. Han jobbade ju som snickare, hade hus, sambo och barn. Han tyckte att han var en hårt arbetande svensson, en knegare som förtjänade lite berusning.
Peter lyckades i många år att lura sig själv. Han tyckte att han hade kontroll.
Inte ens när hans fru ställde ett ultimatum kunde han se sin egen skuld i familjens problem.
– Jag snodde då två böcker om psykologi på bibblan. Efter 1,5 veckas hårt studerande kom jag på vad som var fel. Felet var hennes! Jag gjorde till och med en behandlingsplan åt henne, berättar Peter.

Vändpunkten

Peter minns mycket väl det datum då livet vände: den 10 maj 1998. Efter en krogsväng som slutade med slagsmål, rattfylla och en voltad bil, vaknade Peter med svår bakfylla. Då kom kompisen Leif Winbladh på besök. Leif som också hade drogproblem, hade under en period varit med i självhjälpsgrupper med bra resultat. Den morgonen lyckades han öppna ögonen på Peter.
– När jag fattade att jag faktiskt var missbrukare föll det en sten från bröstet, jag började också förstå samband med saker i mitt liv och missbruket.

Peter gick också med i självhjälpsgrupper, lyckades delvis hålla sig drogfri ett halvår. Han fortsatte dock med hasch.
– När jag plockade bort drogerna mådde jag sämre än någonsin. Jag såg mina misslyckanden. Och det var då alla känslor kom fram till ytan. Samtidigt hade jag ju inget att bedöva dem med.

Startade förening för missbrukare

Peter återgick i missbruk men kom sedan tillbaka och gjorde nytt försök. Han började tycka om att gå på möten hos självhjälpsgrupper, känna samhörigheten och gemenskapen.

I september 1999, endast ett år utan missbruk, startade Peter och Leif Winbladh VågaVa, en ideell förening som var för drogfrihet men mot utanförskap. Killarna bjud på sina erfarenheter. VågaVa blev en mötesplats präglad av gemenskap och förståelse både för missbrukaren och anhöriga. Pekpinnar var förbjudna. Man började traditionellt med upplysning och information. Snart kom de på att det faktiskt måste vara kul att vara drogfri. Man ordnade bland annat träffar på Tylösand, krogkvällar (utan alkohol) och danstävlingar på uteställen.
– Den som dansade värst vann en pokal, skrattar Peter.

Står för en tuff kärlek

Peter menar att man inte kan hjälpa någon som inte vill ha hjälp. Han vill praktisera ”tuff kärlek”, vilket innebär att den hjälpsökanden får göra ett val: beroende eller tillfrisknande.
Missbrukaren måste själv ta ansvar för sitt liv samt komma till insikt om sitt problem och våga öppna upp sig.
– Man behöver inte massor av förslag på hur man ska bli nykter. Den största tillgången vi har som hjälpare är våra öron. Bara genom att få prata kan en person få kontakt med sina känslor.

Svårt att inse sitt missbruk

VågaVa har bra behandlingsstatistik. Många har lyckats hålla sig drogfria. 
– Det är annars väldigt få missbrukare som väljer att bli drogfria. Jag tror att det beror på att man inte inser att man har ett problem. Man har alla möjliga förklaringar på varför saker är som de är, att det beror på yttre faktorer, menar Peter.

Enligt Peters erfarenheter är de som lyckas ta sig ur ett missbruk också de som vågar be om hjälp och som kanske inspireras av någon som redan har lyckats.

En rädsla som förlamar

Peter pratar mycket om att våga känna efter, lära sig leva med känslor. Han har själv varit i sitsen att knappt tordas gå ut och handla, åka buss eller träffa nya människor. Rädslan att vara annorlunda, inte duga, inte räcka till har varit alltför stark.
– Det man har gemensamt med andra missbrukare är rädslan. Men det är samtidigt din största tillgång. Om du går emot din egen rädsla så växer du som människa. Det är iallafall min erfarenhet. Jag jobbar fortfarande med att möta min egen rädsla och min ångest men idag är jag inte rädd för mötet.

Kunde inte se andras behov

Den nyktra Peter är idag en helt annan person än gamle Drogpeter. Han tycker att han – likt många andra missbrukare – förväxlade intensitet med intimitet. Drogerna gav honom intensiva upplevelser men saknaden och längtan fanns ändå kvar.
– Jag var oerhört självcentrerad och tänkte bara på mig själv. Jag kunde inte se andras behov. Jag kände mig ensam och utanför. Idag känner jag samhörighet på ett helt annat sätt med andra människor. Jag känner mig heller inte annorlunda för jag vet att alla människor har jobbiga känslor.

Förmedlar hopp

Peter Jacobsson berör och förmedlar hopp – något han blivit tackad för från såväl narkotikapoliser, socialarbetare till en bankdirektör. Peters entusiasm och tro på känslornas betydelse smittar. Han skjutsar mig till stationen. När jag kliver ur bilen får jag en varm omfamning.
– Vi i VågaVa vi kramas mycket, säger han och spricker upp i ett varmt leende.

FOTNOT: Läs mer om Peters erfarenheter och liv i hans blogg - Människan bakom missbruket.